Varför jag inte skriver

Jaså? - jaha, så den här sidan laddas forfarande ner, trots att jag inte har skrivit något på länge. 

När jag nu skriver så är det bara för att förklara varför jag inte skriver. Hela den här pandemivåren och sommaren har jag haft en känsla av att det här är ett tillfälligt uppehåll, ett slags undantagstillstånd, en tid att bara vänta ut normalitetens återkomst. 

Nu börjar jag mer se detta som en illusion. Att det är lika bra att inse att normalitetens tid är förbi. Utan att  närmare precisera eller gå in på detaljer så tror jag att "allting" bara kommer att bli värre. Läsningen av en morgontidning, vilken dag som helst, är nog bevis för den saken.

Under den här tiden har jag väl läst en och annan bok, tänkt en och annan tanke, men att formulera något vettigt och för andra läsvärt, nej, om jag någonsin haft förmågan, så har jag den inte nu.

Mina dagar fylls av praktiska ting. Vi har installerat jordvärme och återställande av trädgård och altan har tagit tid. Målning, snickrande, reparationer. Vi umgås med barn och barnbarn, vandrar med vänner i det halländska landskapet, upplever naturens förändringar. Det är ett gott liv.

Nu, tisdag kväll, efter en varm och solig dag, vitnar himlen långsamt och luften blir svalare. Den stora lönnen har börjat skifta färg. Kastanjerna faller till marken. På fälten är skörden bärgad och plöjningen påbörjad. Kommer hösten att bli som höstarna brukar bli, kommer ett annat, klarare ljus, en stillhet, ett lugn?

Kvällen kommer med moln och svalka

Ännu en dag med extremvärme. Ingen dag för utearbete. Men årets skörd av lök är bärgad och hänger på tork. Kvällen kommer med moln och svalka. Jag sitter vid trädgårdsbordet och ser blodboken släppa ner sorgsna, förtorkade löv på gräsmattan. Växtligheten känner av värmen. Alltför tidig höst. Havren på Sandgärdet är tröskad. Halmen ligger i solbelysta, gyllengula strängar.

Jag läser, än en gång, Lars Gustafssons "Strandhugg i svensk poesi. Femton diktanalyser" (1976). 

Han skriver bland annat om pseudonymen Skogekär Bergbos "Wenerid: Tionde sonetten", som han menar är en drömdikt, en dikt som skildrar en dröm, att den har "något av drömscenens blida obeveklighet". Om den vackra raden: 

                                "Och så milt leende sig saktelig från mig vänder."

skriver Gustafsson: "Kanske var det detta som den okände poeten innerst inne ville: att hon skulle vända sig bort, att han skulle få vara ensam med sin kärlek, ostörd av den oberäkneliga verklighet som en älskad kvinna alltid rymmer."

Himlen vitnar långsamt. Det är en kväll för eftertänksam läsning. Jag sitter kvar länge.

Om någon nu undrat

Bloggen ligger i träda. Jag har för mycket att göra. Jag har varit hantlangare åt grävaren när vi installerat jordvärme. Och så har jag av en mycket energisk äldre släkting dragits in i ett släktforskningsprojekt. Som trots min inledande skepsis blivit allt mer intressant. Det blir inte mycket tid över. Om någon nu undrat.

Om en fördel med att vara dum

När jag inte målar på söderväggen, renoverar trädgårdsmöbler eller sysslar med andra praktiska ting tar jag, när tid ges och sinnet är det rätta, på måfå en bok ur hyllan och läser en stund. Omläsning är ju den bästa läsningen. Åtminstone för en som är så dum att han har glömt det mesta. Då är det inga problem att hitta läsning.

Det är dags att måla om den långa söderväggen

Det är dags att måla om den långa söderväggen. En av sönerna på ställning, jag på marken. Äkta linoljefärg, ett segt jobb. Linoljefärg ska strykas mycket tunt. Men det är gott att arbeta tillsammans. Lite småprat, Bob Dylan och Van Morrison i högtalarna. Nu är första strykningen klar. Väggbrädorna från Pariskommunens dagar får förlängt liv.

