Avslutande reflexioner om Montaigne

Några avslutande, spridda reflexioner om Montaigne.

Montaigne kan läsas som en försvarare av status quo, en adelsman som vill fly undan den oroliga världen och leva i lugn och ro på sitt slott och därför utarbetar en skeptisk livsfilosofi som säger att allt är sken, att vi aldrig kan nå sann kunskap, att det enda vi kan nå visshet om är oss själva - och att vi där som överallt annars bara kan konstatera att allt är i rörelse och ogripbart. Vilket skulle motivera tillbakadragandet.

Men Montaigne gömmer sig inte på sitt slott, han deltar aktivt i tidens samhällsliv, som borgmästare, som medlare mellan stridande grupper i religionskrigen.
Och i essayerna sker en utveckling , där till slut skenet, vår oförmåga att nå absolut sanning, accepteras som vårt villkor i världen, utan att detta därför kan tas till intäkt för passivitet i samhällsfrågor.

Varje människa har ansvar både för sin egen utveckling som människa - och här ingår att känna sig själv, att kritiskt iaktta sig själv, sina reaktioner, sina vanor, sina tänkesätt - och för världens gång - "Den som inte alls lever för andra lever knappats heller för sig själv", - där det gäller att inte låta sig drivas av oförnuftiga passioner eller lita på föregivna auktoriteter, vilket kan leda i fördärvet:

"Vilken åsikt som helst är tillräckligt stark för att människor ska hylla den på bekostnad av sina liv."

Man bör ha som mål att uppnå det Starobinski kallar "det reflekterade handlandets stadium."

Den djupa skepticismen hos Montaigne grundar sig också i att han verkade före alla idéer om framsteg i samhällsutvecklingen och vetenskapen. Efter honom kom den vetenskapliga revolutionen, där kunskapstillväxten och framstegstanken var central.

Starobinski skriver:

"Finns det en 'erfarenhetens [...] auktoritet' hos Montaigne så gäller den samtidigt vår aktiva kontroll av yttervärldens realiteter och den inre reflexionen över denna aktivitet, som inom oss blir till visdom och medvetande."

Det jag mest tar till mig i min Montaigneläsning är insikten att vi i varje ögonblick befinner oss i ett nu, med vår kropp och med vårt tänkande - och att det är detta nu som vårt liv handlar om. Vi kan inte ändra det förflutna, vi bör inte oroa oss för framtiden, åtminstone inte ta ut kommande elände i förskott.

"vi förs fram på ögonblickets rörliga kam", som Starobinski uttrycker det i en expressiv bild -
det gäller att se sig själv medvetet i detta nu för att kunna gå utanför sig själv och agera på ett förnuftigt, måttfullt sätt.

Några reflexioner, som sagt. Jag är säker på att Montaigne kommer att följa mig i fortsättningen.

Varma dagar i Småland

Hemma igen.
27 grader klockan åtta på kvällen och tvätten torkar allt efter som den hängs upp.
Åskmolnen tornar upp sig inåt landet och pressar en kraftig vind framför sig som plötsligt får det att susa i askarna och vimpeln att stå rakt ut. Molnmassorna rör sig runt om oss, lätt belysta av den sjunkande solen. Men svalorna jagar på, obekymrade, högt uppe under dem. Jag tror inte vi får något regn, fast det skulle behövas.

Det har varit några varma dagar i Småland.
Ett besök på Höö naturreservat i Möckeln, där vi, till en början helt ensamma, vandrade runt i det gamla jordbrukslandskapet med åker, ängsmark, betesmark och skog. Några bilder finns här.

Stilla kvällar på en altan med utsikt över en sjö, med god mat och gott vin och bra samtal.

Och vi såg på Eksjö gamla trästad och blev guidade i Aschanska huset, ett borgarhem från förra sekelskiftet.

Några lästimmar i skuggan blev det också. Starobinski, som ibland rör sig alltför högt i abstraktionernas rymd, närmar sig på slutet jorden och sammanfattar och knyter ihop (för att nu fortsätta med bildspråk...) de härvor av tanketrådar som man kan trassla in sig i hos Montaigne.

