I det inre biblioteket: Ekelöf

Jag skrev igår om vårt "inre bibliotek" som vi bär med oss och som styr hur vi förhåller oss till vår kulturella verklighet.
Många av de lästa böckerna i detta bibliotek har vi glömt och ett sätt för mig att hitta dem är att sätta slumpgeneratorn i arbete.

Jag gjorde så och fick Olof Lagercrantz "Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma : Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz" i min hand och började läsa.
På titelbladet har jag antecknat att jag läste den i september 1994, det år då den utkom. Om någon frågat mig om den genom åren hade jag sagt att den var "bra", för det var så jag mindes den.
Men när jag nu läser den igen är den inte bara bra, den är underbar. Jag satt uppe med boken på söndagskvällen och läste, medan skymningen utanför fönstren övergick i natt, i sällskap med en flaska "Old Speckled Hen".

"Gunnar Ekelöf och jag kände varandra sedan mitten av 30-talet. Vi hade lätt att umgås bland annat därför att vi uppfostrats lika, i skyddad överklass. Vi var båda vad man den gången kallade barnkammarbarn och båda hade vi i vår barndom en sinnessjuk förälder i hemmet, han en far och jag en mor. Därom talade vi. Vi kom att vara vänner till hans död."

Så inleder Lagercrantz. Och han fortsätter:

"Jag antecknade då och då om honom. Några av dessa anteckningar tillsammans med ett urval ur Gunnar och Ingrid Ekelöfs brev till Martina - min hustru sedan 53 år - och mig använder jag i denna bok."

Det är en lättläst bok, en anekdotisk bok om man så vill, men den är allt annat än lättviktig. Lagercrantz blandar minnesbilder med kommentarer till dikter och fram tonar en bilden av både vardagsmänniskan och poeten Gunnar Ekelöf, en mycket bildad man och en barnsligt lekfull människa, en man med barndomens trauma i hjärtat hela livet, en poet vars hela liv blev till dikt.
En man som inte kunde leva och skapa utan ruset. Och som söp sig till sjukdom och för tidig död.
Skildringen av Ekelöfs sista tid och död i strupcancer är plågsam läsning.

Lagercrantz skriver:

"De dödas skuggor har funnits i Gunnars dikt från hans tidiga ungdom. Han har, själv i livet, frammanat dem ur underjorden. Nu under sina senare år sänker han sig ned bland dem."

Det sker en försoning med döden och de döda. De döda hos Ekelöf är "milda och ömsinta. De har blivit befriade från sina kroppar och de brutala begär som följde med dem."

Jag har tidigare skrivit om de döda som hemlösa, i anslutning till Sebald.
Jag ser det som en av de där märkliga förbindelserna som löper mellan böcker i våra inre bibliotek när jag nu uppmärksammas av Lagercrantz på dikten "När de slipper ut", i diktsamlingen Strountes från 1955.

När de slipper ut genom körgårdsgrinden
en påsknatt, en påsknatt
När de döda går ut att betitta staden
en månskensnatt, en mån-natt
Då är det evig hemlöshet som gör sig knäsatt
knäsatt hos andra döda
De döda, de lunkar till sina gamla tomter
så småningom, så småningom:
Förintade, störtade hus -
där finns inga ingångar, nej, där finns inga ingångar
Där finns inga kök, inga förmak
Maja finns där inte, vi kan inte se Anders eller Pehr
och inte barkbåten, och inte den armlösa dockan
Vi har några blommor, säger dessa döda
och räcker en knippa strån utan topp
en knippa strån utan knopp
De söker sig till portar, till kammardörrar
där de dock borde hava blivit insläppta
De slår med spökjärn, de gnisslar med vindnycklar
De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor

O dessa hemlösa döda!
De gör oss ingen skada
de håller oss bara vakna
Det är bara så att de saknar
ett finger, en tå, en arm
kanske en hel bröstkorg
som forna och nutida trollkäringar stulit
och stött till mjöl för nya kärleksfilter
De levande gör oss ofta ont
De döda gör oss ingen skada
De levande är tärande
De döda, de är närande
De döda de är närande

Mer om de döda

Men om de döda stannar kvar bland de levande och om de bara blir fler och fler och om de inte är så trevliga?
Sebald skriver vidare i "Campo Santo" om hur de döda i korsikansk folktro bildar formliga rövarband, på jakt efter nya medlemmar:

"... extremely touchy, envious, vengeful, quarrrelsome, and cunning. Given the least excuse, they would infallibly take their displeasure out on you. They were not regarded as beings forever at a safe distance in the world beyond the grave, but as family members still present, although in a different condition, and forming a kind of solidarity in the communità dei defunti against those who were not yet dead. About a foot shorter than they had been in life, they went around in bands and groups, or sometimes followed a banner along the road, drawn up in regiments. They were heard talking and whispering in their strange piping voices, but nothing they said to each other could be understood except for the name of whomever they intended to come for next."

Sebald skriver om hur vi i det moderna samhället, till skillnad från det gamla vidskepliga bondesamhället, gör oss av med våra döda så snabbt och så fullständigt som möjligt.

"What mourner at a crematorium funeral has not thought ... that the way we now take leave of the dead is markerd by ill-concealed and paltry haste? And the room allotted to them becomes smaller and smaller..."

I det moderna samhället där alla är utbytbara och i realiteten överflödiga redan i födelseögonblicket måste vi snabbt kasta all ballast överbord och glömma.

"And leaving a present without memory, in the face of a future that no individual mind can envisage, in the end we shall ourselves relinquish life without feeling any need to linger at least for a while, nor shall we be impelled to pay return visits from time to time."

Är det så det är? Sebald är nog lite väl pessimistisk...

De döda

Jag läser W. G. Sebalds "Campo Santo".
Sebald besöker en kyrkogård i Piana på Korsika. Han förvånas över att ingen gravsättning är äldre än sextio, sjuttio år.
Svaret är att det inpå sent 1800-tal fanns ett starkt motstånd bland korsikanerna mot att begrava sina döda på kyrkogårdar.
Familjer som ägde jord begravde sina döda hemma på gården. Man uppförde en gravkammare eller ett mausoleum under ett kastanjeträd, i en olivlund, på en sluttning, alltid på en vacker plats med god utsikt över familjens ägor eller över byn.
De döda var hemma, de sändes inte i exil och kunde fortsätta att vaka över släktens egendom och över de efterlevande.
Gamla kvinnor kunde besöka de döda efter dagens arbete för att lyssna till vad de hade att säga om odlingen och om livets gång.
(De döda jordlösa och fattiga, herdar eller daglönare, syddes in i en säck och kastades i en gemensam gravkammare eller helt enkelt ner i en ravin.)

Att på detta sätt leva med sina döda och att låta de döda finnas kvar bland de levande är naturligtvis en omöjlighet. Men det finns något i det som tilltalar mig. Kanske är det ett bättre (men omöjligt...) sätt att minnas de döda?