"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.

"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".

"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."

"Hur snabbt försvinner inte allt..."

"Hur snabbt försvinner inte allt: i världen människorna själva, i tiden deras minne! Vad är sinnevärldens ting, särskilt de som lockar oss genom lust eller skrämmer oss genom olust eller högljutt prisas av fåfängan? Så obetydliga och föraktliga, så smutsiga, bräckliga och livlösa! Att besinna det hör förnuftet till. Hurdana är dessa människor vilkas omdömen och meningar förlänar ära? Vad är döden? När man beaktar den i och för sig och i tanken skiljer den från vad inbillningen häftat vid den, befinns den blott vara en naturtilldragelse. Men att låta sig skrämmas av en sådan är barnsligt. Vidare är den ej endast en naturtilldragelse utan även en för naturen nyttig tilldragelse."

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Översättning av Ellen Wester. Forum, 1967.

Kort rapport från en gränsvandring

Någon gång på 1000-talet möttes (kanske) den svenske kungen Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg någonstans vid Göta älvs mynning och med hjälp av tolv ”nämnde män” med lokalkännedom gjordes en gränsdragning mellan Danmark och Sverige. Gränsen markerades med sex gränsstenar. En av dem återfinns än idag i skogen vid Danabäcken i Älvsereds socken.

                                         Källa: Svennung, J., Gränsdragningen mellan Sverige och Danmark på 1000-talet. Fornvännen 1966, s. 219-229.

Älvsereds förträffliga byalag har skapat en vandringsled längs denna östdanska gräns mot Sverige. Väl värd en vandring, sjutton kilometer genom skog och mark, förbi sjöar och på spänger över mossar.
För ett år sen gick vi, goda vänner, halva sträckan och förra helgen var det dags för den avslutande delen.
Solen sken och det var varmt, men inte för varmt. Det var torrt även ute i skogen. Blåbären små och utan smak. Ute på en myr hittade vi några förkrympta hjortron. Men myrliljan blommade vackert.

Och där låg den, en bit från leden, Danabäckstenen. Kanske bara en sten som alltid legat där, kanske ditbaxad på 1000-talet. Nu lade jag handen på den solvarma stenen och såg mig omkring. Tänkte mig tillbaka i i tiden. Hur såg det ut här då, för länge sen, för ettusen år sen? Lövskog? Ingen granskog i alla fall.

Och vad betydde gränsen? Knappast någon gräns i modern mening. Folk på ömse sidor kände sig nog inte som tillhörande någon nation. Människor rörde sig nog fritt här och blandades. Och det som fanns av centralmakt, stormän och krigsfolk drabbade bygden som andra olyckor.