Gatukonst

(Kommunal gatukonst, fotograferat på Östra Vallgatan i Varberg, augusti 2012)

Joseph Roth: What I saw

Joseph Roth skrev sju romaner, men var under hela sitt liv verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. (De reportagen skulle jag vilja läsa!) Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

I denna sommars ständiga Roth-läsning har jag nu läst "What I saw: Reports from Berlin 1920-1933" (W. W. Norton & Co, 2003), en översättning av en tysk utgåva. (Varför lärde jag mig inte tyska ordentligt i unga år?)

Boken innehåller 34 korta texter, på två till tre sidor, som skildrar Berlin under den bräckliga, turbulenta Weimarrepubliken, från en efterkrigstid till en förkrigstid. Det korta formatet är ett ideal för Roth:

"Saying true things on half a page."

Den inledande artikeln har titeln "Going for a walk", och det är just det som Roth gör i alla de här berlintexterna. Han rör sig i staden, i olika miljöer och han ser.

"What I see is the day in all its absurdity and triviality."

Hans blick är riktad på det nära, det konkreta, de små detaljerna, som säger mer om de mörka, de smutsiga, de inte så glittrande sidorna av tjugotalets Berlin eller den tidens sensationer. Han är inte intresserad av dem.

"Strolling around on a May morning, what do I care about the vast issues of world history as expressed in newspaper editorials? [ ... ] Confronted with the truly microscopic, all loftiness is hopeless, completely meaningless. The diminutive of the parts is more impressive than the monumentality of the whole."

Han förflyttar sig hundra steg från Alexanderplatz befinner sig plötsligt i de judiska kvarteren, "immersed in a strange and mournful ghetto world". Där lever östjudar på flykt från Ryssland eller Polen, fattiga, fast eller med förhoppning om att komma vidare västerut, kanske till Amerika. De östjudar han skriver om i "Judar på vandring".

Han skriver om de skumma krogarna, nattlivet på bakgatorna, hororna och hallickarna, tiggarna och småtjuvarna som stjäl glödlampor i trapphusen och säljer dem till mindre nogräknade handlare.

Han skildrar livet för de hemlösa i härbärget på Fröbelstrasse. Män och kvinnor, hela familjer, krigsinvalider, flyktingar och arbetslösa, inhysta under miserabla förhållanden. En åldrad rysk generallöjtnant, med ett förflutet i generalstaben.

Han besöker polishögkvarteret. Där finns ett kabinett med fotografier av oidentifierade döda, tagna av polisfotografer på plats där liken hittades, på en gata, i Sprees vatten, i någon av kanalerna, på en bakgård.

"On october 26, 1921, a man, aged about thirty-five, was beaten to death on a piece of waste ground, somewhere off Spandauer Strasse. A thin line of blood leads from the temple to the lip, thin and red. The man himself has long since been buried, and his blood has stopped, but here in the picture it will allways flow."

De kanske hundra utställda fotografierna byts ständigt ut. Ständigt nya döda.

Roth skriver om gator och hus, om trafik och om parker. Satiriska texter, roliga texter om strävan att bygga ännu högre skyskrapor och ännu större varuhus än de redan stora och om dåtidens framväxande konsumtionssamhälle. Hela tiden med denna blick för detaljer, denna nästan naiva blick, som är hans metod för att skildra staden.

"It's only the minutiae of life that is important"

Trots att texterna är korta - jag har bara tagit upp några av dem här - målar de tillsammans upp en rikt sammansatt bild av tjugotalets Berlin.
Eller kanske inte trots, utan just genom sin form, genom Roths blick, genom att bilden byggs upp av knivskarpt iakttagna detaljer.

På Balgö

Balgö är en 250 hektar stor ö strax norr om Varberg, bara någon kilometer utanför fastlandet. Landkrabbor som vi är har vi aldrig varit där. Men goda vänner med båt tog med oss dit den sista fredagen på semestern, en dag med svag vind, sol och blå himmel.

Under tre timmar vandrade vi runt ön, som är ett naturreservat.

Vi slog oss ner och åt lunch på öns högsta punkt och såg ut över hav och skär, över klippor, betesmark och strandängar.

Ön har varit bebodd under årtusenden. Här finns bronsåldersrösen. På 1700-talet fanns fyra arrendebönder. Men nu är den stenröjda och utdikade åkermarken, liksom hela ön, betesmark för kor och för inplanterade dovhjortar och mufflonfår. Gärdsgårdar och rösen berättar om vad som varit.

Gården finns fortfarande kvar, med inhus och två stora stenlagårdar, uppförda av Alfred Bexell 1875 och 1883, där vi beundrade detta vackra fönster.

Våra vänner besitter ett gediget fågelkunnade. Vi såg en ryttlande tornfalk, en brun kärrhökshona, en häger, i strandkanten en gluttsnäppa och sträck med vitkindad gås.

På väg tillbaka till båten iakttogs vi av dess skygga mufflonfår.

Pelargoniornas klagan

Pelargoniorna (trycker sig mot fönsterglaset): Vi vill också vara ute i solen! Vi vill också växa ute, som rudbeckiorna!
Rudbeckiorna (överlägset, utan att vända ansiktena från solen): Hah! Ni är ju krukväxter...

(Sanningsenligt återgivet. Hört när jag satt ute och läste efter lunch i dag.)

Om lässtrategier

Ibland ser jag för mig en hemsnickrad matematisk operation, x/y=z, där x är antalet läsvärda böcker och y är förväntade läsår under ett liv och z resultatet av x genom y, dvs det önskvärda antalet lästa läsvärda böcker per läsår. Det är en intressant uträkning. Och deprimerande - resultatet blir ett så högt tal att även med en mindre långsam läshastighet än min så behövs ett stort antal liv för att kunna uppnå det.

Allt under förutsättningen att uträkningens underliggande värdering är relevant, vilket den lyckligtvis inte är för alla. Den underliggande förutsättningen är naturligtvis att det verkligen finns ett stort antal läsvärda böcker och att man dessutom vill läsa dem alla.
Jag tror att det är bra för samhällets allmänna fortbestånd och vidare utveckling att inte alla omfattar den här underliggande värderingen. Det skulle få katastrofala följder för produktiviteten, bland annat.

Men om man nu är så (olyckligt) disponerad att man vill läsa alla läsvärda böcker och lyckas undvika att hamna i förtvivlan över det omöjliga i uppgiften, hur ska man då göra? Som jag ser det finns det två extremer. Läsning på ytan och läsning på djupet. Om man ser mängden läsvärda böcker som ett antal författares samlade verk, så läser man antingen en eller två böcker per författare för att åtminstone få en viss uppfattning om vad  så många författare som möjligt har att säga, eller så väljer man ut ett mindre antal författare som man fastnat för och bestämmer sig för att läsa allt, i den mån det nu går, av dessa författare. Alltså lite av många eller mycket av få.

 Peter Ilsted (1861-1933)

Med åren har jag tenderat att ta till det andra alternativet. För en trögtänkt långsamläsare är det egentligen det enda realistiska. Att försöka hänga med, att läsa det senaste och att ha åsikter om det, det är något för (mer begåvade) recensenter och kulturjournalister. Att jag därmed kanske missar något som kommer att visa sig vara av värde är ingenting som jag bryr mig om. Jag har (i princip) blicken riktad bakåt, mot det som varit och det som stannat kvar. Det är mycket nog. För mycket. Men jag vet ingen bättre lässtrategi.

Det här var egentligen tänkt som en inledning till en sammanfattande text om Joseph Roth. Jag har i år läst kanske hälften av hans verk och ett par böcker om honom och en volym med hans journalistik är på väg. Alltså ett exempel på djupläsning. Men jag hamnar bara i bryderier när jag försöker formulera mig om detta mångfacetterade och motsägelsefulla författarskap.
Kanske en bekräftelse av Lichtenbergs visdom: "Om en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det då alltid i boken?"
Jag får läsa vidare och återkomma.
Några rader har jag i alla fall skrivit tidigare, här och här och här och här och här...

Från Särdal till Vilshärad

Äntligen kommer vi iväg på en etapp i vårt projekt att vandra längs Hallands kust!
Vi kör ner till B. i Särdal och ställer bilen och strax före åtta går vi ner till stranden till exakt den punkt där vår vandring för på dagen två år sedan slutade.
Vi ger oss inte, tålmodigt och uthålligt knyter vi ihop etapp efter etapp på väg mot det hägrande målet...

Vi går söderut i strålande sol och i en svag bris från havet. Lättgånget och vackert, sand och betesmarker. Det är lätt att andas här. Den öppna horisonten, den höga himlen, ljuset.

Vi stannar till och pratar lite med fåren.

