Den gamla lönnen

Den gamla lönnen berättar att sommaren långsamt övergår i sensommar och höst. Alla oundvikliga förändringar kan man bara acceptera. Jag gör det. Ändå för varje skiftning åt höstfärger i trädens lövverk med sig en skiftning åt vemod i sinnet.

Men i dag ser det ut att bli ännu en solig dag. Jag hänger ut lakanstvätt och förbereder en lunch med goda vänner i trädgården.

Läsning sker i ytterst små etapper. Arbete och socialt liv dominerar. Jag vill ha regn och mörka kvällar...

Nina Björks utopi

Nina Björk förespråkar "en feminism bortom Kvinnan".
En feminism
"som löser upp de berättelser som skapar manlighet och kvinnlighet; en feminism som inte vill uppvärdera "det kvinnliga" - utan som vill en upplösning av könsidentiteter, som vill slita av kvinnan hennes kläder, inte för att då finna en naken sann kvinna, utan för att finna: ingenting eller allting. Kanske finna en människa som skulle vara en annan än henne som vi känner i dag, hon som främst formas av sitt samhälles förväntningar på att bli kvinna (eller man)."

Det sista tillägget där, inom parentes, är viktigt.
Björk anknyter till en klassisk humanism: vi människor är inte som djuren styrda av natur och biologi, vi är kulturvarelser, vi kan på gott och ont forma våra samhällen - och påverka det som formar oss: förväntningar och normer.
Björks utopi är en radikal jämlikhetsutopi.

Nina Björk ifrågasätter mycket, inte bara ojämlikhet mellan könen. Wikipedia har en del länkar.

Det patriarkala kontraktet

Tillbaka till grottekvarnen. Lästimmarna blir färre. Här ett citat från den kloka feministen Nina Björks "Under det rosa täcket":

"Även om den "manliga" och den "kvinnliga" identiteten har förändrats - till en del beroende av politiska beslut - så fortsätter vi att leva i ett manssamhälle, där män har den största makten både som grupp betraktat och även inom de flesta relationer mellan en enskild man och kvinna; där varje kvinna och varje man föds till en förväntad "kvinnlighet" och en förväntad "manlighet", till ett bestämt livsmanus där den enskilda individens inställning till och "val" av arbete, kärlek, utseende, drömmar, vänskap ser olika ut beroende på om vi föds som flicka eller pojke. Att se dessa livsmanus som naturliga och/eller som personligt valda ingår i de patriarkaliska glasögon som vi alla på ett osynligt sätt lär oss att bära - men som feminister i någon mån försöker att byta ut mot en feministisk skärva, en feministisk lins. Därmed kommer feminister att förolämpa inte bara mäns "verklighet" utan även kvinnors - båda könen har sina namnteckningar under det patriarkala kontraktet och båda könen har sitt ansvar för att upprätthålla det."

Under det rosa täcket

Efter Cecilia Davidsson fortsatte jag min läsning med en annan av författarna i nittiotalets novell-boom, Hans Gunnarsson.
Jag läste "Bakom glas : berättelser" (1996) och "En kväll som den här" (2001).
Här mer svärta, råare, mer fylla och arbetslöshet, men också mer oväntade vinklar och ibland absurt skruvade situationer - men också mycket Raymond Carverskt, någon gång nästan parodiskt. Mycket teknik, klent innehåll.
Jag fick nog efter dessa två böcker. Jag ville läsa något annat. Men vad?

Lite i desperation besöker jag en bokhandel och hittar två av Nina Björks böcker i pocket. Björk som jag bara läst i dagspress och som jag alltid uppskattat.
Nu, en bit in i "Under det rosa täcket" från 1996, läser jag med stigande intresse hennes dissekering av "kvinnligheten" ("Välkommen till maskeraden!") och en för särartsfeminismen ("livmoderfeminismen") förödande analys av försöken att slå fast "sanningar" om vad kvinnor och män ska ska göra i familj och samhälle med hänvisning till forskning om könsskillnader givna av "Naturen".
Hon är en lysande stilist dessutom, skarp och rolig.

Så kan slumpen styra en fram till oväntad läsning.

Gunnar Ekelöf: Skrifter

I dag kom paketet. Det vägde 7,5 kilo. Jag packade upp böckerna och ställde dem på trädgårdsbordet.
Jag vet inte hur många gånger jag under åren stått i något antikvariat och tvekat. Tänkt och tvekat. Men nu var det dags. Hur gick det till? Jag tror ibland att böcker söker upp mig, inte tvärtom.
Jag väger volymerna i handen, bläddrar lite och läser slumpvis, innan jag placerar dem i min, nu betydligt utvidgade, att läsa-hylla.