Men på det hela taget: alltför varma dagar för läsning...

Walter Ljungquists landskap

Denna blogg är, som jag nog har varnat för tidigare, bara ett slags anteckningsbok som jag av tvivelaktiga skäl låter andra läsa.
Någon anmärkte att texterna är alltför korta och därigenom blir kryptiska, att de utelämnar för mycket för att andra än de som har referensramar liknande mina ska kunna förstå tankegångarna.
Så är det kanske.
Men jag framhärdar. Ett inlägg kan som nu samma dag plötsligt följas av ett annat, som en svans...
Det här är ju en blogg, ingen strukturerad bok.

Walter Ljungquist-omläsningen och funderingar kring min fascination inför hans skildringar av en äldre svensk landsbygd får mig att minnas en essä av Ulf Eriksson om Ljungquist, som jag till slut hittar i samlingsvolymen "Rum för läsande" från 1990.
Erikssons text är krystad och teoribemängd, men innehåller ändå några rader som jag vill skriva under på:

"De föreställda världar som ligger förvarade inne i romanerna är kanske för somliga - vars öden beklagas - opolitiska reservat och stumt oläsbara, men andra vore det väl unnat att få ströva i de trakter som belysta till påtaglig konkretion tvivelsutan representerar en form av kulturlandskap vilken numera dröjer sig kvar endast restvis, som kuriösa relikter här och där, ofta på väg att koloniseras av barrträdens skymning. Vi skönjer vita prästgårdar, gamla färgbleka vägmärken, handelsbodar, stenbroar, milstenar, odlingsrösen och lövängar. Ödsliga hemman och svedjeland samsas med sockenkyrkor och alléer i en sällsamt övertygande landskapsgestaltning."

I ett sådant landskap vill jag gå in och kanske försvinna.

Till Höö

Jag skriver från trädgårdsbordet under blodboken. En lätt vind får löven att rassla. Det är eftermiddag, kvart över tre. Termometern visar 29 grader i skuggan. Massor av fjärilar fladdrar runt i rabatterna. Jag dricker isvatten och läser om Höö och Stenbrohult i Carl Fries "Gammalsverige".

Carl Fries (1895-1982) var zoolog och skrev en rad böcker om svensk och europeisk natur och odling. Hans språk är lite gammaldags, men oerhört konkret, målande och levande. Det övergripande temat är hur mänsklig aktivitet förändrat landskapet. Det är böcker jag gärna återvänder till. Så här skriver han om Höö:

"Jag kom en höstdag gående från Höö, hade följt sjöstranden och trängde mig genom tät, snårig skog i riktning mot Tångarne, en by med några gårdar utmed vägen till kyrkplatsen. De första inägorna anmälde sig med en grå stenmur, en åkerlycka, askar och lönnar i flammande färger, aplar och päronträd. Man väntar sig en stuga där någonstans, men torpet är borta. En öde tomt bland de många.
Vägen från det forna torpet leder mig förbi de första åkrarna i byn. Jag hör röster där och ljudet av en brynsten mot lien; det är en man och hans hustru i arbete med havren. Den är sent mogen, de vackra dagarna har varit sällsynta, och det gäller att passa på."

I morgon kör vi till Möckeln och Höö naturreservat och kan kanske gå i Fries fotspår i ett bevarat äldre tiders odlingslandskap, som en inledning till några småländska dagar.

Godnattkyssen

Sommaren är omläsningens tid.
Jag tar fram Walter Ljungquists novellsamling "En dörr står på glänt" från 1937 och läser novellen "Godnattkyssen".

