Jag kunde inte låta bli att läsa den, Bjørn Bredals "Humanist till häst : en bok om Michel de Montaigne", när jag kom att tänka på den och hittade den i hyllan.
Och det var inte fel. Om Melberg och framför allt Starobinski ibland kan vara alltför djupsinniga, så är Bredal föredömligt klar. Jag vet ingen bättre introduktion till Montaigne än Bredals tematiska genomgång.
Bara två citat:
"Montaigne vill inte reformera "samhället", "religionen", "kulturen", "världsbilden". Alla dessa stora, överordnade storheter låter han vara eller ligga där de finns, på sedvanans grund. Men han vill reformera den enskilde. [...] Den enskilde läsaren, som han redan från förordet vänder sig till mellan fyra ögon, leder han in i en självprövning, en essay..."
"Att läsa Montaigne är inte som att studera ett speciellt ämne, som man vid något tillfälle "kan". Montaigneläsningen är en praktik, en rörelse, en livsform - och först som sist en vänskap.
I Essayerna möter man en människa av kött och blod, med sitt alldeles speciella sätt att uppleva och beskriva världen, med sin särskilda språkliga ton, sina förtjänster och svagheter, instinkter och tankebanor - man möter en man. Genom åren lär man känna denne man så väl att man till slut tycker att man kan tala med honom om livets alla förhållanden. Läsningen blir till en förtrolig dialog, vänskapen med Montaigne blir en punkt i tillvaron varifrån mycket annat kan förstås, få perspektiv och värderas."
Jag är väl inte där än, men jag tror att jag är på väg dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar