lördag 11 september 2010

Är vi teknologins fångar?

En morgon kom det ena sträcket med gäss efter det andra flygande över huset, på väg ner till havet. Jag räknade till minst trettio sträck.
Hösten har börjat pensla sina färger i en alltmer djup grönska, som svartnar allt tidigare om kvällen.
Jag är en mer långsam läsare och tänker trögare än vanligt, så det får bli långt mellan inläggen.


Det var ett tag sedan jag läste Nicholas Carrs "The shallows". Det blev inte av att jag skrev något om boken. Och nu när jag läst vad andra skrivit om den tror jag inte att jag kan tillföra så mycket. Jag kan bara upprepa att jag tror att Carr i stort sett har rätt.
Större delen av nätet är ett otåligt, snuttifierat, hetsigt och rastlöst medium som gör oss ytliga, om vi inte ser upp och om vi inte använder det med förnuft.
Vi måste inse textens överlägsenhet och att det krävs långa, intellektuellt krävande texter för att återge komplicerade tankar och resonemang. Texten behöver naturligtvis inte vara tryckt på papper, elektronisk lagring är fantastisk. Om man sen kan läsa långa texter i elektronisk form eller inte är kanske en generationsfråga. Jag kan det inte.

Jag vill bara peka på en tanke som Carr tar upp i ett av sina kapitel.

All teknologi som människan uppfinner för att förstärka och förbättra sin förmåga att hantera och påverka sin omvärld gör också någonting med den medfödda, naturliga förmågan som den förstärker och förbättrar.
"Even as our technologies become extensions of ourselves, we become extensions of our technologies."
Carr anknyter till Marshall McLuhan som, i "Understanding media", menade att ett förstärkande verktyg försvagar ("numb") den naturliga kroppsliga förmåga som det förstärker.

Den mekaniska vävstolen gjorde handvävarens kunskap om material och teknik obsolet. Det mekaniserade jordbruket avlägsnade jordbrukaren från jorden.

Kanske är Internet en mer omvälvande förändring än någon tidigare, eftersom det är en förändring som rör våra mentala förmågor.
"The price we pay to assume technology's power is alienation. The toll can be particularly high with our intellectual technologies. The tools of the mind amplify and in turn numb the most intimate, the most human, of our most natural capacities - those for reason, perception, memory, emotion."
Kunskap i kroppen ersätts av kunskap utanför kroppen. Förlusten ersätts av, i bästa fall, god förmåga att snabbt hitta information i externt lagrade minnen som vi sedan kan tillgodogöra oss.
Men våra verktyg för att återfinna lagrad information påverkar genom sina funktioner vad vi hittar. Googles algoritmer styr oss.
Och kan vi rätt bedöma betydelsen av vad vi hittar utan att att ha den bedömningsförmåga som bara egna kunskaper och erfarenheter ger? Jag tror inte det.

Jag menar inte att teknologisk utveckling är av ondo. Tvärtom är jag som de flesta andra tacksam för att den teknologisk utvecklingen givit oss ett bekvämare liv.
Men det är nyttigt och nödvändigt att hålla denna tanke i huvudet: all teknologisk förstärkning av mänsklig förmåga kan samtidigt innebära något negativt.

För att ta ett ominöst exempel: de förarlösa plan, "Predator drones", som USA använder i sitt krig mot terrorismen. Den operatör som sitter i en bekväm stol någonstans i USA och styr planet med en joystick och låter det avfyra en missil mot misstänkta terrorister i en by i Afghanistan - som ibland visa sig vara ett bröllopsfölje - vad gör denna tekniska förlängning av operatörens förmåga att utföra handlingar med hans uppfattning av handlingens moraliska aspekter? Skiljer sig hans deltagande i ett blodigt krig från hans datorspelande hemma?

Posted by Picasa

söndag 5 september 2010

"världens ömma likgiltighet"

När Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus "Främlingen" kom förra året tänkte jag att jag skulle läsa den. Jag har inte läst Camus sedan tonåren. Men det blev inte av då.
Härom veckan fick jag syn på pocketutgåvan i bokhandeln, slog upp Michael Azars förord och läste:
"Vi är, säger Camus, utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ur evighetens synvinkel är vi lidelser som aldrig kan tillfredsställas, rop som aldrig når fram. Människan och världen hör inte ihop. Han sammanfattar människans tragiska erfarenhet i ett ord: det absurda. Det träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegripligheter, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss."
Och jag förstod att det var dags att läsa boken nu.

Ni, bildade läsekrets, har antagligen handlingen något så när i minnet.