Handlingen är enkel. Det är sommar i skärgården på trettiotalet. På söndagskvällen vinkar två barn, en sexårig pojke och en tolvårig flicka, adjö till sin pappa som tar båten in till stan. Pojken ser att pappa har tårar i ögonen och funderar över detta, han har svårt att få det att stämma överens med vad de vuxna har sagt om män och gråt. Mamma är finklädd och har parfym och särskilda ögon. Barnen kan inte sova, det är kvavt av annalkande åska. De ligger i sina sängar och hör upprörda röster; det är mamma och en man de känner igen. Pappa ringer från stan. Flickan hör mamma ljuga. De vuxnas agerande skildras ur barnens perspektiv, genom barnens försök att tolka vad som händer. Indirekt förstår vi läsare att det är slutet på en, kanske aldrig inledd, otrohet. Det är 22 mycket koncentrerade sidor. Inte ett ord för mycket, inte ett onödigt ord.
Det är en novell jag kan läsa varje sommar.

I Montaigneåldern

Jag har uppnått Montaigne-åldern...

I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...

Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.

Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.

Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...

Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."

Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.

Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.

Långsam läsning - varför?

Arne Melberg, vars "Försök att läsa Montaigne" har förlett mig att ägna så många timmar åt Montaigne och fördjupat denna läsning, har skrivit flera intressanta böcker.
En heter "Att läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning" (Symposion 1999). Jag läser nu om inledningskapitlet, som heter just " Läsa långsamt", där han funderar "kring läsningens nödvändighet och dess gränser."

I ett förord citerar han Nietzsche, som hyllar filologins konst (som också är den långsamma läsningens konst):

...denna ärevördiga konst, som framför allt kräver ett enda av sin tillbedjare: att gå åt sidan, ta sig tid, bli stilla, bli långsam - som en ordets guldsmide och sakkunskap, som enbart sysslar med fint och försiktigt arbete och inte uppnår någonting alls, om det inte kan uppnås lento. Just därigenom är den i dag nödvändigare än någonsin, just därigenom attraheras vi och förtrollas av den på det starkaste, mitt i den "arbetets" tidsålder, det vill säga: den brådska, den oanständiga och svettiga skyndsamhet, som genast skall "bli färdig" med allt, också med alla gamla och nya böcker: - som man inte så lätt blir färdig med, de lär oss att läsa väl, dvs. långsamt, djupt, hänsynsfullt och försiktigt, med baktankar, med öppna dörrar, läsa med känsliga fingrar och ögon..."

Inledningskapitlet tar upp olika teoretikers syn på läsning. Att läsa fort, att sluka böcker, att skumläsa, att läsa en gång, att prestationsläsa - det är att inte läsa alls. "Litteraturen är asocial och diktatorisk: den kräver läsarens underkastelse." Melberg tar exempel från Proust, där denne skriver om läsningens ensamhet, detta "fruktbara mirakel av en kommunikation mitt i ensamhetens hjärta."
Riktig läsning är långsam, den tar om, den läser om, den återvänder, tolkar kritiskt, reflekterar - den idisslar.

Men det finns också ett steg vidare.
"Litteraturen må vara diktatorisk och kräva läsarens underkastelse men den vädjar också om svar."
Melberg skriver om textens, litteraturens "unika karaktär av drabbande händelse, som är det momentana evenemang som jag tänker mig att varje text eftersträvar - och som läsningen arbetar för när (och om) den dröjer, väntar och tar om."

Läsningens mål är att avsluta läsningen, avsluta kommunikationen i ensamhetens hjärta, lyfta blicken och se sig själv och världen på ett nytt sätt.

"Läsningen inleds av ensamhet och passivitet på en behagligt skuggad plats. Läsningen startar i ett lyssnande och det som läsaren lyssnar sig fram till är en uppmaning. Den efterföljande läsakten upprepar ett uppmanande tilltal. Läsningen avslutas därefter i livsförändrande handling."

Nu är ju inte all litteratur av den arten och har inte det tilltalet att den fordar ett svar. Och framför allt kanske vi skröpliga läsare inte alltid svarar mot läsaridealet. Men - varför inte försöka?

Måttlöshet

Nu börjar högen av böcker som jag bläddrar och ströläser i att växa oroväckande...
Är det sista-veckan-före-semestern-utmattningen som hemsöker mig? Jag får ingen läsro alls. Och vad tjänar allt detta läsande till?
Den outtröttligt läsande och skrivande Montaignes ideal är (trots hans tjocka volymer, fulla av läsfrukter) den enkla och egentligen okunniga livsvisdomen, bortom allt lärdomsprål, den visdom som lär oss att leva efter vår natur och som försonar oss med livets och dödens villkor.

"Vi är var för sig rikare än vi tror, men vi fostras att låna och tigga; vi lärs upp att använda andras mer än vårt eget. I inget avseende kan människan hejda sig där hennes behov tar slut: av sinnliga njutningar, rikedom och makt tar hon för sig mer än hon kan hålla; hennes girighet är oförmögen att visa måtta. Jag finner att det är likadant med hennes begär efter vetande: hon mäter upp mycket större arbetsuppgifter än hon klarar och behöver och tror att allt som går att veta också är nyttigt att veta. "Precis som på alla andra områden lider vi av måttlöshet också när det gäller boklig lärdom." "

"Det finns vetande som enbart hindrar oss och tynger oss, utan att ge någon näring, och det finns också vetande som under sken av att bota oss förgiftar oss."

Världen utan människor

Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera slumpvis i hyllan, ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' ", en pocketbok från 1969.
I denna innehållsrika bok diskuterar LG i en intressant essä frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att

"i varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas".

LG kallar det romanens "uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång".

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.

När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt.
Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

En knäpp idé? Ja, men intressant.

Normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande art är att vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara korta, uppflammande undantag ...

Montaigne har en underbar formulering, som jag tidigare citerat:

"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."

Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?

För övrigt denna onsdag...

...läser jag i dagens DN en tänkvärd artikel av Nina Björk, "Mannen är allt".

Vad är manligt och vad är kvinnligt i våra personligheter, i vårt sätt att förhålla oss till världen och andra människor - i kärleken? Jag har inte läst Stina Aronsons roman och jag är inte inläst på Artur Lundkvist, men jag tror att jag kan förstå vad Nina Björk menar.

Nina Björk är inte en av de vanliga åsiktsmaskinerna på kultursidorna. Hon är... Nina Björk.

Inte så mycket om vagnar...

Kapitel 6 i tredje boken av Montaignes Essayer har rubriken "Om vagnar".
Det är mycket missvisande, vilket inte är ovanligt i essayerna. ("Rubrikerna på mina kapitel täcker inte alltid ämnet...")
Det handlar mycket lite om vagnar. Istället innehåller det en minst sagt fördömande skildring av spanjorernas erövring av de olika indianfolkens Amerika.

"Vem har nånsin värderat nyttan med handel och köpenskap till ett så högt pris? Så många städer jämnade med marken, så många folk utrotade, så många miljoner människor nedsablade, och den rikaste och vackraste världsdelen helt omstörtad för handeln med pärlor och peppar: tarvliga segrar! Aldrig har ärelystnaden, aldrig har folkhat drivit människor mot varandra till så fasansfulla fientligheter, så bedrövliga katastrofer.
När några spanjorer seglade längs kusten på jakt efter deras gruvor steg de i land i en fruktbar, trevlig och tättbebyggd trakt, och till folket där framförde de sina vanliga förklaringar: att de var fredliga människor som hade färdats långt och att de var utskickade av kungen av Kastilien, den störste fursten i den bebodda världen, vilken av Påven, Guds ställföreträdare på jorden, hade fått herraväldet över alla de indiska länderna; om de ville betala skatt till honom skulle de behandlas mycket välvilligt. De bad folket om livsmedel till mat och om guld, som skulle användas i ett visst läkemedel; dessutom redogjorde de för sanningen i vår religion, vilken de rådde dem att anta, varefter de tillfogade vissa hotelser.
Svaret blev detta: Vad beträffar att vara fredliga såg besökarna inte sådana ut, om de nu var det. Vad beträffar deras kung så måste han vara fattig och behövande eftersom han tiggde, och mannen som hade gett honom det här landet [påven] måste vara en som tyckte om strid eftersom han gav bort något som inte var hans till en främling och därmed drev mottagaren i konflikt med de gamla ägarna. Vad beträffar livsmedel så skulle de få det. Guld hade de inte så mycket, och det var en sak som inte uppskattades särskilt mycket hos dem eftersom det var värdelöst för deras liv [ ... ] Vad en enda Gud beträffar så hade deras redogörelse behagat dem, men de ville inte byta ut sin religion, som de så länge hade hyllat med gott resultat; de var inte vana att ta råd av andra än sina vänner och bekanta. Vad hotelserna beträffar så var det ett tecken på omdömeslöshet att komma och hota människor vilkas natur och tillgångar var okända för dem. Därför skulle de skynda sig att lämna deras land [ ... ] Annars skulle det göra med em som de hade gjort med de här andra - varvid de pekade på huvudena av några män som blivit avrättade runt staden."

