torsdag 31 december 2009

Gott nytt år

I betesmarken ligger två brostenar över ett öppet dike. Gräset är frostigt, stenarna har ett tunt lager snö. Den här vägen går jag ofta. Det är en bra plats för eftertanke. Marken är stenbunden, förmodligen aldrig odlad. Här finns vildapel och björnbärssnår.

Stenarna ligger alltid kvar på sina platser. Gräs och örter växer upp, betas och vissnar, växer upp igen. Stenarna talar om en långsammare tid, en tid där våra år är knappt märkbara ögonblick. Det finns något trösterikt i att lyssna till stenarna.


Gott nytt år önskar jag denna bloggs läsare!

onsdag 30 december 2009

Vandring, läsning

Vi trotsar kylan och en begynnande förkylning, drar ner den karelska fiskarmössan över öronen och hittar nya vandringsvägar. Solen står lågt. Det frasar i frostgräset under fötterna. Här rinner Tvååkersån ut i Strömma damm. Vi skrämmer upp tjugo gräsänder.

Ekelundläsningen fortsätter.

"De rikedomar hvilka vid konsts, vid lyra-slags beröring öppna sig för syn och sinne, den af smärta och vällust blandade beundran som i dessa ögonblick (ögonblick af härskande och öppenhet) fyller själen, allt detta säger mig om lifvets korthet mer än allt annat är i stånd att säga. Ty de stunder jag varit fri, öppen, ren nog att fullt andas och hafva mitt lif i en sådan värld, till huru många dagar skulle de väl blifva om de sammanräknades! Och endast sådana dagar har jag vetat hvad lefva är."

tisdag 29 december 2009

Hjärtdjur

Herta Müllers "Hjärtdjur" handlar om fyra studenter i 1980-talets Rumänien under Ceaucescus diktatur, Edgar, Kurt, Georg och kvinnan "jag" som berättar. I vilken grad Herta Müller skriver strikt självbiografiskt vet jag inte. Men vad jag kan förstå ligger det mycket nära.


De tillhör den tysktalande schwabiska minoriteten. De träffas, blir vänner, läser insmugglad förbjuden litteratur, diskuterar och skriver dikter, men fotograferar också fångtransporter och dokumenterar dödade under flyktförsök.

De och deras familjer trakasseras och förföljs, de tvingas utveckla hemliga koder i sin korrespondens, de tar för vana att lägga hårstrån i brev för att se om de öppnats.


Lola är rumskamrat på studenthemmet med berättaren, hon studerar ryska, för att komma ifrån fattigdomen. Man får bilden av en människa som till varje pris vill vara till lags. Till slut hänger hon sig - eller hängs - i sitt klädskåp.


"Två dagar senare uteslöts den hängda Lola ur partiet och skrevs ut från högskolan klockan fyra på eftermiddagen i den stora aulan. Ett hundratal människor var närvarande.

Någon stod i talarstolen och sade: Hon har lurat oss alla, hon förtjänar inte att vara studentska i vårt land och medlem i vårt parti. Alla applåderade. […]

Eftersom alla var nära att gråta, applåderade de för länge. Ingen vågade vara den som slutade först. Alla tittade på de andras händer när de applåderade. Några hade slutat men blev rädda och började applådera igen." […]

"Man röstade om Lola skulle uteslutas ur partiet och skrivas ut från högskolan.

Gymnastikläraren var först med att räcka upp handen. Och alla händer flög upp efter honom. Var och en tittade på den andres uppsträckta arm när han sträckte upp sin egen. Om inte den egna armen var lika högt uppe i luften som den andres, var det många som sträckte ytterligare en smula på armbågen. De höll upp sina händer i luften, tills fingrarna tröttnade och ramlade framåt, och armbågarna blev tunga och drog nedåt. De tittade sig omkring, och när ingen sänkte sin arm, rätade de ut fingrarna och lyfte på armbågarna igen." […]

"…gymnastikläraren lade sin hand på talarstolen och sade: Vi behöver inte räkna, självklart är alla för."


Berättaren ser också sig egen skuld, sitt eget medlöperi:


"Till niohundranittionio räknade jag. Då brände mina fotsulor, jag satte mig på en bänk, drog in tårna och lutade ryggen mot ryggstödet. Jag lade pekfingret på min kind och räknade mig med. Tusen, sa jag till mig själv och svalde talet."


De fyra går olika öden till mötes i ett osäkert yrkesliv efter sina examina. Jag ska inte avslöja vad som händer dem. Jag önskar att många läser den här boken.


Müller skriver om vad förtrycket i ett totalitärt samhälle gör med människor, hur det deformerar och gröper ur och perverterar och hur ett utbyggt övervaknings- och angiverisystem skapar människor som anpassar sig eller blir medlöpare.


Samhälle och politik är högst påtagligt närvarande, men det är genom det egenartade, poetiska och symbolfyllda språket som den totalitära "mentaliteten" synliggörs, den som ytterst gör förtrycket möjligt, gör det normalt, får det att fortleva, gör det till ett ont arv.


Ceaucescus diktatur föll. Men detta är en bok som kommer att vara aktuell så länge det finns totalitära samhällen. Det är den bästa bok jag läst under året.




söndag 27 december 2009

Sandgärdet, vinter

Jag har läst Herta Müllers "Hjärtdjur". Jag tänker på vad jag ska skriva om boken, men hittar inte rätt ord och formuleringar. Den liknar inte något jag läst tidigare. Jag återkommer...

tisdag 22 december 2009

Att tänka på i jul

"Tlöns metafysiker söker inte sanningen, inte ens det sannolika: de söker det häpnadsväckande. De anser att metafysiken är en gren av den fantastiska litteraturen. De vet att ett system bara är inordnandet av universums alla aspekter under någon, godtyckligt vilken, av dessa aspekter. Till och med uttrycket 'alla aspekter' är förkastligt, eftersom det förutsätter det omöjliga: att lägga det innevarande ögonblicket till de tidigare. [ ... ] En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet. En annan lära menar att all tid redan har förflutit och att vårt liv blott är en återspegling eller ett minne - utan tvivel förvrängt och stympat - av ett oåterkalleligt förlopp."

Jorge Luis Borges: Tlön, Uqbar, Orbis Tertius, i: Trädgården med gångar som förgrenar sig, i: Fiktioner, Bonniers 2007.

söndag 20 december 2009

En sträng lärare


Volymen från Ellerströms förlag med Vilhelm Ekelunds "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" är behändig, lätt att bära med sig, att läsa i då och då. Knappast lämpad att sträckläsa. Aforismerna är så tätt packade med innehåll, med sådan verkningsgrad, att det i själva verket är omöjligt att hasta fram.
Och Ekelund är en sträng lärare, det står klart redan på första sidan.

"Man kunde väl tänka sig en människa vid något så när hvad man kallar erfaren ålder - blir en människa någonsin erfaren? - söka utskilja, utvälja ur sin erfarenhet det tanke- och sinnestillstånd som hon befunnit vara hennes bästa och djupast passande: beslutande så att om möjligt förvara och försvara dess bild i sitt lifs lägen. Ja, ett sådant utväljande, en sådan kritik -"kritik" betyder ju val - måste kanske försiggå i hvar människas lif som vill blifva bestående som människa. Kanske ha de lättare, hvilka ej som författaren och tänkaren lätt komma att göra sig själfva till föremål för alltför ihärdig observation. Men författaren, om han för egen del misslyckas aldrig så mycket, kunde gifva andra anledning att lyckas! Detta kunde man då hålla honom räkning för, billigtvis."

lördag 19 december 2009

Karta för Hedda

Vi parkerade vid S i Starta här, just innan man kommer fram till Ängens gård. Sen gick vi in på Hallandsleden, som är bra markerad. Sen ner norr om Grytsjön och Rörsjön (ovanför Rörsjön ligger funkishuset). Vi stötte på skogsvägen som går söderut från Dikarens och höll sen till vänster hela tiden och efter Karlsvik är det bara att följa skogsväg ner till Skärbäck. En bit in i betesmarken går en ny skogsväg upp till Lillsjön, markerad med stolpar, rundar Lillsjön och så stöter man på en bra väg rakt ner mot Angkärr. Sen är det bara att följa bilvägen till utgångspunkten.