 

Berömmer dem för den noggranna avbetningen. Inte ett strå lämnas kvar. 

Efter Skallkroken och småbåtshamnen blir det ute på Skallen lite klippklättring och den första pausen. Vatten, kaffe och en macka. Här finns spår av äldre tiders stenbrytning.

Sedan följer efter Haverdal en enda lång sandstrand längs Haverdals naturreservat, nästan fyra kilometer. Några enstaka badande. Här rinner Skintan ut i havet. (Jag följer på kartan åns väg uppströms och kan inte se annat än att den plötslig bara rinner upp i en åker vid Skåningagård, strax öster om Steninge. Märkligt.)

Vi följer en stig en bit in i reservatet och där finns en bro.

Solljuset silar ner genom lövverket. Det är som i en djungel.

Så är vi framme i vårt mål för dagen, Vilshärad. Vi sitter en stund på en bänk vid stranden och kommer i samspråk med en dam som tillbringat femtio somrar här. Hon har mycket att berätta.

Klockan är bara halv tolv när vi dukar upp vår lunch i naturreservatet längst ut mot havet. Vi har gått tolv och en halv kilometer. Det blir ytterligare någon kilometer till Vilshärad camping, där vi blir hämtade av B., som sedan bjuder på glass och kaffe hemma på altanen i Särdal.

Åter en ensam skogsvandring

För att ta kål på de diffusa förkylningssymptomen och för att jaga bort några efterhängsna smådemoner tar jag den här morgonen bilen och kör ett par mil österut, in i skogsbygden, parkerar och ger mig ut på ännu en ensam vandring. Vid nio är det ännu svalt, tretton, fjorton grader och redan börjar tunna, höga moln att skymma solen. Det är perfekt vandringsväder.

Jag går från väg 154, där bil efter bil jagar mot konsumtionsparadiset Ullared, och in mot gårdarna vid Halsetorp, sedan uppåt på en väl grusad skogsväg med ordentlig stigning.
Efter ett tag möter jag en ung mamma som kommer med raska steg med ett barn i en kärra och en pigg liten hund. Vi stannar till och pratar en stund, båda lika förvånade över att stöta på någon i skogen. Hon bor i trakten. Vi är överens om hur nyttigt det är att röra sig i skog och mark.

Jag lämnar vägen och går under höga granar på en mjuk matta av barr och mossa i slänten ner mot Fagaredssjön, där jag slår mig ner på en stubbe och dricker vatten och dagens första kaffe. Det smakar ljuvligt. Jag sitter still och lyssnar till vinden i träden, ser hur vattenytan krusas. Duvor hörs, en bofink, en koltrast som varnar. Jag låter vad som rör sig i huvudet sjunka undan och långsamt tar så omgivningen och de omedelbara kroppsliga sensationerna över. Det är ett slags meditation.

Strax efter Stora Stavsjön passerar jag en jaktstuga av femtiotalssnitt, på en plats med öppen mark där en övervuxen husgrund och gärdsgårdar talar om odling och bebyggelse.
Sedan tar jag mig fram i terrängen med hjälp av gps:en, mellan mossar och sanka partier.

Det gäller att inte trampa fel.

Därefter skogsväg nerför mot Slätterna och vidare mot Ryen. Efter Grimstorpet är det stängt för betesdjur. Jag ser inte för vad, men man ska ha respekt för tjurar, så jag tar mig uppför ett par branter till en annan skogsväg och passar på att äta min lunch med fin utsikt. Jag kommer ner vid Ryen och går sista biten till bilen längs 154:an. Efter drygt elva kilometer slutar den här vandringen. Jag kör hem över Skinnarlyngen och Svartrå och Köinge.

Sommarrepris: "En dörr står på glänt"

Drabbad av en lätt sommarförkylning och en viss oföretagsamhet repriserar jag här ett passande inlägg från juli 2010. 
Och jag gjorde nyss det som inlägget rekommenderar, jag satt i trädskugga ute i trädgården och läste novellen ännu en gång.


Sommaren är den tid då man ska göra omläsningar.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en av de mest underbara skildringarna av fotvandring och av trettiotalets svenska landsbygd och natur som finns. Och redan det gör den läsvärd.

Språket är på en gång poetiskt och konkret beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten, känner doften av vägdamm i näsan och svalkan om kvällen.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige (fastän jag vet att det inte var enklare), en tid som som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om minnet och tidens gång.