Kung Atahualpa i Inkariket tillfångatogs och

"Man kokade ihop en falsk anklagelse och falska bevis på att kungen planerade att resa sina provinser i uppror för att bli fri. I en fin dom, utfärdad av samma personer som hade iscensatt detta förräderi mot honom, dömdes han sedan att hängas och strypas offentligt, sedan han tvingats köpa sig fri från pinan att brännas levande genom att låta sig döpas, en ceremoni som utfördes på själva schavotten."

Och från Mexico:

" En annan gång brände de på en gång, i en och samma eld, fyrahundrasextio män levande, fyrahundra från det enkla folket och sextio av de främsta adelsmännen i en provins: de var bara krigsfångar."

"Dessa berättelser har vi från erövrarna själva, ty de inte bara erkänner dem, de skryter med dem och basunerar ut dem. Är det kanske för att bevisa sin rättfärdighet eller sitt trosnit? Detta är sannerligen metoder som står helt i strid med så heliga syften."

Detta var inledningen till den långa historien av imperialistiska utrotningskrig. Montaigne genomskådade den religiösa ideologin. Är det någon mer än jag som drar paralleller till dagens värld?

Öppen scen i Pilhagen

Det var tidigt i fredags kväll i Pilhagen i Varberg. Den sjunkande solen spred sitt ljus genom trädens lövverk. En koltrast sjöng. Det var varmt, Medelhavsvarmt. Bara några kvarter från centrum fanns en nästan lantlig stillhet. Folk kom och slog sig ner på filtar i gräset.
Denna bild, tagen med mobilens kamera, är tekniskt dålig men återger ändå något av stämningen när nyproggbandet Guldapan inledde ett spontant tillkommet öppen scen-arrangemang.
Vi gick och köpte mat och dryck och njöt av musiken och miljön och av den - jag hittar inget bättre uttryck - goda vilja som fanns både hos musiker och publik. Olika konstellationer avlöste varandra under kvällen, fler människor strömmade till. Det var fjärran från Bruce Springsteen på Ullevi, men det var bra.
En bra kväll när envisa ryggproblem och allmän dysterhet har fått Montaigneläsningen att stanna upp.
Men jag ger mig inte, jag kommer igen.

Är den gamle Lars Gustafsson tillbaka?

Är den gamle Lars Gustafsson tillbaka? Jag kände mig förflyttad till sjuttiotalet när jag läste hans artikel "Svarta onsdagen" den 2 juli i Expressen, om FRA-beslutet och vad det säger om svensk politik:

"...de politiska partierna [är] inte längre partier i klassisk mening. De bygger inte på sina medlemmar och deras frivilliga bidrag utan är subventionerade bihang till statsapparaten. Dessa bidrag har vuxit ofantligt i betydelse det senaste decenniet. Våra partier är statsburna partier, bihang till en regering, inte dess uppdragsgivare.
En sådan artificiell parlamentarisk byggnad kan – ruskigt nog –vara betydligt bräckligare än vad den ser ut. Är det ett Weimar vi kan ana runt hörnet?

Om kvigors sovställningar

Det var varmt i eftermiddag när vi kom från jobbet. Man blir sömnig. Man borde bara lägga sig ner och vila.
Kvigorna kan konsten att slappna av. Här två stilstudier på olika sovställningar.

