tisdag 22 oktober 2024

Sommaren då jag blev gammal

Sommaren 2024 var sommaren då jag blev gammal. Jag har fått lära mig att hantera flera av de krämpor som, om man har otur, följer av åldrandet. Nu är det här inte platsen för detaljer. Inte heller för gnäll. Jag är ju inte direkt ensam om besvärligheterna och borde tvärtom glädja mig åt detta tillfälle att fördjupa mig i den stoiska livshållningen, som jag så ofta återvänt till.

Det har varit klent med läsning på sistone, men en bok som jag nu läser långsamt och omsorgsfullt är Hannah Arendts klassiska "Totalitarismens ursprung" (Daidalos, 2020). Jag läste det engelska originalet för många år sedan och att döma av alla understrykningar var det en engagerad läsning. Men man glömmer... Nu har jag läst de första delarna, om antisemitismens historia och den klassiska imperialismen. Återstår det mest intressanta, den moderna totalitarismen, den nazistiska och den kommunistiska. Det är ingen enkel text, analyserna är långa och vindlande, ibland tappar jag tråden. Kanske var jag klokare för många år sedan.

Varför läsa om? Inte bara för att Arendt är en av de betydelsefulla tänkarna, utan också för att gå i spåren av ett livs läsande och att möta sig själv och känna igen sig själv, eller inte.





lördag 15 juni 2024

Sommarhälsning

En ursäkt till trots allt återkommande besökare: p g a bristande motivation och hälsoproblem får bloggen vila. Jag önskar alla en fin sommar!


Ogräs.

tisdag 16 april 2024

I korthet

"En trögtänkt långsamläsare" - det är så jag presenterar mig. Aldrig har det stämt bättre än denna kyliga april. Jag läser lite och långsamt och tänker lika trögt och långsamt, om alls. Att skriva ett blogginlägg av något slags allmänt intresse verkar helt oöverstigligt. 

I korthet läser jag: 

En roman av Klas Östergren som jag missade när den kom 2022, "Större trygghet aldrig fanns", en "mardrömsbild av den sociala ingenjörskonsten", av normal östergrenklass.

En alldeles ny bok av Kenan Malik: "Inte så svartvitt: en historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik" (Daidalos 2024).  Dvs jag har bara läst första delen, om rasbegreppets historia.

Peter Englund: "Paradoxmaskinen: kritik 1990-2020" (Natur och kultur 2024).

För övrigt tror jag att detta år kommer utvecklingen i världen att gå från illa till värre.



Trots allt har stararna flyttat in i bohålet i den gamla lönnen





lördag 23 mars 2024

Almqvistläsning

Nu - en tid, i alla fall, innan glömskan suddar ut - vet jag mycket om Carl Jonas Love Almqvists liv och författarskap. Jag har läst Johan Svedjedals biografi i tre volymer, 1500 sidor: 

Kärlek är : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833 (2007)
Rosor, törnen : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833-1840 (2008)
Frihetens rena sak : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841-1866 (2009)

Trots att Svedjedal skriver minutiöst detaljerat om Almqvist livsbana och, tror jag, om så gott som allt från hans penna, komplett med förlag, upplagor, tryckningar, honorar (det är inte för inte som Svedjedal är litteratursociolog), så är det samtidigt välskrivet och spännande att följa Almqvists utveckling från romantikernas högersida, Atterbom och grabbarna,  till 1840-talets liberala vänster. Ibland långt till vänster. Och så naturligtvis frågan om han försökte giftmörda procentaren von Scheven med arsenik, vilket Svedjedal håller för troligt, och flykten till USA och fattigbegravningen i Bremen.

Jag har läst på skärm, som e-bok, inhandlad för 88 (!) kr på Adlibris. Jag måste överge min tidigare fördom. Det går utmärkt att läsa på skärm.

Naturligtvis lockades jag till omläsningar. 

Framför allt den tidiga "Amorina eller Historien om de fyra", som jag läste och fascinerades av redan i tonåren. Ett läsdrama, poesi och prosa om vartannat, högt och lågt, om en släkts förbannelse, rivalitet mellan bröder, deras strid om Henrika, kallad Amorina, "den förryckta fröken" som predikar för allmogen, för att till slut fängslas. Johannes, som uppfostras till blodtörst och vars öde reser frågan om den fria viljan och om skuld och oskuld, offer eller ond brottsling.

