Vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag ett inlägg med den både pretentiösa och opretentiösa titeln "
Vändpunkt. Några notiser ur vardagen", med anledning av att jag slutat arbeta och skulle bli pensionär.
Det vardagsliv som glimtar fram i inlägget är det vardagsliv som jag fortfarande lever.
Fyllt av praktiska ting och göromål som följer av att bo på landet. Promenader bort till beteshagen, iakttagelser av djur och natur och odling och årstidernas växlingar. Läsning, givetvis, om sommaren gärna i den stora blodbokens skugga. Umgänge med barn och barnbarn och goda vänner. Motion och träning som åtminstone periodvis utövas regelbundet. Och i görligaste mån tid till självvald ensamhet, utan vilken jag skulle ha svårt att leva.
Ett liv präglat av vanor. Vanor om vilka Lars Gustafsson skrev att det är av dem vi består: "Och man kommer att minnas oss // som en knippe utav vanor. / Och inte den de bodde hos." Många ser vanor som stelbenthet, som inskränkthet, oförmåga till förändring. Jag trivs i vanornas lugna rytm, där förändringar kan ske långsamt, eftertänksamt.
Och så detta om att jagas av tidens knapphet. Jag skrev att jag aldrig varit riktigt vän med tiden och att det var dags att göra något åt detta. Hur har det gått? Sådär. Jag hinner fortfarande inte med allt jag vill göra. Och mina återstående dagar är färre. Men jag har nog lite lättare att acceptera nödvändigheten av att skjuta upp saker och kanske rentav strunta i dem. Om det nu beror på klokskap eller åldrandet vill jag låta vara osagt.
Den större värld som omger min vardagsvärld är däremot inte densamma som för fyra år sedan. Allt tycks mörkare än på mycket länge. Konsumtionskapitalismen härskar och i sin dödsdrift sprider den sina metastaser till varje vrå av världen. Ingen kommer undan. Obönhörligt är vi på väg mot något slags - undergång? Om man får tro klimatforskarna så är det så. Att det handlar om drastiska förändringar på alla plan är det ingen tvekan om.
Vad gör jag för att vrida tiden rätt? Inte mycket. Går det att vrida tiden rätt? Tveksamt.
Kanske inte så konstigt då att jag har kommit att fördjupa mig i de hellenistiska filosofiskolor som satte sig före att hantera livets hårda villkor, epikuréer, stoiker. Deras olika praktiker lär oss att nå sinnesfrid genom att försonas med vår dödlighet och genom att inse att de ögonblick av liv vi lever är de enda vi har och att det inte tjänar något till att oroa oss över framtiden eller gräma oss över det förflutna. Vilket är lika lätt sagt som svårt att leva upp till.
Nästa rapport kommer (?) om fyra år.
Löken är skördad och ligger på tork i solen, mellan regnskurarna.
