Lars Gustafsson-citat. 2: "jag skulle föredra att inte behöva vara någon särskild"

"Något har bestämt att jag skall finnas till, något som bara var en slump, något har ålagt mig tvånget att vara den jag är, att vara någon särskild. Om mina föräldrar inte hade mötts, hade inte heller det tvånget existerat.
Hur noggrant försöker jag inte uppfylla detta uppdrag som jag aldrig bett om! Och hur bisarrt är det inte, detta att jag identifierar mig med det! Det är inte så att jag skulle föredra att vara död, det menar jag inte. Men jag skulle föredra att inte behöva vara någon särskild."

Den texanske konkursdomaren Erwin Caldwell i Lars Gustafssons "Historien med hunden" (1993)

Lars Gustafsson-citat. 1: "Det finns inga andra ögonblick än ögonblicken på jorden."

"Livet är under alla förhållanden en oavbruten nedförsbacke, där det inte ens ett ögonblick finns någon möjlighet att dröja. Människan är en sällsam fontän av safter som strömmar genom ett bräckligt och snabbt utbytt material. Det finns inga andra ögonblick än ögonblicken på jorden."

Tjänarinnan : en kärleksroman (1996), s.100-101

Siri Hustvedt: "Vad jag älskade"

Jag har läst Siri Hustvedts "Vad jag älskade".

Romanen utspelas huvudsakligen i New York, under 1980- och 90-talet. I centrum står konstnären Bill Wechsler och hans konst. Konsthistorikern Leo Hertzberg är bokens berättare. Han stöter på en målning av den då okände konstnären på ett galleri, fascineras och köper den.
Det är inledningen på en mer än tjugoårig vänskap. De båda männens liv, deras familjers liv, flätas samman. De lever i en konstnärlig och intellektuell gemenskap. Bills andra hustru Violet forskar om 1800-talets kvinnliga hysteri och dagens ätstörningar som uttryck för tidsandan. (Jag känner igen en hel del från Karin Johannissons "Melankoliska rum").
Wechlers konst, som utgörs olika slag av installationer, utnyttjar sagor och myter, sammanvävda med de båda familjernas historia.

De konsthistoriska, litterära och filosofiska referenserna (ofta bara namedropping) kan ibland bli lite för mycket, men det vägs mer än väl upp av språket, som mycket precist och vackert återger det psykologiska spelet mellan människorna, känslor, stämningar och miljöer.
Det är ett långsamt språk, som kan dröja sig kvar länge vid det skildrade. Det är minutiöst utarbetat, med detaljrik skärpa, som aldrig blir tröttande. Jag läste vidare med ett slags iver att bara få veta mer, att få veta hur dessa människors öden slutligen skulle gestalta sig.

En vändpunkt i romanen är när Leos son Matt omkommer i en olycka. Skildringen av hur Leos och Ericas äktenskap eroderas av sorg och hur de långsamt glider isär är nästan plågsam att läsa.
En annan vändpunkt är när Bills son Mark efter faderns död dras in i en minst sagt depraverad konstnärs amoraliska krets, med drogmissbruk och stölder, och slutligen blir inblandad i ett mord.
Leo är Bills hustru Violets stöd och försöker förgäves i det längsta att hjälpa henne att få Mark att återvända till ett ordnat liv. När de ser tillbaka på Marks utveckling ser de ett mönster av ljugande och en oförmåga att inse vad ens handlingar betyder för andra människor, en oförmåga att känna skuld. Mark är en "tom", icke-empatisk människa, som läser av andra människor bara för att smart kunna anpassa sig - och utnyttja dem.
Leo bekänner sin kärlek till Violet, men utan gensvar.
Boken slutar i ett slags vemodig försoning, där Leo, konsthistoriker med alltmer sviktande syn, ser tillbaka på livet och skriver ner berättelsen.