Vissa sommarkvällar

Vissa sommarkvällar, när vinden har mojnat och solen står lågt och ljuset mellan träden ger stammar och grenar och löv en tydlighet, en skärpa i konturerna och ett djup i färgerna som inte finns där under dagen.

I denna kvällens stillhet och tystnad kan jag, om jag stannar upp, känna att gränsen mellan mig och naturen nästan försvunnit och att det finns ett annat sätt leva, att alla dagens nödvändigheter inte är nödvändiga.

Det är som om träden omärkligt tagit ett steg närmare mig. Luften sval och klar och lätt att andas. Och den ensamma fågeln som sjunger inne i snåret sjunger bara för mig.

Repris: Tage Aurell

Tiden bara går, medan jag sysslar med annat. Det får bli en repris, från sommaren 2016. Eftersom några av er ännu besöker den hör avtynande bloggen...

Sommaren är lästid. Ledighet och lästid. Så har det alltid varit. Sena, ljumma, ljusa sommarkvällar när man kan sitta ute och läsa så länge man kan se texten. Stillheten, tystnaden, den djupa koncentrationen.

Men inte den här sommaren. Kanske för att jag numera, sedan snart ett år,  alltid är "ledig". Kanske för att jag har för mycket tid? Nej. En av de mindre angenäma erfarenheterna av mitt första år som pensionär är att jag inte har mer tid. Eller, snarare, att tid fortfarande är en knapp resurs. Jag vill ha mer tid.

Jag har läst färre böcker det här första halvåret än någonsin tidigare. Det låter väl inte så alarmerande, men för mig är det lite oroande. Håller jag på att bli en annan människa, en icke-läsande människa?

Knappast. Men jag har svårt att hitta den rätta läsningen, de rätta böckerna. Och lätt att syssla med alla de många praktiska saker som, om än nödvändiga, inte borde ta så mycket av min knappa tid.

Det har blivit en del omläsningar. Tage Aurell hittade jag tillbaka till genom hans "Fransk bilderbok" och läste allt vad denna sparsmakade klassiker publicerat. Vilket inte är mycket, kanske fyrahundra sidor, allt sammantaget. Framförallt de kortare berättelserna är mästerliga, inte ett ord för mycket, men med ett stort djup, en ömsinthet i skildringen av livets villkor, människors drömmar och tillkortakommanden.

Det kan tyckas som ett stort avstånd till dessa människors verklighet: 30-, 40-tal, värmländsk landsbygd, arbetarkvarter, mycket fattigdom och sjukdom, folk dör i lungsot och kräfta. Men för mig, på bara en generations avstånd till denna tid, träder de fram, fast i sina ibland tröstlösa livsvävar. Aurell kan vara knivskarp i sina iakttagelser, men är alltid solidarisk med dem han berättar om.

Aurell förde ständigt anteckningar, om möten med människor och öden, repliker. En av berättelserna, "Gamla landsvägen", består bara av repliker, ibland replikväxlingar.

"-Goddag. Hur står det till?
  -Jo tack. Bara bra.
  - Och hur är det med mor din?
  -Jo. Hon strök allt med hon."

"-Se goddag. Vad driver du med?
  -Jag hugger kolved om dagarna. Men jag har inte börjat än."

 "-Solen sjunker nu. Så går en dag än från vår tid. Och kommer aldrig mer ja. Det är väl det. För fy fan!"

Över huvud taget använder Aurell ofta repliker för att inleda en berättelse. Och replikerna bär ofta med sig en bakomliggande dramatik, som inte skrivs läsaren på näsan. Han är en mästare på att låta det outsagda spela en lika stor, om inte större, roll än det utsagda.

Hans böcker finns kvar i hyllan. Jag kommer sannolikt att återvända till dem.

Lars Anderssons "Platsens ande - en bok om Tage Aurell" är en utmärkt guide i läsningen.

Och Bodil Zalesky skriver här lite fylligare om Aurell.