Mersault är en yngre fransk tjänsteman i ett solhett Alger på trettiotalet, en del av det franska kolonialväldet. Han lever ett liv där han inte ser något som nödvändigt. Han gör det han vill göra, han arbetar, roar sig, går ut och äter och badar och älskar med flickvännen Marie. Men han säger uttryckligen att ingenting har någon speciell betydelse. Han låter tillvaron styras av det som ändå sker, varje val är honom likgiltigt.


I romanens inledning åker han för att begrava sin mor:
"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegrammet från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder ingenting. Kanske var det igår."
Han känner ingen speciell sorg. Han deltar i ceremonin som om det egentligen inte angick honom. Han och hans mor hade sedan länge ingenting mer att säga varandra. Han skulle hellre vilja att hon levde, men känner ingen saknad.

När flickvännen Marie frågar honom om han vill gifta sig med honom svarar han att det gör honom detsamma, men om hon vill så kan de gifta sig.
"Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade som jag redan hade gjort en gång att det hade ingen betydelse men att jag antagligen inte älskade henne. "Varför i så fall gifta dig med mig?" sa hon. Jag förklarade för henne att det hade ingen som helst betydelse och om hon så önskade kunde vi gifta oss."
Det är som om ingenting i hela Mersaults värld på djupet angår honom. Han är en främlig i tillvaron. Kanske en främling också för sig själv. Som om han iakttar sig själv utifrån, ser sig själv leva och handla.

Än mer blir det så när han blir inblandad i en uppgörelse mellan en bekant, hallicken Raymond, som efter att ha misshandlat sin infödda flickvän blir attackerad och knivskuren av hennes bror och några andra araber. Efter attacken på en soldränkt badstrand återvänder Mersault, med Raymonds vapen, möter den knivbeväpnade brodern och skjuter honom:
"Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag skakade av mig svetten och solen. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då sköt jag fyra gånger till mot en orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes. Och det var som jag knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar."
Mersault arresteras och vi får genom hans ord följa rättsprocessen. Advokaten vill få honom benådad genom att åberopa sorgetillståndet efter moderns död som en förmildrande omständighet. Men han vägrar tillstå en sorg som han inte känner. Förundersökningsledaren och fängelseprästen vill få honom att ångra sin handling inför Gud, men han säger sig inte tro på någon gud.
Till slut blir hans likgiltighet inför moderns död, hans gudsförnekande och oförmågan att känna skuld och ånger det som får rätten att döma honom till döden.

Sista natten i fängelset har Mersault en vredgad uppgörelse med fängelseprästen. Han når fram till en upplevelse av att vredesutbrottet
"... renat mig från det onda, tömt mig på hopp, inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen."
Det är en mycket stark roman, med många bottnar, öppen för olika tolkningar. Språket är klart och vackert. Har man börjat läsa är det svårt att släppa den. Det kanske inte bara är en roman om främlingskap inför tillvaron och det absurda i världen. Michael Azar pekar i förordet på den koloniala situationen, på motsättningarna mellan de härskande européerna och de infödda, som är mycket anonyma och konsekvent benämns "araber".

När jag läser "Främlingen" är det i ljuset av min Leopardiläsning. (Här, här, här och här). Det finns en förbindelse.

onsdag 1 september 2010

För mycket skräp i huvudet

Mitt i arbetsveckan, ny termin, full fart. Jag kommer hem med alltför mycket skräp i huvudet för att kunna göra annat än att koppla av.
Även i naturen pågår en ständig kamp för brödfödan. Här konkurrerar en något medfaren amiralfjäril, en humla och ett bi om kärleksörtens nektar.
Vid närmare eftertanke: är det inte det vi alla gör?
Klicka för större bild!
Posted by Picasa

lördag 28 augusti 2010

Jag dyker upp

Likt mina vänner grodorna här på bilderna dyker jag bara upp och påminner om att jag fortfarande lever. De (inte jag) är verkliga linslus. När jag tog den översta bilden stannade han (hon?) kvar, blickstilla, i övervattensläge, i minst en kvart. Kanske bländad av blixten, jag vet inte.
Jag läser mer långsamt än vanligt och det dröjer innan jag kommer till att skriva något här. Nicholas Carrs "The Shallows" uppmärksammas dock av mer kompetenta läsare än jag, som Håkan Lindgren på The Loser. Och i P1:s Publicerat, där kritkerna håller med Carr, men anser att han har fel - eller något sådant.
Jag anser - hittills - att Carr har mer rätt än fel.

