I det varma sommarrummet

Jag går ut ur det ännu svala huset och in i det varma sommarrummet. Det är sen eftermiddag. Jag sitter i skuggan under den stora blodboken och läser Bo Lindbergs bok om Seneca. Lätta moln driver över den blå himlen. Runt om mig finns allt det gröna; de stora träden, lönn, kastanj och ask. Blommande syrén, äpple och päron. En lätt vind för med sig trafikljud, men det stör mig inte. Gärdsgårdens stenar ligger tankfullt stilla i solgasset. Och hela dagen gal göken, lång borta.

Lindbergs bok är gedigen och genomreflekterad. Seneca var stoiker, men en stoiker light. Inte lika hårdhudad som Epiktetos. (Se t ex här). Och som Lindberg skriver så har stoikerna inte så mycket unikt att säga, det de säger är på många sätt allmängods. Ändå läser jag gärna stoikerna och de bekräftar att de djupaste sanningarna inte är så förbannat komplicerade.

Stoicismen är inte till för att lösa problem, mer för att lära sig att stå ut med dem. Stoicismen är en filosofi för osäkra tider, som under kejsartidens Rom, som i vår tids globalisering och skenande konsumtionskapitalism.

Ja, det var bara det jag hade att säga.

PS: Stoikerna är återkommande läsning här i bloggen. Är du nyfiken så sök på Seneca eller stoicism i sökrutan här till höger.

Sommarrummet, Montaigne

I kväll, efter trädgårdsarbete och kvällsmat i växthuset, går jag ut i den stilla, ljusa försommarkvällen - nej, jag går in i ett större rum, med ett grönskande golv och den vitnande himlen som tak: sommarrummet.
Nu, kvart i tio, ger solen ännu en lätt rodnad åt molnen i öster.
Det är inte läge att påbörja något större läsprojekt.
Jag läser slumpvis för tredje? fjärde? gången i Michel de Montaignes "Essayer", i Atlantis vackra, inbunda utgåva.
Bara några sidor, så stöter jag på dessa moderna ord från 1500-talet:

"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden och berövar oss känsla och hänsyn för det som är för att hålla oss upptagna med det som kommer att finnas, till och med när vi själva inte finns."