Jag skulle vilja återge många formuleringar ur boken, men nöjer mig med ett citat. Leo konfronterar den våldsdyrkande konstnären Giles och kritiserar hans konst, varvid denne svarar:

" "Jag är inte intresserad av mening. Jag ska säga er att jag faktiskt tror att mening inte längre betyder något. Folk struntar i den. Fart är viktigt. Och bilder. Den snabba tagningen för kortvarig uppmärksamhet. Reklam, Hollywood-filmer, nyheterna på TV, ja, även konsten - alltihop handlar om att shoppa. Och vad är det då att shoppa? Det är att vandra runt tills det dyker upp något man vill ha och då köper man det. Varför köper man det? Därför att det fångar ens blick. Gör det inte det så zappar man över till en annan kanal. Och varför fångar det ens blick? Jo, därför att det finns något där som ger en en liten kick. Det kan vara en gnista eller en glöd eller litet blod eller en naken rumpa. Det spelar ingen roll. Det är själva kicken som räknas - inte vad som gett den. Så där går det runt. Man vill ha kicken igen, och så går man ut och letar upp den. Man lägger fram sina dollar och köper en gång till." "

En skildring så god som någon av konsumtionssamhället.

Jag har en instinktiv skepsis mot internationella bestsellers. Vilket kanske är dumt, eftersom det är en fördom. Vad gör då denna roman så bra? Det är inte tids- och sedeskildringen av akademikerliv och konstliv i New York i slutet av 1900-talet. Nej, det som fick mig att läsa vidare med sådan iver var Hustvedts förmåga att berätta en gripande historia om levande människor, att få mig att känna och tänka och fundera, att skapa en fiktiv värld som stannar kvar i minnet.

Sensommarfärger, läsning

Längs åkervägen bort mot betesmarken har gräsen börjat anta sensommarens färger. Blåklockornas stänglar rör sig i en envis västan som driver moln över himlen.
(Klicka på bilden för att förstora den, doppa ner ansiktet och känn grässtråna kittla dig!)
Men det är varmt. Jag sitter ute och läser, så snart jag hinner.


I går kväll råkade jag slå på radion just som ett intervjuprogram med Lars Gustafsson inleddes.
Ständigt denne Lars Gustafsson!
Jag slog ihop Götz Alys "Hitlers folkstat" (utgiven på Daidalos förlag; jag har medlemsnummer 30 i förlagets bokklubb och förlagets utgivning har genom åren starkt bidragit till min samhällsvetenskapliga, historiska och filosofiska bildning).
Jäkla Lars Gustafsson! Nu sitter jag här med "Historien med hunden", "Tjänarinnan", "Windy berättar" och "Dekanen". Dessutom gjorde sig Kerstin Bergmans avhandling "En möjlig värld: en tematisk studie av Lars Gustafssons 1990-talsromaner" (2002) påmind från sin undanskymda plats i hyllan, på något subliminalt sätt.
Ett litet läsprojekt, styrt av lust snarare än av - plikt. Kan man använda det ordet? För de där böckerna som man tycker att man borde läsa, för att de är viktiga, för att de bidrar till ens kunskap om världen? Men finns det verkligen någon motsättning här?

Jorden är människans hem

På planet från Milano till Köpenhamn.
Över Po-slätten och Alperna är det klart väder. Jag har fönsterplats vid vänster vinge och ser då och då ut över landskapet därnere, när jag inte kan koncentrera mig på läsningen.
Över Tyskland ligger ett tätt molntäcke så långt ögat kan nå. Solen står fortfarande högt i väster och molnen breder ut sig som en oändlig vit, böljande isvidd.
Jag tänker mig att vi flyger över en totalt nedisad, ogästvänlig jord - de sista överlevande i det sista flygplanet, i en meningslös flykt tills bränslet tar slut.
Och jag minns hur jag som barn aldrig blev fascinerad av den begynnande rymdålderns science fiction, av spekulationer om bosättning på andra planeter, av teckningarna av jättelika rymdstäder med konstgjorda klimat, dit mänskligheten tagit sin tillflykt efter någon jordisk katastrof.
Jag kände bara hur ödsligt och tomt det skulle vara att bo därute i rymden.
Om jag någon klar kväll såg på himlens stjärnor och den lysande månen kände jag mer en rysning av skräck än av fascination.

Några år senare läste jag Erik Blombergs dikt "Människans hem" (i samlingen "Jorden" från 1920):

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
- Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

La Morra

Åter i den svenska regnskurssommaren.
Vad kunde passa en långsam bloggare bättre än en vecka i Slow Food-rörelsens ursprungsregion, Piemonte? Vi bodde i byn La Morra, med underbar utsikt över sluttningarnas vinodlingar. Korta utflykter till några andra platser, besök i svala kyrkor och kloster, fotvandringar. Långa måltider med de lokala vinerna, Barolo och Barbera.
Vår värd visade sin vinkällare och berättade entusiastiskt om sin ekologiska vinproduktion.


Tempot var lågt. Längsta utflykten var upp till Aosta och en vandring i naturreservatet Gran Paradiso. Som alltid slås jag av hur tätt Italien är för mina svenska ögon: tättbefolkat, tättbebyggt, så rikt på intryck, så rikt på kultur, med den långa historien hela tiden synlig i landskapet, i byar och städer.

Några dagar kröp temperaturen över 32 grader. Då höll vi siesta i skuggan på altanen och jag läste jag några sidor i Siri Hustvedts "Vad jag älskade", en ytterst välskriven roman om vilken jag ännu inte formulerat något slutligt omdöme.

Till en plats i ett annat landskap

Nu lämnar jag för ett tag den svenska sommaren och bloggen och försvinner till en plats i ett annat landskap. En plats utan tillgång till nätet. Med nya intryck, nya upplevelser, trevligt umgänge och god mat och gott vin.
Ni tappra få som läser denna blogg, vi ses!

"Ifrågasätt inte människorna, ifrågasätt makten"

Allt håller andan i väntan på det efterlängtade regnet.
Jag läser långsamt vidare i den kloke Lars Gustafssons "Herr Gustafsson själv":

"Människorna omkring mig: jag har skildrat dem som bestar, som skrämmande, hånfulla demoner, satta att med nålstick och hånskratt plåga varann. Jag lekte i några år med möjligheten av en total misantropi och sökte efter ett slags slutgiltig hopplöshet som skulle befria.
(Blå is, virvlar av vind över de fastfrusnas ansikten.)
Tro mig, jag kände bara halva aritmetiken. Jag stannade vid dessa fiktiva "inre" villkor, som bara var min egen spegelbild av de yttre villkoren.
Det finns inga demoner, inga bestar. Det finns bara denna maktens yttre ordning, som ockuperar våra inre, våra levande liv. Ifrågasätt inte människorna, ifrågasätt makten. Ifrågasätt inte kärleken, utan ifrågasätt bara kärleken under maktens yttre villkor.
Då ska du se hur bestiariet förändras, hur också det visar sig bara vara en av maktens vrångbilder i din egen deformerade spegel.
Djurmaskerna faller bort och levande människor blir synliga bakom de förfärliga bestarna. Helveteslarmet tystnar och du ser omkring dig förvånande, skrämda, hjälplösa som du själv. Det finns bara din skräck och deras skräck och skräcken för ett och detsamma.
Är alltså kärlek möjlig? Ja och nej."

Konsten att segla med drakar

Är det de varma kvällarna? Jag har drabbats av Lars Gustafsson-nostalgi.
Jag plockar bland böckerna i hyllan, sitter ute under blodboken och läser lite här och var, nu i en av de första av Lars Gustafssons böcker som jag stötte på, "Konsten att segla med drakar och andra scener ur privatlivet" från 1969.
Nej, förresten, den första bok jag köpte var diktsamlingen "Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk", det var 1968 och jag minns inte varför, kanske läste jag en recension i BLM. Och hur kom jag att börja läsa BLM?
Jag har inte kvar den, konstigt nog. Kan jag ha sålt den antikvariskt, när sånt var möjligt?
Det var märkliga år, de där åren då jag började läsa på allvar. Vissa författare, vissa böcker, hade ett magiskt skimmer över sig. De talade direkt till mig. De kom att ingå i något slags tankevärld, som de tidiga åren utvidgades snabbt. Mycket blev missförstått och feltolkat, förstås.
Men jag minns magin och skulle ge en del för att komma tillbaka till den.

Kåseriena i "Konsten att..." har allt det man förknippar med författaren, från Västmanlandiana till språkfilosofi, lättläst och djupt på en gång. (Är det Galenskaparna som myntat uttrycket "lättdjuping"? Nej, det var inte snällt...)
I alla fall. Den perfekta sommarläsningen.