Gå till gå

"Han ser inte ned på någon; han är på det allmännas nivå. Han porer står vidöppna, blodcirkulationen är aktiv, matsmältningen är god. Han är varmhjärtad och redo till handling. Han är den sanne resenären; han ensam upplever 'vägens friska och glädjerika stämning'. Han är inte någon enstöring utan är ett med sin omgivning, bondgårdar och industrier lika. De livgivande, universella strömningarna drar igenom honom,. Han vet att marken lever, han känner vindens puls, och tolkar tingens tysta språk. Han känner välvilja mot allt. Hans sinnen rapporterar oavbrutet till hans medvetande. Han är inte bara en betraktare av ett naturens panorama, han deltar i det. Han lever det land han reser genom - smakar på det, känner det, absorberar det. Resenären i sin fina vagn ser det bara."
Ur: John Burroughs: The Exhilarations of the road, 1875

Citatet finns i Lars Hermanssons underbara bok "Gå till gå" (2000), om en resa till fots i Umbrien. En jordnära, litterär och filosofisk undersökning av vandrandets kultur.

Vandring på villovägar

Länge har jag tänkt på att vandra i skogen öster om Ätran, söder om Gällared.
Denna måndag parkerar jag vid den nedlagda macken i Gällared och vandrar sedan söderut på den långa bron över Ätran. Klockan är nio. Det är tjugo grader, sol och växlande molnighet. Perfekt vandringsväder.
Efter bron tar jag in till vänster på vägen mot Årnakulla. Den välhållna grusvägen bär uppför genom granskogen. Men stora områden är ännu renblåsta. Det ser inte ut att vara planterat.

Efter Bokhult är det mer lövträd. Beteshagar med ek och vildapel, odlingsrösen. Men inga djur har betat där i år.
Det är tyst. Vinden susar i träden. Jag går ganska raskt och ljudet av mina steg i gruset är en del av den enkelhet jag söker. En väg och en vandrare. Jag ska erkänna att det är en märklig nostalgi som får mig att ge mig ut så här, en längtan efter en förgången värld där klockorna går långsamt och tingen är färre.

Mellan Bokhult och Kurhult möter jag en gammal dam, med vitt hår och stora solglasögon och käpp. Hon kommer sakta gående och håller en ung flicka i armen. Vi stannar och hälsar och den gamla damen förhör sig om vem jag är, var jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Flickan ser något besvärad ut. Men vi enas om att vädret är vackert innan vi skiljs åt.
Sådana möten är bara möjliga för gående.

När jag slår mig ner för att att dricka kaffe och tar fram anteckningsboken märker jag att jag tappat pennan. Jag tar det som ett tecken att jag måste lägga band på min grafomani och bestämmer mig för att minnas istället.

Jag går förbi Årnakulla, som ser ut att vara ett aktivt lantbruk, kommer fram till landsvägen som jag följer söderut längs med Oksjön och Gärdessjön, viker sen upp till höger förbi Storegården och efter betesmarkerna tar jag en skogsväg till vänster. En liten vacker tjärn visar att jag är på rätt väg.

Min tanke är sedan att följa skogsvägar ner mot Ätran. De finns utsatta på kartan. Det gäller bara att välja rätt väg. Vad som följer vill jag inte gå närmare in på - men jag inser till slut att jag inte vet var jag är. Jag försöker med hjälp av solen och terrängförhållandena hitta min position på kartan. Jag går och går och går tillbaka och väljer på nytt och tanken på en GPS inställer sig...

Till slut känns det som om jag är på rätt väg och efter att ha stött på en vacker huggorm ser jag från en höjd Ätrans dalgång och på den andra sidan Rike-Arons skog och jag slår mig ner i en backe och äter en sen lunch.
Jag lägger mig i solen med ryggsäcken som kudde och med kepsen över ansiktet och vilar och lyssnar och somnar nästan.

Strax före fyra är jag tillbaka i Gällared efter drygt två mils vandring och går in på Ya Poh och köper empanadas till kvällen och sitter en stund i solen och dricker en läsk.
Det känns bra. Benen är trötta och ryggen, men det har varit en bra dag.
När jag kör hem genom Ätradalen över Askome och Vessigebro mörknar himlen alltmer i sydväst och några regndroppar faller.