Igår kom ett antikvariatspaket med Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning från Natur och kulturs förlag 2002.
Det är en bok som väntat ut mig.
Den citerades av marxister på sjuttiotalet och jag bläddrade i en tidigare prosaöversättning av denna materialistiska lärodikt på hexameter om tillvaron och universums uppbyggnad. Montaigne citerar den flitigt. Nu finns den här.

Vänskap, erotik... eller böcker?

Kapitel 3 i tredje boken av Montaignes Essayer heter "Om tre slags umgängen".
Det handlar om vänskap, erotik och umgänget med böcker.

Montaigne skriver angående vänskap att hans "kinkiga natur" gör honom "nogräknad i umgänget med människor, jag måste sålla dem noga..."

"I vanliga vänskapsförbindelser är jag litet torr och kylig, för jag rör mig inte naturligt om det inte går för fulla segel. Dessutom har mitt öde redan i ungdomen format och gett mig smak för en enda, fullkomlig vänskap och på något sätt ingett mig avsmak för andra sorter, och alltför starkt inpräglat den tanken i mig att vänskapen går i par men inte i flock..."

Men:

"Jag skulle beundra en själ som hade olika nivåer och som kunde både spänna sig och spänna av, som fann sig väl tillrätta vart ödet än förde den och som kunde språka med grannen om hans hus, hans jakt och hans rättegång och glädja sig åt att samtala med en timmerman och en trädgårdsmästare."

Och erotiken?

"Det är vansinne att fästa alla sina tankar vid detta och engagera sig i det med en rasande, obehärskad lidelse. Fast å andra sidan: om man ägnar sig åt det utan kärlek och utan att binda sig själv, likt skådespelare, om man bara spelar en roll som är den gängse för vår tid och våra seder och inte släpper till något mer av sig själv än bara ord, då månar man visserligen om sin egen säkerhet, men det är bra fegt, som om man offrade sin heder, sin vinst eller sitt nöje av rädsla för faran; ty det är säkert att de som etablerar ett sådant förhållande aldrig kan hoppas på att få ut något av det som kan röra eller tillfredsställa en skön själ."

(I det femte kapitlet, "Om några rader av Vergilius", skriver Montaigne mer utförligt (och mycket rakt på sak...) om kvinnor, kärlek, lust och erotik. Det är värt ett särskilt inlägg...)

Montaigne sammanfattar:

"Dessa två slags umgängen är slumpmässiga och beroende av andra. Det tråkiga med det ena slaget är att det är så sällsynt, det andra vissnar med åren, och därför hade de aldrig kunnat tillgodose mitt livs behov. Umgänget med böcker, som är det tredje slaget, är mycket säkrare och mer vårt eget."

"Det följer mig hela livet och står vid min sida överallt. Det tröstar mig på ålderdomen och i ensamheten. Det befriar mig från den tråkiga sysslolöshetens börda... [...] Det bryter udden av smärtans attacker... [...] befriar mig från obehagliga tankar... [...] Och ändå gör de [böckerna] inte uppror när de ser att jag söker upp dem bara därför att jag saknar dessa andra glädjeämnen, som är verkligare, mer levande och naturliga: de tar alltid emot mig med samma min."

Montaigne skriver också om sitt bibliotek.

"Biblioteket ligger två trappor upp i ett torn. [...] Mitt bibliotek är runt till formen; det finns bara en rak väggyta, och där står mitt bord och min stol. Genom att väggen är rund ser jag med en enda blick alla mina böcker, som står ordnade i fem hyllor runt omkring. [...]
Här har jag min egentliga boning. Här försöker jag ha oinskränkt herravälde och undandra denna enda vrå all gemenskap, med både hustru, barn och medborgare. Överallt annars styr jag bara verbalt, och då är min makt i allt väsentligt delad. Jag tycker det är synd om den som i sitt eget hus inte har ett ställe där han kan vara sig själv, uppvakta enbart sig själv och gömma sig!"