Slumpläsning: T. S. Eliot

Januari på västkusten. Regn, blåst, halvmörker som övergår i helmörker. Varje ansträngning kräver dubbel vila. Omöjligt att läsa ordentligt.

Då är det dags för slumpläsning. Man går till hyllan, söker, minns - fastnar för en sedan länge oläst volym. Och utan alla krav läser man en sida här, en sida där. 

Nu fann jag och tog med mig dessa rader.

T. S. Eliot, från dikten "East Coker", en av de fyra kvartetterna, i en mycket ekelöfsk översättning. 

"Dikter i svensk tolkning", Svalans lyrikklubb 1965.

Nyårsafton med Seneca

Jag upptäcker att om jag skriver ytterligare ett inlägg här, så blir det det 27:e för året och att jag därmed tangerar förra årets antal. Ytterligare ett bottenrekord, alltså. Som säger något om mig. Liksom dessa ord från en av mina lärare, stoikern Seneca:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de går där slöa och vacklande, griper dem döden."

Jag är för gammal för att avge nyårslöften och ser på det nya året utan större förhoppningar. Krigen kommer att fortsätta. Men också motståndet. Och hur ska jag kunna hålla yngsta barnbarnet i famnen utan att känna åtminstone en strimma av hopp?

Och på tal om framtiden så skriver Alf Hornborg en tankeväckande och kanske provocerande artikel idag på DN.Debatt:  https://www.dn.se/debatt/gron-teknik-kan-inte-radda-var-livsstil/:

"Världen ska ställa om till en grönare, mer klimatvänlig tillvaro. Under tiden blundar vi för obekväma sanningar om till vilket pris, och vem som får betala. Vår teknikutveckling bygger på att vi förskjuter miljöbelastningen utom synhåll – och den kan därför bara bli tillgänglig för en privilegierad del av mänskligheten."

Tyvärr kräver läsningen prenumeration. Jag har läst några av Hornborgs böcker på svenska, som artikeln sammanfattar, bland annat "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), och skrev om den kan du läsa HÄR. 

Så, nu avslutar jag det här året.

Några rader inför årets slut

Det finns där någonstans, ljuset. Även om samtiden och framtiden är mörk. 

Jag lovar (eller hotar) att komma igen. Jag ger mig inte. 

Tills vidare får den här bilden redan nu vara slutvinjett för det här året.

Sven-Erik Liedman har skrivit en fin bok om åldrandet, "I november. Om åldrandet" (Bonniers 2022).

Liedman är föd 1939, är alltså ett decennium äldre än jag. Vilket egentligen inte är så stor skillnad. Han skriver om hur det är att åldras, hur kroppens möjlighetsramar snävas in; han noterar samtidens elände, den galna nationalismen, miljöförstöringen och de accelererande klimatförändringarna, kunskapsföraktet och konspirationsteorierna. Men också om sitt goda minne, om hur han ännu kan upprätthålla dagliga rutiner och läsa och skriva. 

Redan på sidan 8 stryker jag för några rader som uttrycker en tanke som jag själv ofta återkommit till:

"Ofta har jag en plågsam föreställning om att mitt liv har utspelats i en lycklig glänta i historien, i ett hörn av världen där livet var ganska gott för många. Nu väntar bistrare tider, om inte för mig så för dem som kommer efter."

Trots allt, God jul och gott nytt år, kära läsare!

Epikuros

Nu när denna eländiga höst, åtminstone kalendariskt, övergått i vinter finns det anledning att återknyta bekantskapen med en gammal vis man, den grekiske filosofen Epikuros (342-271), grundaren av den epikuréeiska skolan.

Ofta felaktigt uppfattad som en njutningslysten, självisk hedonist, en epikuré i modern mening.

 

Visst ska man eftersträva njutning; man ska njuta av det enda liv man har - men med "måttfullhet, disciplin och omsorgsfull planering" - det är det enkla livet, det elementära livet, inte fåfäng strävan efter maximal njutning och flyktig ära som gör att man kan uppnå ataraxia, det lugna livet, jämvikten, utan oro för vare sig växlande livshändelser eller döden. 

Epikuros är en sträng lärare. Det räcker inte att känna till de filosofiska dogmerna, man måste ständigt öva sig, till exempel genom att meditera och använda sig av kondenserade sentenser, som epikurismens "fyrfaldiga botemedel":

Gudarna är inget att frukta,

 döden är inget att rädas,

det goda är lätt att vinna,

det onda är lätt att uthärda.

Lätt? Jag har nog inte övat klart än. Men jag ger mig inte.

Anledningen till den återknutna bekantskapen är att jag uppmärksammades på en bokserie av Peter Adamson, professor i senantik och arabisk filosofi vid Ludwig Maximilians universitet i München, vars första och andra delar jag nu läser: "Filosofi i den klassiska världen: en filosofihistoria utan luckor" och "Filosofi i den hellenistiska och romerska världen: en filosofihistoria utan luckor", båda utgivna av Thales förlag 2020. Två bastanta volymer av en författare som förenar akademisk lärdom med lättillgängligt språk. 

"Botemedlet" citerat från Pierre Hadot: Vad är antikens filosofi? (2015). 

Bildkälla: https://sv.wikiquote.org/wiki/Epikuros. Där finns också "Epikuros huvudteser i 40 punkter."

Medan jag låg och dog

Av någon även för mig själv outgrundlig anledning fortsätter jag med dessa sporadiska anteckningar och notiser, som ibland kommer att läsas av människor som slumpvis hittar hit, och av er, tappra lilla skara återkommande läsare... Outgrundlig? Eller är det bara min brist på social talang i verkliga livet som på det här sättet kompenseras? Och i bakgrunden tanken att när jag nu en gång i tiden börjat med friskt mod så är det väl fel att sluta, kanske det friska modet återkommer? 

