Konsten att gå vilse

Genast när jag läste om Rebecca Solnits "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) tänkte jag att det där, det är en bok för mig.
Och Solnit har verkligen skrivit en mycket fascinerande bok om ett så oväntat ämne som att gå vilse. (Eller inte så oväntat kanske, efter hennes "Wanderlust: a history of walking", som jag läste 2010.)

Nio essäer ska tillsammans ska belysa det gemensamma temat, men åtminstone i mina ögon vandrar författaren iväg på så vindlande stigar att det är svårt att alltid skönja det sammanhållande temat. Men i gengäld skriver Solnit så bra och så intressant att man accepterar alla diversioner.

Jag ska inte gå in på detaljer, det skulle bara bli en katalog, och jag kan bara inte sammanfatta. Och det här är ju ingen recension. Det finns flera bra recensioner på nätet. Men ett viktigt inslag är det självbiografiska: barndomsminnen och släkthistorier, uppväxt och frigörelse från en antytt besvärlig familj, bearbetning av det förflutna i form av drömmar. 

Några funderingar här, bara. Vad kan det då innebära, detta att gå vilse?

Solnit citerar Walter Benjamin, som i "Barndom i Berlin kring 1900" (sv. övers, 1994), skriver att det är ointressant och banalt att inte kunna hitta i en stad, för det krävs bara okunnighet och ingenting annat, men "att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i skogen, det kräver en helt annan skolning."

"Att vara vilse i Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier."

Det kan alltså vara en konst att gå vilse. Inte bara i en stad, utan också i sitt förhållande till världen i stort.

Solnit skriver om de två skilda betydelserna av engelskans "lost" - "förlorad" respektive "vilsegången":

"Att förlora saker handlar om att det välbekanta försvinner, att gå vilse - 'getting lost' - handlar i stället om att det obekanta träder fram."

Bildkälla: www.rebeccasolnit.com

Som jag förstår Solnit handlar det inte bara om att gå vilse i geografin, utan om de mentala effekterna av att vara öppen för det okända, "att befinna sig i osäkerhet och mysterier."
Att inte längre bara följa de upptrampade stigarna, i livet, i läsandet, i tänkandet. Att inte låta sig styras av det invanda, det som bara bekräftar det man vet (eller tror sig veta).

Då händer det något med vår upplevelse av världen.
När man går vilse lägger man märke till (eller tvingas lägga märke till) det som man annars inte lägger märke till. Och upptäcker att världen alltid är större än vår kunskap om den. En självklar insikt som vi inte alltid förmår att hålla i minnet.

Och i denna mer fullständiga närvaro hittar man oväntade saker, når kanske nya insikter, och:

"Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta, och för att hitta det behöver man gå vilse."

Det moderna samhället vill att vi undviker all osäkerhet och ovisshet - vi måste snabbt få svar på allt, snabbt undanröja det besvärliga eller farliga, alltid vara försäkrade mot det oväntade - vilket är en illusion, eftersom det enda säkra är att allt är osäkert - och kanske är det så som Solnit skriver:

"att aldrig gå vilse är att inte leva…"

Nej, jag förespråkar inte en återgång till ett samhälle utan sociala skyddsnät, men en ökad insikt i tillvarons fundamentala osäkerhet, som alltid finns där, trots modernitetens genomlysta rationalitet.

Det handlar också om identitet och Solnit skriver, efter att ha citerat Virginia Woolf:

"Att gå vilse handlade för Woolf mindre om geografi än om identitet, en passionerad önskan om, till och med ett trängande behov av, att bli ingen och vem som helst, att befria sig från de bojor som påminner en om vem man är, om vem andra tror att man är."

Vem har inte åtminstone någon gång haft denna längtan? Inte att nödvändigtvis bli någon annan, kanske bara bli mindre av vad andra tror att man är, kanske att upptäcka mer av sig själv. Bortom nästa vägkrök.

 [...]

Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar.  [...]

Gunnar Ekelöf: En verklighet (drömd)