Alberto Manguel skriver i "Nattens bibliotek" om det personliga biblioteket, det som består av de böcker man samlat på sig genom årens lopp. Om hur detta avspeglar konfigurationen i ens inre. "Alla bibliotek är självbiografiska."
Hur många gånger har inte jag, när jag kommit hem till någon, ägnat en stund åt bokhyllornas innehåll och dragit en del slutsatser. Vilket naturligtvis ofta blivit helt fel. Böckernas och dess ägares dygder står sällan i ett direkt förhållande till varandra.
Manguel skriver vidare om "det nät av associationer" som uppstår bland de böcker man samlar på sig. Och det är här man kan säga något som att bibliotek är självbiografiska.
Om jag går runt och plockar i mina hyllor så ser jag att där finns böcker som följt mig sen femtonårsåldern. Olika författare, olika ämnen, "spåren av vissa tider och platser", som Manguel skriver. De berättar något om mig. Från en ung läshungrig autodidakt och vänsterradikal, med en olycksalig dragning till filosofer och tänkare som kunde tänkas förklara världen och människorna, till en äldre, inte fullt så vänsterradikal, dito. En som fortfarande läser skönlitteratur med tanken att andras erfarenheter kan belysa de egna. Kanske är det ett kvinnligt drag? Den kloka Nina Björk skriver om detta i en DN-krönika. (Av någon anledning finns den inte på webben, men den finns här.)
Efter några gallringar på senare år finns de kvar, de där böckerna som betytt eller betyder något för mig. Några få kommer jag att öppna igen. Så varför inte göra sig av med de andra? Nej, de tillhör mig i mer än en bemärkelse. De är en del av mig. Men kommer att överleva mig, kanske ingå i något annat personligt bibliotek. Böcker kan leva längre än människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar