"Livspusslet" (det är med stor självövervinnelse jag skriver det ordet...) tillåter bara korta läspass nu. Så jag läser om Walter Ljungquist.Sen använder jag min egen slumpgenerator, dvs jag tar ett tresiffrigt tal och låter de tre siffrorna stå för hylla räknat från vänster - hyllplan räknat ovanifrån - bok från vänster till höger: om den bok jag så kommer fram till verkar intressant så läser jag något i den.
Knäppt? Tja, så kom jag att läsa en kort essä, "Wittgensteins revolutionära språkuppfattning", i Allan Janiks "Närvarons dimension: essäer om Wittgenstein och språkets gränser".
För en språkpessimist är detta perfekt läsning. Och ännu ett bidrag till den fragmentariska bildning som jag ständigt försöker underhålla.
Jag stöter också på Tomas Tranströmers lilla självbiografi från 1993, "Minnena ser mig". Denne bildernas mästare inleder så här:
" "Mitt liv." När jag tänker mig de orden ser jag framför mig en ljusstrimma. Vid närmare betraktande har ljusstrimman formen av en komet, med huvud och svans. Den ljusstarkaste ändan, är barndomen och uppväxten. Kärnan, dess allra tätaste del, är den mycket tidiga barndomen där de viktigaste dragen i vårt liv bestäms. Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden. Längre bakåt förtunnas kometen - det är den längre delen, svansen. Den blir glesare och glesare men också bredare. Jag är nu långt ute i kometsvansen, jag är sextio år när jag skriver detta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar