Skottkärran

När han hjulat ut det sista lasset skit på den smala plankan ut på dyngestan stannar han till i lagårdsdörren, stryker av sig den slitna baskern och torkar svetten ur pannan. Han blir stående en stund i tystnaden. Himlen över den steniga betesmarken och där bortom den mörka skogsranden djupnar i kvällsblått och svalor och tornseglare ritar sina streck. Ryggvärken gör sig påmind. Inifrån hörs svagt kornas stillsamma idisslande och rasslet av en länk. Han ser bort mot inhuset, de grå väggarna, det sackande tegeltaket som han inte orkat lägga om, jutesäcken som tätar den spruckna rutan i köksfarstun. När han rätar på ryggen hugger det till. Hukande, med böjda knän håller han händerna framför sig, som om han ville fånga upp något. Han ser på sina händer. Det var längesen han kunde räta ut fingrarna. Han står kvar, väntar ut smärtan. Sen greppar han skottkärran och går långsamt ner mot ladan. Halvvägs stannar han till, ser på skottkärran, ser på slänten ner mot vägen och vänder den tomma skottkärran ett kvarts varv, ger den en skjuts och låter den vinglande på sitt enda hjul rutscha nerför slänten bland tuvor och ormbunkar och ser den finna sin plats.

Läsnotis: Vilhelm Ekelund

Hur många sommardagar har jag inte som nu suttit i skuggan under blodboken och läst?
Solen skiner, det är högsommarvärme. Grenarna hänger ner som gardiner runt om mig och gungar i den kraftiga vinden. Bladen är vackert oxblodsröda. Vid gärdsgården syrenen, på väg att blomma över. Honungsrosen med sina knoppar klänger på den döda almen. Borta vid magasinsgaveln den stora lönnen. Där kastanjen och där, högst bland trädkronorna, de jättelika askarna som dröjde så länge med att få blad. Vi väntade oroligt. Glesare för varje år, men ännu vid liv.

Jag läser Jonas Ellerströms "Vilhelm Ekelund. Landskap och tanke" (Ellerströms, 2017). Den är mycket bra. Jag läser och går samtidigt till Ekelunds böcker, de som finns i min hylla, läser lite här och lite där.

Det är inte främst den tidige lyrikern Ekelund som intresserar mig, utan den senare Ekelund, som, med Ellerströms ord, hade "börjat röra sig mot sitt prosaförfattarskaps stora tema: hur villkoren för ett riktigt liv ser ut." Den uppfordrande Ekelund. Som säger åt mig att skärpa mig.

Ellerström skriver om Ekelund: "Det är inte så att den väldige bokslukaren Ekelund utgör något slags kompass till eller sammandrag av världslitteraturen. Han är obönhörligt subjektiv i sin läsning och stannar bara inför det som är betydelsefullt för honom själv."

Det är så jag av och till har läst Ekelund genom åren. Utan krav på eller lust till fullständighet. I det följer jag Ekelund som läsare. 

Det finns naturligtvis också en problematisk sida hos Ekelund, som Ellerström inte berör. Jag skrev några rader om den här.

Slumpens skördar

Slumpens skördar. När jag tar Vilhelm Ekelunds "Böcker och vandringar" ur hyllan, för att läsa en text om Giacomo Leopardi, är den häftade volymen ouppsprättad. Med undantag av sidan 175-188, som innehåller just denna text, "Det ondas religion".

Den slitna volymen har en anteckning på försättsbladet:

Bo Strandberg I.III 43

(För julklappspengar av Mor)

Jag skulle ge mycket för att byta några ord med Leopardiläsaren (?) Bo Strandberg.

Notis: Rätten att häda

Efter några vackra sommardagar, med ett kvällsljus som fick allt att stanna upp och då man kunde känna trädens och växternas långsamma andning, följde gårdagens välbehövliga dagsregn. Och nu på morgonen blåser nya regnmoln in från sydväst.

Jag har läst det nya numret av tidskriften Essä, nr 5 med titeln "Rätten att häda". Som vanligt finns här en "källtext" och ett antal skribenters kommenterande eller anknytande texter. Källtexten denna gång är Kerstin Ekmans anförande "Rätten att häda", återgivet i faksimil från ett häfte utgivet av Svenska Rushdiekommittén 1994. Bakgrunden till anförandet är fatwan mot Salman Rushdie 1988, Kerstin Ekmans utträde ur Svenska Akademien och några år senare debatten om tryckfrihet kontra förhandscensur.

Kerstin Ekman och de övriga är med större eller mindre emfas för rätten att häda. Mest intressant är Kerstin Ekmans anförande, där hon bland annat för fram Hjalmar Söderberg som en mer konsekvent "hädare" än August Strindberg.

Om jag funderar på min egen inställning till rätten att häda så vet jag inte riktigt var jag hamnar. Rätt - ja, men finns det alltid en nödvändighet?

För övrigt:  med en sober design, läsvänlig typografi och gedigen trådbindning är Essä en glädje för en som gillar tryckta medier...

Kvällsläsning, 28 maj 2020

Kvällsläsning, 28 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Kvällsläsning, 27 maj 2020

Kvällsläsning, 27 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Anteckning om en älg

En trögtänkt långsamläsares anteckningar, säger min logga. Här är en:

I ett tidigare inlägg i maj skrev jag några rader om Thorsten Jonsson och särskilt om novellen "Fly till vatten och morgon". Jag citerade också Per-Olof Erixons avhandling "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap" (Carlssons, 1994), som jag samtidigt hade läst (om). Erixon analyserar novellen ganska kortfattat men på ett sätt som sammanfaller med min läsning. Dock med ett, som jag ser det, anmärkningsvärt undantag.

När huvudpersonen, vars perspektiv helt dominerar händelseförloppet och som av allt att döma befinner sig på panisk flykt från ett blodigt illdåd, till slut når fram till vattnet, till en sjö, sannolikt med avsikt att dränka sig. Då sker något märkligt. I skymningen har en älgtjur lagt sig att vila vid sjöstranden. Älgen lyfter på huvudet och ser på honom. Men han"tänkte inte på att vara rädd för den, ty det var inte sådant han fruktade." Förbi av trötthet, ur stånd att direkt gå i sjön och dränka sig, finner huvudpersonen en plats att vila.

"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."

Huvudpersonen väcks av att älgen reser sig och går iväg på morgonen och novellen kan avslutas.

Det är två saker jag funderar på här.

Varför i all världen har Thorsten Jonsson lagt en älg här vid vattnet? Var det bara en udda ingivelse som dök upp när han skrev? Varför behöll han den då? Jonsson var en berättartekniskt och stilistiskt oerhört medveten och noggrann författare. Varje ord, varje mening har vägts på guldvåg. Vad betyder älgen?

Och så: när jag läser Erixons analys så slås jag av att han inte med ett ord nämner älgen. Han skriver bara: "I närheten av stranden lägger han sig och somnar."

Om jag skulle skriva en avhandling om Thorsten Jonssons så skulle jag fundera länge på den där älgen.

För övrigt: läsning genererar läsning, som alltid. På Bokbörsen hittade jag den här lite slitna introduktionen av Hemingwayöversättaren Jonsson till bl a Hemingway, utgiven 1942.