Idiotikon

Ett antikvariatsfynd: Gunnar Petterssons "Idiotikon", Janus förlag 1985.

"Idiotikon"? Lexikon över idiotier? Eller för idioter? Nej, "En ordbok begränsad till en särskild dialekt eller innehållande ord och fraser som är typiska för en viss del av ett land", upplyser en inledande text.

Det är en tunn bok, och det är sådana jag behöver nu. Den har en underbart formgiven omslagsbild. Den verkar helt förlagsny och det knastrar oroväckande när jag försiktigt bläddrar upp den. Men, nej, de lätt gulnade bladen hålls på plats av limningen.

Jag börjar läsa några sidor. Och blir snart förbryllad. I inledningen till första stycket, "Självporträttet som polemik" säger sig författaren vara en reinkarnation av någon, av en man som skadades under andra världskriget. Deras liv överlappade varandra med några timmar, en junilördag 1951. Det förekommer också några citat, av okänt ursprung. Jag blir inte klok på vad det här är. Men det kanske inte är meningen?

Det handlar i alla fall, inledningsvis, om språk och om poesi, om Ezra Pound och ekonomi och om exilens språk.

Jag kommer inte så långt nu. (Jag lever ju med nödvändighetens ok över axlarna).

Men jag stannar till och stryker för:

"Jag är också, om nu sådana finns, en indikativ-människa i en konjunktiv-värld. Mitt naturliga modus är yttrandets överensstämmelse med kända fakta, när man inte behöver beledsaga ett utsägessätt med en önskan. Jag ville inte jag vore, jag vill det jag är."

"Det har gått begär i de enklaste iakttagelser. Och det har gått litteratur i den bästa poesin. Det finns få eller inga ställen kvar där man kan sluta tänka sig, inga fristäder för den sanna, långsamma iakttagelsen ("free, long looking"), de långa tysta dagarna utomhus."

Jag återkommer.

Uppdatering: jag fortsatte att skriva om Idiotikon här.