Svedjemark skriver:
”Ironin får läsaren att förbryllad utforska en värld av oändliga överraskningar och möjligheter till tolkningar. Rikedomen ökas ytterligare av den fenomenala stilistiska variationen i Amorina – det är ett verk där vardagsspråk skaver mot religiös extas, där läsaren kastas mellan plumpheter och helgondrömmar, och där vansinnesmonologer samsas med troskyldiga böner. Om Amorina hade varit en börs skulle den rymt mynt från alla den litterära världens myntslag.”



måndag 4 mars 2024

Notiser, mars 2024

Hemma igen efter en lagom strapatsrik vandring i mellersta Hallands bokskogsområde slår jag upp datorn och möts av omvärlden: krigen, folkmorden, de pågående miljökatastroferna.

På teve menar Staffan Heimerson att vi i Europa befinner oss i samma läge som 1943, innan Hitler mötte ett samlat motstånd från demokratierna. Historien upprepar sig aldrig, sägs det. Men den kan kännas igen.

Att vandra i skogen, längs stigar och vägar som vi känner till sedan länge. Ändå samma glädje att kunna röra sig i naturen, andas in skogsluften, iaktta de första tecknen på vårens ankomst. Äta lunchmackor i en solig backe, i lä för vinden. Samtala, eller vara tysta.



                                    Vinterns kalligrafi. Valasjön, december 2018.


  

lördag 3 februari 2024

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"

Det nya året liknar ett mörkt, hotfullt moln som tornar upp sig. Träden håller andan i väntan på den kraftiga åskvinden. Vi vet att åskan kommer att bryta ut, blixten slå ner. Vi vet. Eller?

För några år sedan läste jag en bok och skrev en text. Jag hade lite mer energi då. Här kommer en repris:

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:
"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"
Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.


Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:
"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"
Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

lördag 27 januari 2024

Några rader om Jon Fosses "Trilogin"

Handlingen i Jon Fosses "Trilogin" kan mycket kort sammanfattas så här:

Historien utspelas på norska Vestlandet, under ett vagt antytt 1800-tal. Den fattige fiskarsonen Asle och pigan Alida, båda 17 år, träffas, förälskar sig och Alida blir gravid. Asle har förlorat sina föräldrar, Alida sin far. Asle blir utsparkad av ägaren ur den fiskestuga där han bor, Alida drar inte jämt med sin mor och syster. De beslutar sig för att lämna det lilla fiskeläget och bege sig till den stora staden (Bergen).

Till detta behöver de en båt. Asle slår ihjäl fiskaren och stjäl hans segelbåt. För att skaffa pengar och färdkost pengar stjäl Alida mat och kontanter av sin mor.  Då hon blir upptäckt av modern ber Asle henne att vänta utanför medan han tar livet av modern, oklart hur. De seglar till storstaden.

Där går de runt i den kalla, regniga höstkvällen och söker boende. Ingen vill hysa dem, med hänvisning till den gravida Alida. De möter en gammal hjälpgumma, en barnmorska, som inte heller hon vill ge dem husrum. Men de tränger sig in hos henne, Asle stryper henne och de flyttar in. När det är tid för Alida att föda lyckas de få hjälp av en annan hjälpgumma. En son föds.

Asle är orolig. För att komma undan rättvisan byter de namn och bryter sig in i ett obebott hus en bit från staden, där de kan bo. Men en dag på väg till staden konfronteras Asle av en äldre man som känner till hans hemlighet: de tre morden. Till slut grips Asle och förs till fängelse och avrättning genom hängning.

Alida och barnet tas om hand av en fiskare, blir hans hushållerska och sedan hustru och föder sex barn.
På bokens slutsidor sitter Alidas åldrade dotter ensam i köket och ser som i en dröm modern Alida röra sig i samma kök och för att komma undan minnena går dottern på samma sätt som modern en gång gjorde ner till stranden och ut i vattnet, för att undfly skulden. Är det det en ärvd skuld som sonas? 

När jag först läste "Trilogin" var det som om de tre kallblodiga morden (Juha Valjakkala dök upp i minnet...) trängde undan fascinationen och störde läsningen och min förmåga att uppskatta Fosses säregna språk. 

När jag sedan läste "Trilogin" en andra gång var det med en odelad uppmärksamhet. Och det är naturligtvis så man bör ta till sig Fosses språkmagi, där olika tidsskikt, minnen och drömmar sömlöst vävs ihop till en säregen text, med drag av saga och medeltida ballad. Upprepningarna, omkvädena gör texten till musik och inte för inte var Asles far spelman och lärde upp Asle och kanske går han under för att han för att få pengar säljer den fiol som han bar med sig.

Spelmanskapet lever vidare i släkten, Asles och Alida son Sigvald får en fiol av styvfadern, och på bokens slutsidor, ett par generationer senare, nämns en Jon, som ska "vara spelman han också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter" - kanske är det här en Fosses släktkrönika?

En tredje läsning skulle sannolikt vara ett lika stor läsupplevelse. Ett kännetecken på god litteratur. Men det får vänta några år. 



                                                                    Vinter vid Törlan