Ljudet

Jag gick mellan de höga träden genom Engelska parken igår på lunchen, med lätt sammanbiten min och med några envist malande tankar i huvudet. Som så ofta var jag inte riktigt där jag var.
Men så var det ett ljud som fångade min uppmärksamhet. Jag stannade till och lyssnade. Vad var nu detta? Det var ett nytt ljud. Eller ett ljud som jag inte hört på länge. Ett ljud som plötsligt blev urskiljbart i bruset.

Det var rasslet av löv. Det torra, rasslande ljudet när vinden drog genom höstlöven i träden, ljudet av löv som fallit och som nu virvlade fram på marken.

Jag stannade till och lyssnade. För en halv minut eller så var min uppmärksamhet helt uppslukad av detta ljud. Jag var där. Jag lyssnade.
Det gjorde mig... upprymd, på ett stillsamt sätt.

Ett ljudminne

En vinterdag gick jag nere vid havet, omsluten av den grå luften. Världen var stilla, ett väldigt rum där gränserna mellan land, hav och himmel flutit samman. Bara jag var i rörelse, dyster och olustig.

Ilandflutna isflak i vattenbrynet.
Doft från sjoken av ruttnande tång.
Ett svanpar som vita fläckar en bit ut i gråheten.
Vindkraftverkens vita vingar stod alldeles stilla.

Då hör jag ljudet. Ljudet från de små, korta vågorna som slår in mot de yttersta sandrevlarna.
Svarta glipor i den ljusare, svagt glänsande vattenytan som öppnar sig med ett knappt hörbart, nästan metalliskt ljud, som snabbt klipps av och försvinner i tystnaden när de sluts igen.
Jag lyssnar till det upprepade ljudet.
Och detta ljud är till slut det enda som finns. Jag låter mina dystra tankar följa vågornas rytm. Och där finner jag den djupaste trösten: att vara ett med världen.