Jag läser Leopardi

Lördag kväll. Solen går ner i brandglöd strax efter nio. Vindstilla, ännu ljumt. Jag sitter ute. Jag läser Leopardi. Det är starkt, det är kärvt, det är mycket bra.

Giacomo Leopardi: Kör av döda.

Till dig, o död, som ensam evigt varar

allt skapat återvänder;

i dig finner vår nakna

natur till sist sin vila,

ej lycklig, men befriad

ifrån uråldrig plåga. Nattens mörker

höljer förvirrat minne

och alla tunga tankar;

till hopp och längtan har den ofruktbara

anden ej krafter mera:

nu är den löst från oro och från fruktan,

och tidsåldrarnas tomma

flykt får den ej att ledas.

Vi levt en gång; och liksom det i själen

hos dibarnet kan irra

en oklar erinring om hemska drömmar

och vålnader som skrämde,

dröjer hos oss en hågkomst

av livet som var vårt, men i det minnet

ryms ingen skräck. Vad var vi?

Vad var det för en smärtsam

punkt som vi liv benämnde?

Hemlighetsfullt och sällsamt

ter sig numera detta för vår tanke,

på samma sätt som döden,

den obekanta, framstår för de andra

som ännu lever. Så som den i livet

flytt döden, flyr vår nakna

natur nu livets flamma,

ej lycklig, men befriad;

ty salighet har ödet

förvägrat både levande och döda.

i: Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson. Förord av Anders Cullhed. Alastor press, 2007.