Kroppens vila och skogens tystnad

Ett slags flykt från världens elände och ett botemedel för allmän svartsyn och dysterhet.

Med goda vänner gick vi häromdan ännu en etapp på Hallandsleden, i ljust mulet väder, några plusgrader, från Liden i Grimmared till Ry i Veddige, en sträcka på strax över milen.

Mestadels på stigar och skogsvägar, med några rejäla stigningar. Mycket vatten i markerna efter det ymniga regnandet. Det finns många bäckar här.

Vi slog oss ner och åt våra lunchmackor vid en av skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken.
Kroppens vila och skogens tystnad. Bara någon enstaka fågel. En nötväcka.
Ett par torpgrunder. Längs stigen flata stenar över dikena.
Överallt rester av stengärdsgårdar, ett minne av ett helt annat landskap.

Och så plötsligt: där satt den, nigande på en sten i det strömmande vattnet - strömstaren.

Med detta vill jag bara till slut önska dig som läser det här en riktigt god jul.
Och vem vet, kanske blir det ett år till med Den långsamma bloggen. Det trettonde.

Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt

Sagt av en människa nära mig:
- När jag läser nyheterna blir det bara ett stort hål i mig...

Jag instämde. Det kan kännas så. Som ett stort, svart hål som slukar all positiv energi.

Men - glädje! - så kom ett förslag från yngste sonen: ska vi inte läsa (om) Eyvind Johnsons fantastiska Krilonsvit? Mellansonen och en kompis till yngste sonen är också med. Vi kan läsa och diskutera. Jag svarade naturligtvis: ja, gärna, mer än gärna!

Ett samtal om en romansvit om samtalets betydelse. Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt.

Jag citerar mig själv:

"Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?
Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?
Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943."

Karl XII och kvinnorna

Det trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva om Karl XII.
Än mindre om Karl XII och kvinnorna. Men när jag kom att bläddra i Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" (1913-1924) så hittade jag ett kapitel betitlat just "Karl XII och kvinnorna". Och blev intresserad.

Grimbergs uppfattning av Karl XII är glasklar:

"Karl XII var en stark natur, alltför stark, alltför helgjuten för att kunna riktigt förstås av sönderslitna, i en mängd småintressen upplösta nutidsmänniskor."

Fältlägret blev hans hem. "Familjelivets stilla lycka lockade honom ej. Ingen kvinna vann hans kärlek, och äktenskap hade han varken tid eller lust att tänka på."

Han sökte inte heller "tillfälliga förbindelser med kvinnor" som ersättning för den äktenskapliga lyckan. Vilket kan te sig obegripligt för "sådana, som ej kunna fatta, att en yngling, vilken behärskas av en stor, hela själslivet omspännande idé, ... därur [kan] hämta styrka till herravälde över lägre drifter."

Men, skriver Grimberg, "Folk, som förnekar möjligheterna av själens herravälde över driftlivet, har emellertid ej kunnat finna någon annan lösning av problemet 'Karl XII och kvinnorna' än att tillgripa en teori om sexuell abnormitet."

Grimberg är upprörd. Inte den ringaste skymt av bevis har naturligtvis kunnat frambringas. Nej, det är "lösa hugskott" och "rena rama toddyskvallret".

Esaias Tegnér skrev om kungen som "en skägglös dundergud". Och det, menar Grimberg, har missförståtts som att kungen saknade skäggväxt. Men redan 1715 kunde Emanuel Swedenborg berätta att Karl XII under ritten från Turkiet till Stralsund låtit skägget växa ut. Och vid 1917 års undersökning av kroppen "lade de närvarande märke till en tydlig skäggstubb av ljusbrun färg på både överläpp och haka."

Ett elakt rykte gjorde gällande att vid 1859 års likbesiktning (gällde inte griftefriden?), då Carl XV och en professor Boklund, m fl närvarade, "det befanns, att Carl XII var hermafrodit." Men någon professor Boklund var enligt "besiktningsprotokollet" icke närvarande!

Det påstods också att resultatet från 1859 hemlighölls. Men bland deltagarna fanns "den allt annat än karolinskt sinnade Anders Fryxell, vilken till på köpet var den som först väckt tanken på besiktningen av den döde och säkerligen ej skulle ha stuckit under stol med några hemligheter av påstådd art."

Dessutom, och nu kommer det slutliga beviset på Karl XII:s manlighet, vid 1917 års undersökning genomfördes en röntgenfotografering av konungens bäcken, vilket visade sig ha en typiskt manlig form.

Så såg han alltså ut inuti, "Krigarkonungen, med det blida leendet, mannen med den upphöjda ro, som kommer av frid med sitt eget samvete, han som hälsats såsom befriare av tusentals förtryckta, han är förvisso ingen förstörartyp sådan som flera av världshistoriens väldiga erövrare."

Efter denna grå, sega månad

April är den grymmaste av månader, hävdade T. S. Eliot.
Men det är fel, det är november som är den grymmaste månaden. Åtminstone i år, åtminstone här, åtminstone för mig.

Efter denna grå, sega månad, när ingenting eller nästan ingenting blev gjort, kom december med nattfrost, solsken och lite snö. En aning av vinter. Dags att rycka upp sig, alltså.

Jag läser två böcker av MagnusVästerbro, "Pestens år" (2016) och Augustprisvinnande "Svälten -hungeråren som formade Sverige" (2018).

1710 kommer pesten till Stockholm från det krigshärjade Baltikum. De fattiga drabbas hårdast. Överheten lämnade staden. Efter ett år av först tveksamma, sedan alltmer kraftfulla åtgärder ebbade sjukdomen ut. Då hade nästan hälften av stadens befolkning dött.

Missväxten 1867-69 ledde till hungersnöd och svält. Folkets försörjning var trots begynnande industrialisering till största delen fortfarande beroende på skördeutfallet. Och samma sak här, statens hjälpinsatser antingen obefintliga, för lite eller för sent.

Båda böckerna är ytterst läsvärda och levande berättande framställningar, där enskilda människor och öden kommer till tals genom brev, dagböcker och vittnesmål och baseras på forskningslitteratur, ordentligt redovisad. Social och politisk historia när den är som bäst.


PS: När jag bläddrade i några allmänna historieverk kom jag till Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" närmare bestämt volymen "Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden" (1918). Där finns ett avsnitt, "Den asiatiska pesten", som på ett tjugotal sidor relaterar samma historia som Västerbro, med en hel del av de citat från samtida källor som finns hos Västerbro. Finns det ett samband?