Journalistparet på semestervandring sover över på en gästgivaregård där trakten och människorna visar sig ha spelat en stor roll i mannens barndom. Minnena frigörs av händelser och upplevelser i nuet och landskapet och naturen och människorna ingår alla i ett gåtfullt rum av korrespondenser och förbindelser, ett minnesrum, dit en dörr plötsligt kan stå på glänt. Ljungquist är en svensk Proust.

En eller flera av Walter Ljungquisst noveller läser jag om varje sommar.

En ensam skogsvandring

På flykt undan en viss oro och olust packade jag i morse ner lunchen i en ryggsäck och gav mig ut på en ensam skogsvandring i trakten av Okome. Efter några kilometer hade jag nått västra stranden av Stora Maresjö. Skogsvägen hade tagit slut och med hjälp av gps:en undvek jag mossmark och vattenhålor.
Jag slog mig ner här i solen och drack vatten och en första kopp kaffe, lyssnade till tystnaden och såg molnen röra sig långsamt på himlen. Vinden var svag och krusade knappt vattenytan.

Efter en stund fortsatte jag och tog mig upp på ett berg och över ett kalhygge och ner till nästa skogsväg. Jag mötte inte en människa under min vandring. Jag tog det lugnt, stannade till då och då och åt av de små, utsökt goda vildhallonen.

Jag letade som jag brukar efter spår av det öppna, befolkade jordbrukslandskap som fanns här före granskogen. Jag såg inga odlingsrösen, men i en bäck fanns spår av stensättning och en krossad kvarnsten.

Och strax intill låg en intakt, mossbelupen kvarnsten. Sjön som bäcken avvattnade hette mycket riktigt Kvarnasjön.

Efter granskogen kom jag ut i ett öppnare parti med lövskog. Den här grusvägen leder fram till Kålabo, där en gång med möda stenröjd jord nu inte ens ligger för fäfot. Nu hade jag kommit in i det meditativa tillstånd som var avsikten med vandringen. Ljudet av mina steg i gruset. Den känsla av av naturlig långsamhet som inträder när man till fots avläser ett landskap. Ingenting flimrar eller rusar förbi. Man är där man är och är ett med platsen.

Jag fortsatte under Långahall och valde sedan, något trött, att gå ut landsvägen och gå fram till Stora Välasjö, och jag hade tur, inga djur gick på bete, så jag kunde slå mig ner med ryggen mot stenfundamentet som bär upp milstenen, där bara den kungliga kronan är skönjbar, och äta min lunch med utsikt över den inte så stora men vackra, grunda sjön.

Efter nästan en mils vandring var lunchen välförtjänt. Ägg, skinka och ost på grovt bröd och kaffe. Två tranor flög borta vid gården. Och molnen fortsatte att vandra över den blå himlen.

Konsten att gå vilse

Genast när jag läste om Rebecca Solnits "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) tänkte jag att det där, det är en bok för mig.
Och Solnit har verkligen skrivit en mycket fascinerande bok om ett så oväntat ämne som att gå vilse. (Eller inte så oväntat kanske, efter hennes "Wanderlust: a history of walking", som jag läste 2010.)

Nio essäer ska tillsammans ska belysa det gemensamma temat, men åtminstone i mina ögon vandrar författaren iväg på så vindlande stigar att det är svårt att alltid skönja det sammanhållande temat. Men i gengäld skriver Solnit så bra och så intressant att man accepterar alla diversioner.

Jag ska inte gå in på detaljer, det skulle bara bli en katalog, och jag kan bara inte sammanfatta. Och det här är ju ingen recension. Det finns flera bra recensioner på nätet. Men ett viktigt inslag är det självbiografiska: barndomsminnen och släkthistorier, uppväxt och frigörelse från en antytt besvärlig familj, bearbetning av det förflutna i form av drömmar. 

Några funderingar här, bara. Vad kan det då innebära, detta att gå vilse?

Solnit citerar Walter Benjamin, som i "Barndom i Berlin kring 1900" (sv. övers, 1994), skriver att det är ointressant och banalt att inte kunna hitta i en stad, för det krävs bara okunnighet och ingenting annat, men "att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i skogen, det kräver en helt annan skolning."

"Att vara vilse i Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier."

Det kan alltså vara en konst att gå vilse. Inte bara i en stad, utan också i sitt förhållande till världen i stort.

