Mina dagar förflyter ganska lika, i ett växelbruk mellan praktiska och intellektuella ting. För mig en idealtillvaro som jag efter bästa förmåga försöker använda på ett förnuftigt sätt.
Av en slump kom jag igår att ta Jon Hellesnes "Från Aten till Pompeji - filosofiska essäer" (Daidalos 1998) ur hyllan och hittade där en mycket intressant essä om Senecas tänkande och dess förhållande till den stoiska traditionen. Denna äldre stoiska tradition är "hårdare" än Senecas. Målet är detsamma, att uppnå sinnesfrid, ataraxia, genom att inse och försona sig med tanken på alltings förgänglighet och att vi existerar av en slump och att allt kan hända. Men Seneca förespråkar inte autarki, att man inte ska binda sig till någon annan människa och inte känna medlidande. Tvärtom: "Du bör leva för andra om du vill leva för dig själv." Ett slags grundläggande existentiell solidaritet.
Och så gick jag till brevlådan och där låg - detta inte av en slump - Senecas "Letters from a stoic : All three volumes" (Enhanced Media, 2015).
Men är det inte lite suspekt att ägna tid åt dessa sen länge döda filosofer? Vad har de att lära oss idag?
Mycket, tror jag. Skalar vi bort det tidsbundna så finns där en förnuftig och rationell kärna. Det finns mycket att lära av deras förhållningssätt, samtidigt som man måste inse att de tillhör en förgången kultur.
Inte utan skäl betydde hellenistiska stoiker, epikuréer och skeptiker mycket för Montaigne, som levde i oroliga tider. Och vi då? Lever inte vi också under oroliga tider? När vi märker att moderniteten inte ledde till ett lyckorike för alla, trots alla ideologiers löften, kan det vara bra att besinna sig.
2 kommentarer:
Så lustigt att jag funderade över samma tanke idag när jag gick och tog en kopp kaffe på jobbet. Jag hade just beställt Aristoteles De interpretatione. Om sofistiska vederläggningar, och funderade om det egentligen är värt att läsa. Men jag kom fram till att det är det. Att ta ett steg tillbaka och fundera vilka tankar andra tänkt, i vilken värld och varför, hur de argumenterat, kan ge ledtrådar till sätt att tänka som vi kanske inte tänkt på, och som kan vara ett bra sätt att liksom "få syn på" vår egen värld.
Det är en del i att se mönster, att förstå. Att motionera tanken kan aldrig vara fel.
När jag arbetade drömde jag om att ha hela läsdagar och suckade över tidsbrist inför mina stora boktravar. Nu har jag åtminstone halva läsdagar och vad händer? Boktravarna är ännu större och jag suckar över tidsbrist. Tja... Från att i yngre år haft ambitionen att ha läst allt, inser jag nu att det gäller att välja ut det som är värdefullt. Och då blir det inte den senaste litteraturen, märker jag...
Skicka en kommentar