Posted by Picasa

tisdag 24 augusti 2010

Giacomo Leopardi: Ginsten

Kvällen är ljus, men vinden sliter i därute träden och tunga regnmoln rusar fram över himlen.
En känsla av höst kommer över mig. Jag försöker samla mig och läser, återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.
Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:
Här, på förbrända åsar
av fruktansvärda, intet
förskonande Vesuvius
som inga andra träd och blommor gläder,
syns överallt de glesa snår du flockvis,
doftande ginst, har utstrött,
förnöjd i ödsligheten
Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:
[...] Till dessa nejder
borde den komma, vilken hänfört plägar
människans villkor prisa, och begrunda
hur stort en kärleksfull natur bekymrar
sig om vår ras. Här kunde han värdera
och mäta kraftfullheten
hos detta släkte som den stränga amman
med en lätt rörelse, och utan varsel,
delvis förgör på några få minuter,
och en blott obetydlig
starkare rörelse kan lika plötsligt
förinta helt och hållet.
På dessa stränder ser jag
utmålad mänsklighetens
storartade och progressiva framtid.
Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr
Sanningen om den kärva
lott och de usla villkor oss naturen
beskärde [...]
Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och
[...] vågar lyfta
sin blick emot det öde
vi har gemensamt, och med orädd tunga
som ej skyr bitter sanning
bekänner att vår lott är ond, och mänskan
själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,
hederligt mänskligt samliv,
all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,
i vilka redbarheten endast äger
en löslig grund, som allting
där villfarelsen utgör fundamentet.
Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.
Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs.


söndag 22 augusti 2010

Det är något fel här

"Our use of the Net will only grow, and its impact on us will only strengthen, as it becomes ever more present in our lives", spår Nicholas Carr i "The shallows".
Hemkommen från några dagar av stilla liv i Skåne, med vandring längs stränder,
blomskådning, god mat och dryck

tillbringar jag åtskillig tid med att komma ifatt på nätet.
Till slut orkar jag bara läsa några sidor.
Det är något fel här.

Posted by Picasa

onsdag 18 augusti 2010

Virginia Woolf: London

Om man nu skadats av Internet och inte längre kan läsa längre texter så har jag ett lästips. Virginia Woolf: London. Ellerströms förlag, 2009. Översättningen är gjord av Gun R Bengtsson och Jonas Ellerström har skrivit förordet.
Det är en liten, vacker och behändig volym. Bara 117 sidor.
Den består av sju artiklar, mycket litterärt genomarbetade, varav de första sex publicerades som en serie, "The London scene", i tidskriften Good housekeeping, i början av 1930-talet. Den sjunde, "Att strosa omkring på gatorna", trycktes i en amerikansk tidskrift 1927.


Det är alltså korta artiklar, det tar inte lång tid att läsa dem. Kvaliteten gör att det är lätt att hålla koncentrationen uppe. Man blir rikt belönad.

Ska jag välja ett par favoriter blir det "Berömda mäns hus", där Woolf besöker just några berömda mäns hus, som blivit museer. Husen berättar mer om männens liv än någon biografi kan göra. Om historikern Thomas Carlyles och hans hustru Jane Welsh Carlyles hus skriver Woolf:
"Gå ner i köket. Där blir man på två sekunder varse ett faktum som undgick Froudes [en biografiskrivare] uppmärksamhet, men som ändå var oerhört viktigt - de hade inte rinnande vatten indraget. Så varenda droppe som Carlyles använde [...] måste pumpas upp för hand från en brunn i köket."
Och med kvinnlig, praktisk blick (jag har själv en sådan blick) går Woolf genom huset och iakttar:
"Det höga gamla huset utan vatten, utan elektriskt ljus, utan gasspisar, fullt av böcker och kolrök och himmelssängar och mahognyskåp, där två av sin tids mest nervösa och krävande människor bodde, det betjänades av en enda stackars tjänsteflicka. Under hela den mellanviktorianska eran var huset givetvis ett slagfält där dagligen, sommar som vinter, husmor och tjänsteflicka kämpade mot smuts och kyla för renlighet och värme. Trapporna, med snidade räcken och breda och värdiga, är slitna av fotsteg från plågade kvinnor som bar skurhinkar."
I den avslutande artikeln, "Att strosa omkring på gatorna", tar Woolf behovet av att gå ut och köpa en penna som ursäkt för att strosa omkring i London "mellan tedags och middagen". Det är en text rik på iakttagelser och beskrivningar av miljöer och människor i den myllrande staden.
"Man fick en smula insyn i vart och ett av dessa liv, tillräckligt mycket för att man skulle få en illusion av att man inte är fjättrad vid ett enda medvetande utan helt kort under några minuter kan gå in i andra människors kroppar och själar. Man skulle kunna vara en tvätterska, en krogvärd eller en gatusångare. Och finns det något härligare och mer förunderligt än att överskrida sina personliga gränser och förirra sig in på de stigar som mellan björnbärssnår och grova trädstammar leder djupt in i skogen där de vilddjur huserar som är våra medmänniskor?"
Det avslutande citatet är lika mycket ett argument för läsandet som för iaktagandet. Tag och läs!