Solnit skriver om de två skilda betydelserna av engelskans "lost" - "förlorad" respektive "vilsegången":

"Att förlora saker handlar om att det välbekanta försvinner, att gå vilse - 'getting lost' - handlar i stället om att det obekanta träder fram."

Bildkälla: www.rebeccasolnit.com

Som jag förstår Solnit handlar det inte bara om att gå vilse i geografin, utan om de mentala effekterna av att vara öppen för det okända, "att befinna sig i osäkerhet och mysterier."
Att inte längre bara följa de upptrampade stigarna, i livet, i läsandet, i tänkandet. Att inte låta sig styras av det invanda, det som bara bekräftar det man vet (eller tror sig veta).

Då händer det något med vår upplevelse av världen.
När man går vilse lägger man märke till (eller tvingas lägga märke till) det som man annars inte lägger märke till. Och upptäcker att världen alltid är större än vår kunskap om den. En självklar insikt som vi inte alltid förmår att hålla i minnet.

Och i denna mer fullständiga närvaro hittar man oväntade saker, når kanske nya insikter, och:

"Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta, och för att hitta det behöver man gå vilse."

Det moderna samhället vill att vi undviker all osäkerhet och ovisshet - vi måste snabbt få svar på allt, snabbt undanröja det besvärliga eller farliga, alltid vara försäkrade mot det oväntade - vilket är en illusion, eftersom det enda säkra är att allt är osäkert - och kanske är det så som Solnit skriver:

"att aldrig gå vilse är att inte leva…"

Nej, jag förespråkar inte en återgång till ett samhälle utan sociala skyddsnät, men en ökad insikt i tillvarons fundamentala osäkerhet, som alltid finns där, trots modernitetens genomlysta rationalitet.

Det handlar också om identitet och Solnit skriver, efter att ha citerat Virginia Woolf:

"Att gå vilse handlade för Woolf mindre om geografi än om identitet, en passionerad önskan om, till och med ett trängande behov av, att bli ingen och vem som helst, att befria sig från de bojor som påminner en om vem man är, om vem andra tror att man är."

Vem har inte åtminstone någon gång haft denna längtan? Inte att nödvändigtvis bli någon annan, kanske bara bli mindre av vad andra tror att man är, kanske att upptäcka mer av sig själv. Bortom nästa vägkrök.

 [...]

Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar.  [...]

Gunnar Ekelöf: En verklighet (drömd)

Vad jag skulle vilja veta om Rikspolisstyrelsen

Med hjälp av en del webbtjänster kan man som bloggare se IP-numren på de datorer som besöker bloggen och även var någonstans dessa datorer finns. Lite storebror ser dig... Men intressant. Och IP-numren är ju anonyma, om de inte tillhör något större företag eller institution.

Den första augusti googlade någon på en dator med ett IP-nummer inom Rikspolisstyrelsens domän på frasen:

"betänk din egen oerhörda skuld"

och överst i sökresultatet kom då en länk till detta inlägg som jag skrev 2010 om ett antikvariatsfynd, en liten volym med Erik Blombergs översättningar av den persiske mystikern och skalden Hafis (Hafez).

Det gjorde mig nyfiken. Vad jag nu skulle vilja veta är om någon på Rikspolisstyrelsen bara ville belägga en diktrad, eller kanske var intresserad av Hafis och ville se om någon skrivit om hans poesi - eller om det pågår ett utredningsarbete om den idéhistoriska och filosofiska synen på skuld i brottssammanhang. Kanske kommer domarkåren att döma mildare framöver?

Var mild

Döm ej. Var mild. Förklara och förlåt.

Betänk din egen oerhörda skuld.

Om allt vi visste om varandra,

hur lätt att ödmjukt räcka våra händer

och glömma bort vår stolthet och vårt högmod.

Jag övervinner min naturliga blygsamhet

Jag övervinner min naturliga blygsamhet, eftersom jag uppmanats till det, och länkar till artikeln som uppmärksammar mig som bloggare... (Så länge den nu ligger kvar).

PS: en mer beständig pdf av artikeln finns här.
 

Den ledde till en fördubbling av trafiken här, men en god gissning är att allt efter några dagar återgår till det normala. Jag är ju som jag är och kommer att fortsätta med det.

I går kväll hade vi chansen att bege oss till regnbågens fot för att hitta skatten. Men vi avstod. Det var nog ett riktigt beslut.