Sträckläsning

Det klarnar upp efter åskregnet. Jag går en kvällspromenad, skrämmer upp gråhägern som cirklar runt på mäktiga vingar.
Jag funderar på Cecilia Davidssons tre novellsamlingar "En av dessa nätter" (1994), "Utan pengar, utan bikini" (1998) och "Vänta på vind" (2002), som jag nu läst i ett svep.
Hon har lovordats av kritiker för sin lågmälda, minimalistiska prosa i Raymond Carvers efterföljd. Jag läste något för några år sedan, men tyckte inte det var bra.
Nu när jag läser så tycker jag likadant. Det vill säga, några av berättelserna fungerar. Isberget finns där under den beskrivna ytan. Men de flesta är - bara yta. Stil - men inte mycket mer.
Bäst är hon som skildrare av barn och barns värld, tycker jag.

Jag sträckläser också Eva-Marie Liffners "Drömmaren och sorgen" (därtill ombedd...) och trots att den har väl mycket av övernaturliga händelser och mystiska historiska förvecklingar à la Maria Gripe eller Poe, så förförs jag av att den är så vacker skriven: språket är formidabelt, miljö- och personskildringarna är så fulla av färg och fängslande och sammanflätningar av tidsplan och av verklighet och dröm så skickligt gjorda att jag bara vänder blad... Alla gåtor får väl inte sitt svar på slutet, men hela den fantasifulla konstruktionens stämning stannar kvar länge. Och det var nog det som var meningen.

Sebalds röst

Jag lyssnar på en intressant intervju med W. G. Sebald från den amerikanska radiostationen KCRW:s program Bookworm. Intervjun gjordes 6 december 2001. En länk finns här.
Åtta dagar senare omkom Sebald i en bilolycka.

I det inre biblioteket: Ekelöf

Jag skrev igår om vårt "inre bibliotek" som vi bär med oss och som styr hur vi förhåller oss till vår kulturella verklighet.
Många av de lästa böckerna i detta bibliotek har vi glömt och ett sätt för mig att hitta dem är att sätta slumpgeneratorn i arbete.

Jag gjorde så och fick Olof Lagercrantz "Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma : Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz" i min hand och började läsa.
På titelbladet har jag antecknat att jag läste den i september 1994, det år då den utkom. Om någon frågat mig om den genom åren hade jag sagt att den var "bra", för det var så jag mindes den.
Men när jag nu läser den igen är den inte bara bra, den är underbar. Jag satt uppe med boken på söndagskvällen och läste, medan skymningen utanför fönstren övergick i natt, i sällskap med en flaska "Old Speckled Hen".

"Gunnar Ekelöf och jag kände varandra sedan mitten av 30-talet. Vi hade lätt att umgås bland annat därför att vi uppfostrats lika, i skyddad överklass. Vi var båda vad man den gången kallade barnkammarbarn och båda hade vi i vår barndom en sinnessjuk förälder i hemmet, han en far och jag en mor. Därom talade vi. Vi kom att vara vänner till hans död."

Så inleder Lagercrantz. Och han fortsätter:

"Jag antecknade då och då om honom. Några av dessa anteckningar tillsammans med ett urval ur Gunnar och Ingrid Ekelöfs brev till Martina - min hustru sedan 53 år - och mig använder jag i denna bok."

Det är en lättläst bok, en anekdotisk bok om man så vill, men den är allt annat än lättviktig. Lagercrantz blandar minnesbilder med kommentarer till dikter och fram tonar en bilden av både vardagsmänniskan och poeten Gunnar Ekelöf, en mycket bildad man och en barnsligt lekfull människa, en man med barndomens trauma i hjärtat hela livet, en poet vars hela liv blev till dikt.
En man som inte kunde leva och skapa utan ruset. Och som söp sig till sjukdom och för tidig död.
Skildringen av Ekelöfs sista tid och död i strupcancer är plågsam läsning.

Lagercrantz skriver:

"De dödas skuggor har funnits i Gunnars dikt från hans tidiga ungdom. Han har, själv i livet, frammanat dem ur underjorden. Nu under sina senare år sänker han sig ned bland dem."

Det sker en försoning med döden och de döda. De döda hos Ekelöf är "milda och ömsinta. De har blivit befriade från sina kroppar och de brutala begär som följde med dem."

Jag har tidigare skrivit om de döda som hemlösa, i anslutning till Sebald.
Jag ser det som en av de där märkliga förbindelserna som löper mellan böcker i våra inre bibliotek när jag nu uppmärksammas av Lagercrantz på dikten "När de slipper ut", i diktsamlingen Strountes från 1955.

När de slipper ut genom körgårdsgrinden
en påsknatt, en påsknatt
När de döda går ut att betitta staden
en månskensnatt, en mån-natt
Då är det evig hemlöshet som gör sig knäsatt
knäsatt hos andra döda
De döda, de lunkar till sina gamla tomter
så småningom, så småningom:
Förintade, störtade hus -
där finns inga ingångar, nej, där finns inga ingångar
Där finns inga kök, inga förmak
Maja finns där inte, vi kan inte se Anders eller Pehr
och inte barkbåten, och inte den armlösa dockan
Vi har några blommor, säger dessa döda
och räcker en knippa strån utan topp
en knippa strån utan knopp
De söker sig till portar, till kammardörrar
där de dock borde hava blivit insläppta
De slår med spökjärn, de gnisslar med vindnycklar
De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor

O dessa hemlösa döda!
De gör oss ingen skada
de håller oss bara vakna
Det är bara så att de saknar
ett finger, en tå, en arm
kanske en hel bröstkorg
som forna och nutida trollkäringar stulit
och stött till mjöl för nya kärleksfilter
De levande gör oss ofta ont
De döda gör oss ingen skada
De levande är tärande
De döda, de är närande
De döda de är närande

Att tala om böcker är alltid att tala om sig själv

En essä i dagens DN av Ingela Nilsson med rubriken "Säg mig vad du läser" fångar min uppmärksamhet denna plötsligt stillsamma, regniga söndagseftermiddag.
Här refereras en fransk litteraturdebatt med utgångspunkt i två böcker med olika synsätt på litteratur och läsning.

Tzvetan Todorov företräder den klassiska synen att god litteratur gör oss till bättre människor och skänker livet mening. De goda litterära verken har en inneboende skönhet som man kan ta del av och påverkas av - om man läser ordentligt och väljer just den goda litteraturen.

Men kan ett litterärt verks innehåll så att säga "tankas över" till läsaren på detta sätt?
Och - har ett litterärt verk verkligen ett en gång för alla givet "innehåll"?

Pierre Bayard menar tvärtom att verkets mening skapas av läsaren i läsandet - och att vi som läsare inte bara läser böcker från pärm till pärm. Vi skummar böcker, vi hör talas om dem, vi läser recensioner - och vi glömmer bort böcker vi läst.
Allt det vi på något sätt tagit till oss bildar vårt "inre bibliotek", som "formar vår personlighet och utgör det system med vilket vi upplever verkligheten." Och vi använder detta inre bibliotek för att förhålla oss till hela vår kulturella verklighet.

Bayard menar också att vi inte ska skämmas över att vi inte läst "alla" böcker vi borde ha läst. Nästan ingen har gjort det.

Dessutom (och här tycker jag att Bayard blir verkligen intressant): att tala om böcker är alltid att tala om sig själv.
Inte bara recensenten och kritikern, som skriver om en bok och därmed "behandlar konst så som konst behandlar naturen", utan också den reflekterande läsaren "är fri att skapa sin egen text, att utsätta böcker för transformation och själv bli "författare" ."

Jag håller avgjort mer med Bayard än Todorov.

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om läsning "för liv och innehåll", med Nina Björks ord, i motsats till läsning för att ha läst det där man måste ha läst, oavsett om man kan ta det till sig.
Jag läser för liv och innehåll, med ett enda kriterium: talar verket till mig? Och även om det gör det, så tror jag aldrig att det finns ett ett-till-ett-förhållande mellan författaren och verket och mig och min läsning. Eller att det ens finns mellan författarens och verket.
Verkligheten är alltid mer innehållsrik än avbildningar av verkligheten.

Att tala om böcker är alltid att tala om sig själv - jag inser att det är ju det jag håller på med här...

Slumpgenererad läsning

"Livspusslet" (det är med stor självövervinnelse jag skriver det ordet...) tillåter bara korta läspass nu. Så jag läser om Walter Ljungquist.
Sen använder jag min egen slumpgenerator, dvs jag tar ett tresiffrigt tal och låter de tre siffrorna stå för hylla räknat från vänster - hyllplan räknat ovanifrån - bok från vänster till höger: om den bok jag så kommer fram till verkar intressant så läser jag något i den.
Knäppt? Tja, så kom jag att läsa en kort essä, "Wittgensteins revolutionära språkuppfattning", i Allan Janiks "Närvarons dimension: essäer om Wittgenstein och språkets gränser".
För en språkpessimist är detta perfekt läsning. Och ännu ett bidrag till den fragmentariska bildning som jag ständigt försöker underhålla.


