torsdag 3 november 2011

Tio fingrar blir ingen utopi

Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers "Hunger och siden" (Tranan, 2011) har hittills, vad jag kan se, bara recenserats i två dagstidningar. I Expressen (intetsägande) och i DN (lysande, av Aris Fioretos).
Det är märkligt, för det är en ytterst läsvärd och tänkvärd bok. Hur fungerar litteraturmarknaden? Upp som en nobelpristagare, ner som en...?

Den består av ett antal essäer, ursprungligen tal, föredrag och artiklar från början av 1990-talet, och utgavs i Tyskland 1995. Temat är livet i Rumänien under och efter Ceaușescu-diktaturen, DDR, högerextremism i Tyskland och kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet.

Jag ska här bara skriva några rader om en av bokens essäer, "Tio fingrar blir ingen utopi".

Det är en essä som jag läst och läst om och återvänt till och vridit och vänt på åtskilliga gånger. Den väcker många tankar.

Müller börjar med att säga att hon aldrig behövt ordet "utopi". När hon slår upp det får hon inget grepp om ordets betydelse, det "fladdrar dit det vill." Och det används av "den som behöver glänsa med fina ord", "precis som det för tillfället passar honom."

Müllers erfarenheter av den socialistiska diktaturen har färgat hennes uppfattning av vad en utopi är. Dessa erfarenheter har, som hon skriver, skadat henne. Och gjort henne immun mot allt utopiskt tänkande. Müller behöver inget idealsamhälle. "Jag önskar mig inget mer än att man lämnar människor ifred från alla slags förmätna lyckotankar."

Müller sätt att uthärda, att överleva diktaturen var att leva i detaljernas myller, att vägra se helheten, den socialistiska helheten, den förljugna ideologi som påtvingats samhället av makthavarna.
Hon ville inte, kunde inte, vara en del av systemet.

Av detaljerna, av de tio fingrarna, blir det ingen utopi; de är en symbol för livet, människornas "oräkneliga försök att göra livet uthärdligt", livet i all dess komplexitet.
"Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur."
Müller tycks, jag kan inte läsa henne på annat sätt, sätta likhetstecken mellan utopi och socialism, och här då den form av socialism som utgjorde den socialistiska diktaturen i Rumänien.
De som idag tror på en socialistisk utopi, menar hon, blundar för diktaturen. Och den som idag säger att man kan fortsätta att använda ordet socialism är "antingen aningslös eller cynisk".
"Att det i dag åter är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen."
Den korta essän innehåller många mycket tänkvärda iakttagelser. Som:
"Utopisterna anser att ingen ännu har varit i deras huvudbyggnad. De tycker att det är bra att de alltid är på väg, det är som om det enda svåra vore ankomsten."
"Det finns inget tillstånd, där ordet lycka betyder samma sak för många människor. Det borde inte finnas ett sådant tillstånd."
Men - jag är inte beredd att dela Müllers totala sågning av utopiskt tänkande. I dessa tider av globaliserad kapitalistisk hegemoni, västlig eller kinesisk, och krig om resurser och naturtillgångar, blir framtiden nattsvart om vi inte kan se alternativ. Hur de ska se ut har jag ingen aning om. Men någon form av social rättvisa är fortfarande något att eftersträva.

6 kommentarer:

northofsweden sa...

Handlar det inte om olika nivåer eller dimensioner?

Jo, jag tror också att människan behöver en föreställning om en bättre värld, en utopi eller en tro på ett liv efter detta. Sådant kan man teoretisera och göra utläggningar om, hysa drömmar om, ha som ideal.

Men i verkligheten, i detaljerna (de tio fingrarna), kan vi inte göra annat än att leva våra liv för vår egen skull och försöka göra oss själva och vår nästa väl.

Som Ursula LeGuin uttryckte det i en för henne typisk klarsynthet: Hon är anarkist i tanken, men hon skulle aldrig klara av att leva anarkismen i praktiken.

Lennart Erling sa...

Jag tror att man ska ta Müller på orden. Hon är så skadad, så bränd av lögnaktigheten hos den socialistiska utopin i Ceaușescu-tappning, att hon inte tro på något annat än det konkreta, det som faktiskt är. Den tio fingrarnas sanning, det som hon kan gripa. Man bör ha stor förståelse för det. Och hon gav ju inte upp, trots allt.

Lennart Erling sa...

PS: ... och här skulle klokare personer än jag kunna inleda en diskussion om var gränserna går för vad som är tillrådligt v g samhällsförändrande utopier... Det finns ju en del erfarenheter.

northofsweden sa...

Jag tror jag kan förstå Müller, fast på ett mycket mer personligt plan. En gång i livet brann jag för en massa saker, men jag brann för mycket och uppnådde inte det jag eftersträvade. Det var då jag kom på att det är bättre att försöka göra en människa väl än att försöka förändra världen - och egentligen är det väl samma sak. Det är där man måste börja, i det som är en själv närmast.

Vem var det som sa: "Endast en sak kan du göra, en annan människa väl"?

northofsweden sa...

Å, vad det låter förmätet att säga att man förstår någon som levde i Rumänien då! Jag vill bara säga att det lilla och det stora hänger ihop och att man som enskild stackars människa måste börja med sig själv om man vill förändra världen.

Lennart Erling sa...

Det var Stig Dagerman:

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer

Det som kan göra en pessimistisk är bara att medan man försöker göra gott i det lilla, så sker så mycket ont i det stora...