I alla fall. När jag för ett tag sedan bad om bra lästips så var ett av dem William Faulkners "Medan jag låg och dog", utgiven 1930.  Det visade sig att den fanns i en engelsk utgåva här i hyllan, oläst. Jag började läsa. Efter att ha läst halva insåg jag att jag behövde en översättning. Faulkners säregna språk - märklig stavning, nybildningar, dialekt - krävde en parallelläsning på engelska och svenska. 

Addie, modern i den dysfunktionella småbrukarfamiljen Bundren i Mississippi ligger och dör. Utanför fönstret, öppet så att hon kan se och höra, snickrar Casch, en av sönerna, på kistan och visar upp bräderna vartefter han hyvlar till dem så att hon ska se att han gör ett gediget arbete.

Fadern, Anse, har lovat att uppfylla Addies önskan att begravas vid sin fars sida i hemstaden Jefferson. Kanske är Anses egentliga motivation att han i staden äntligen kan skaffa löständer.

Liket läggs i kistan och kistan på en hästvagn och så påbörjar familjen en alltmer absurd resa som sträcker sig över flera dagar och medför en mängd absurda förvecklingar. I ett vadställe över en flod är kistan på väg att spolas bort. Med gamarna kretsande i luften ovanför det alltmer förruttnande liket kommer de så småningom fram till Jefferson och Addie får sin gravplats. Och Anse sina löständer.

Hela förloppet skildras i femtionio inre monologer, femtiotre formulerade av familjen Bundren, förutom föräldrarna (ja, även den döende Addie) de fem barnen. De olika perspektiven på samma händelser ger en så mångfacetterad bild att man (jag) ständigt tvingas att stanna till i läsningen, gå tillbaka och så framåt igen. Och det skulle inte förvåna mig om jag gör en ny läsning om någon månad. Det här är god litteratur om något är det. 

En mer fördjupad läsning är Harold Blooms "William Faulkner: Medan jag låg och dog" (Modernista 2018), som jag laddat ner och läst som e-bok. Tjugo innehållsrika sidor. Och den första e-bok jag någonsin läst. 

Notis om lövräfsning

Nu faller löven från gårdens alla stora, vackra träd, lönnar, kastanjer, blodbok, och det är dags att börja räfsa undan från gräsmattor och gårdsplan. Det har jag inget emot, tvärtom. Speciellt en dag som denna, då den gråmulna himlen äntligen spricker upp och jag kan hänga ut lakanstvätt till tork. Sexton grader, nästan vindstilla och löven är fuktiga men ända lätta att samla ihop, skottkärra efter skottkärra, allt utan brådska, i långsam, meditativ takt. Det är det slags arbete som befrämjar långsamt tänkande, kanske också ett slags glömska, en flykt från denna höst då overkligheten blivit verklighet. 

När det overkliga blivit verkligt

Liksom jag fortsätter världen att existera även efter det svenska valet, som ledde till att ett högerextremt parti med nazistiska rötter nu sitter och förhandlar om maktens fördelning med ledaren för ”vår sida av politiken”. 

Och Ukrainas kamp mot det ryska angreppet fortsätter. Framgångsrikt just nu. Men hur länge? Och hur länge kommer väst att fortsätta vapenhjälpen? Vad betyder Putins kärnvapenhot?

Det overkliga förvandlas till verklighet. Vi får vänja oss vid det. 

Denna höst ägnar jag mig mest åt annat än läsning. 

Jag noterar att bloggen lever sitt eget liv, även när jag inte skriver. När höstterminen börjar laddas gamla inlägg om läsning ner gång på gång. Det är roligt.

Till vänster om läsfåtöljen, fjärde hyllplanet nerifrån, fick jag syn på några av Peter Englunds böcker. Någon har jag läst, någon var halvläst. Nu har jag läst några av dem på nytt.

 ”Stridens skönhet och sorg” (2008) har undertiteln ”Första världskriget i 212 korta kapitel”, men det är inte en traditionell historik över krigets utveckling, utan en bok om hur kriget upplevdes av nitton enskilda människor, i just korta kapitel som baseras på brev, dagböcker, memoarer.

Det är soldater vid fronten, i Flanderns skyttegravar, eller runt om i Europas olika krigsskådeplatser, i de andra delar av världen som berördes av kriget.

Varje kapitel tilldrar sig under en enskild dag och löper kronologiskt.

En ung tysk flicka hemma i byn, en fransk ämbetsman i Paris, en sydamerikansk äventyrare i turkiska armén, en kvinnlig ambulansförare i Saloniki. 

Genom att följa de nitton individerna genom åren skapas en annan bild av kriget, som skiljer sig från den traditionella historieskrivningen. Englund kallar det ett slags anti-historia, som inte syftar till att ge rationella förklaringar eller fördela skuld i det som för den enskilda människan bara var slitsam vardag, oro, ångest eller bara ett blodigt kaos.

Jag har också läst ”Brev från nollpunkten” (1996) som består av historiska essäer i skilda ämnen där det gemensamma är att de handlar om 1900-talets mörka sidor. Första världskrigets skyttegravskrig skildrat i konsten, ett öde i trettiotalets sovjetiska utrensningar, de tyska förintelselägren, atombombens historia.

Englund skriver bra. Ibland så lättsamt att det nästan skaver mot ämnets allvar. Men på det hela taget intressant och lärorikt.

Nu skulle jag vilja hitta god skönlitteratur. Förslag, någon?