Jag stöter också på Tomas Tranströmers lilla självbiografi från 1993, "Minnena ser mig". Denne bildernas mästare inleder så här:

" "Mitt liv." När jag tänker mig de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet, med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste dragen i vårt liv bestäms. Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden. Längre bakåt förtunnas kometen - det är den längre delen, svansen. Den blir glesare och glesare men också bredare. Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta."

Ett ljudminne

En vinterdag gick jag nere vid havet, omsluten av den grå luften. Världen var stilla, ett väldigt rum där gränserna mellan land, hav och himmel flutit samman. Bara jag var i rörelse, dyster och olustig.

Ilandflutna isflak i vattenbrynet.
Doft från sjoken av ruttnande tång.
Ett svanpar som vita fläckar en bit ut i gråheten.
Vindkraftverkens vita vingar stod alldeles stilla.

Då hör jag ljudet. Ljudet från de små, korta vågorna som slår in mot de yttersta sandrevlarna.
Svarta glipor i den ljusare, svagt glänsande vattenytan som öppnar sig med ett knappt hörbart, nästan metalliskt ljud, som snabbt klipps av och försvinner i tystnaden när de sluts igen.
Jag lyssnar till det upprepade ljudet.
Och detta ljud är till slut det enda som finns. Jag låter mina dystra tankar följa vågornas rytm. Och där finner jag den djupaste trösten: att vara ett med världen.

Minnen

Måndag morgon, ihållande regn. Betesdjuren skyler under träden.
Jag ligger kvar i sängen och låter ljud och dofter stiga upp ur minnet. Ljudet av röster i barndomens trappuppgång. Ljudet som ekar i trappan när man slår på järnräckena. Ljudet när man öppnar luckan till sopnedkastet och stänger den igen. Ljudet när sopor inslagna i tidningspapper faller ner i soptunnan. Lukten av sopor som stiger upp ur röret. Gnisslet och smällen när brevinkastet öppnas och posten faller ner på hallgolvet. Radion som står på, "Musik under arbetet" som följs av klockspelet i Stadshustornet och dagens dikt och musikstycket efteråt. Doften av köttbullar med sås och kokt potatis från köket. Den svarta telefonens alarmerande signal och mammas röst som låter annorlunda. Orden man inte förstår. Är inte "förgäves" en svordom?
Om man bara öppnar locket så finns de där, ljuden och dofterna. Det ena står i förbindelse med det andra. Var finns de? I ett rum som innefattar alla våra rum, all vår tid. Där tiden inte betyder avstånd. Man kan söka upp dem. De kan komma på besök, ibland oväntat. Och varför finns de? För att fylla ett rum i tiden?

Eftersläng om Montaigne...

Jag kunde inte låta bli att läsa den, Bjørn Bredals "Humanist till häst : en bok om Michel de Montaigne", när jag kom att tänka på den och hittade den i hyllan.
Och det var inte fel. Om Melberg och framför allt Starobinski ibland kan vara alltför djupsinniga, så är Bredal föredömligt klar. Jag vet ingen bättre introduktion till Montaigne än Bredals tematiska genomgång.

Bara två citat:

"Montaigne vill inte reformera "samhället", "religionen", "kulturen", "världsbilden". Alla dessa stora, överordnade storheter låter han vara eller ligga där de finns, på sedvanans grund. Men han vill reformera den enskilde. [...] Den enskilde läsaren, som han redan från förordet vänder sig till mellan fyra ögon, leder han in i en självprövning, en essay..."

"Att läsa Montaigne är inte som att studera ett speciellt ämne, som man vid något tillfälle "kan". Montaigneläsningen är en praktik, en rörelse, en livsform - och först som sist en vänskap.
I Essayerna möter man en människa av kött och blod, med sitt alldeles speciella sätt att uppleva och beskriva världen, med sin särskilda språkliga ton, sina förtjänster och svagheter, instinkter och tankebanor - man möter en man. Genom åren lär man känna denne man så väl att man till slut tycker att man kan tala med honom om livets alla förhållanden. Läsningen blir till en förtrolig dialog, vänskapen med Montaigne blir en punkt i tillvaron varifrån mycket annat kan förstås, få perspektiv och värderas."

Jag är väl inte där än, men jag tror att jag är på väg dit.