Över Po-slätten och Alperna är det klart väder. Jag har fönsterplats vid vänster vinge och ser då och då ut över landskapet därnere, när jag inte kan koncentrera mig på läsningen.
Över Tyskland ligger ett tätt molntäcke så långt ögat kan nå. Solen står fortfarande högt i väster och molnen breder ut sig som en oändlig vit, böljande isvidd.
Jag tänker mig att vi flyger över en totalt nedisad, ogästvänlig jord - de sista överlevande i det sista flygplanet, i en meningslös flykt tills bränslet tar slut.
Och jag minns hur jag som barn aldrig blev fascinerad av den begynnande rymdålderns science fiction, av spekulationer om bosättning på andra planeter, av teckningarna av jättelika rymdstäder med konstgjorda klimat, dit mänskligheten tagit sin tillflykt efter någon jordisk katastrof.
Jag kände bara hur ödsligt och tomt det skulle vara att bo därute i rymden.
Om jag någon klar kväll såg på himlens stjärnor och den lysande månen kände jag mer en rysning av skräck än av fascination.
Några år senare läste jag Erik Blombergs dikt "Människans hem" (i samlingen "Jorden" från 1920):
Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.
Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
- Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.
