Siri Hustvedt: "Vad jag älskade"

Jag har läst Siri Hustvedts "Vad jag älskade".

Romanen utspelas huvudsakligen i New York, under 1980- och 90-talet. I centrum står konstnären Bill Wechsler och hans konst. Konsthistorikern Leo Hertzberg är bokens berättare. Han stöter på en målning av den då okände konstnären på ett galleri, fascineras och köper den.
Det är inledningen på en mer än tjugoårig vänskap. De båda männens liv, deras familjers liv, flätas samman. De lever i en konstnärlig och intellektuell gemenskap. Bills andra hustru Violet forskar om 1800-talets kvinnliga hysteri och dagens ätstörningar som uttryck för tidsandan. (Jag känner igen en hel del från Karin Johannissons "Melankoliska rum").
Wechlers konst, som utgörs olika slag av installationer, utnyttjar sagor och myter, sammanvävda med de båda familjernas historia.

De konsthistoriska, litterära och filosofiska referenserna (ofta bara namedropping) kan ibland bli lite för mycket, men det vägs mer än väl upp av språket, som mycket precist och vackert återger det psykologiska spelet mellan människorna, känslor, stämningar och miljöer.
Det är ett långsamt språk, som kan dröja sig kvar länge vid det skildrade. Det är minutiöst utarbetat, med detaljrik skärpa, som aldrig blir tröttande. Jag läste vidare med ett slags iver att bara få veta mer, att få veta hur dessa människors öden slutligen skulle gestalta sig.

En vändpunkt i romanen är när Leos son Matt omkommer i en olycka. Skildringen av hur Leos och Ericas äktenskap eroderas av sorg och hur de långsamt glider isär är nästan plågsam att läsa.
En annan vändpunkt är när Bills son Mark efter faderns död dras in i en minst sagt depraverad konstnärs amoraliska krets, med drogmissbruk och stölder, och slutligen blir inblandad i ett mord.
Leo är Bills hustru Violets stöd och försöker förgäves i det längsta att hjälpa henne att få Mark att återvända till ett ordnat liv. När de ser tillbaka på Marks utveckling ser de ett mönster av ljugande och en oförmåga att inse vad ens handlingar betyder för andra människor, en oförmåga att känna skuld. Mark är en "tom", icke-empatisk människa, som läser av andra människor bara för att smart kunna anpassa sig - och utnyttja dem.
Leo bekänner sin kärlek till Violet, men utan gensvar.
Boken slutar i ett slags vemodig försoning, där Leo, konsthistoriker med alltmer sviktande syn, ser tillbaka på livet och skriver ner berättelsen.

Jag skulle vilja återge många formuleringar ur boken, men nöjer mig med ett citat. Leo konfronterar den våldsdyrkande konstnären Giles och kritiserar hans konst, varvid denne svarar:

" "Jag är inte intresserad av mening. Jag ska säga er att jag faktiskt tror att mening inte längre betyder något. Folk struntar i den. Fart är viktigt. Och bilder. Den snabba tagningen för kortvarig uppmärksamhet. Reklam, Hollywood-filmer, nyheterna på TV, ja, även konsten - alltihop handlar om att shoppa. Och vad är det då att shoppa? Det är att vandra runt tills det dyker upp något man vill ha och då köper man det. Varför köper man det? Därför att det fångar ens blick. Gör det inte det så zappar man över till en annan kanal. Och varför fångar det ens blick? Jo, därför att det finns något där som ger en en liten kick. Det kan vara en gnista eller en glöd eller litet blod eller en naken rumpa. Det spelar ingen roll. Det är själva kicken som räknas - inte vad som gett den. Så där går det runt. Man vill ha kicken igen, och så går man ut och letar upp den. Man lägger fram sina dollar och köper en gång till." "

En skildring så god som någon av konsumtionssamhället.

Jag har en instinktiv skepsis mot internationella bestsellers. Vilket kanske är dumt, eftersom det är en fördom. Vad gör då denna roman så bra? Det är inte tids- och sedeskildringen av akademikerliv och konstliv i New York i slutet av 1900-talet. Nej, det som fick mig att läsa vidare med sådan iver var Hustvedts förmåga att berätta en gripande historia om levande människor, att få mig att känna och tänka och fundera, att skapa en fiktiv värld som stannar kvar i minnet.