För många länkar till förvisso ofta intressanta, men ännu mer ofta till inte så intressanta ting, ja till rent nonsens. Som tar av min tid. Den ständigt krympande. Uppmärksamhetssamhället tar för mycket av min uppmärksamhet.
Kanske är det bara så att jag inte passar in? Jag borde kanske inskränka mig till de gamla, osociala medierna? De tryckta böckerna, som bara kan läsas i en ensam läsares tysta rum, så som jag alltid gjort. Och förbli en relikt, en äldre art, snart på utdöende.
Det är ju bara att stänga av flödet! Ja, jag vet, men jag har ju också denna - olycksaliga - vilja att dela med mig av min läsning och mina tankar, denna hybris, denna inbilskhet. Jag är ju ändå i grunden en ganska social människa, som de flesta.
Jag har försummat bloggen på sistone. Inte haft lust att skriva och inte haft förmågan när jag försöker. Inte så att jag inte läser, men det är inte så mycket som förr. Jag låter mig styras av impulser och det är i och för sig inte alltid dumt. Till all lycka tog jag nu senast fasta på Einars omdöme om Torgny Lindgren, som jag inte läst en rad av tidigare. Nu har jag läst "I brokiga blads vatten", "Hummelhonung", "Pölsan", "Till sanningens lov" och är mitt i "Ormens väg på hälleberget" - och det är bra, det är både skickligt berättat och mångbottnat. Men att skriva något om läsningen, nej det går bara inte.
Äldre twittrare?
Jag fikade med min vän kulturjournalisten häromdan.
Vi pratade om vår ungdoms läsning, om hur det var att läsa när världen öppnade sig för varje ny bok, när den ena svindlande upptäckten avlöste den andra. En värld som läsningen gjorde mer gripbar, den värld som nu förefaller alltmer ogripbar, undflyende, i upplösning.
Och hur det nu blir allt svårare att hitta läsning som öppnar på samma sätt som då. För att våra kvalitetskrav finslipats och är så mycket strängare? Eller för att vi (eller rättare sagt: jag, jag kan ju bara tala för mig själv) - hemska tanke! - förslöats, fördummats, tappat stinget, blivit tröga gamla stötar? Jag lämnar frågan öppen. Men jag ger mig inte. Jag börjar om. Snart.
10 kommentarer:
FB använder jag inte, men jag har ett fåtal som jag följer på Twitter. Det värdefulla där är ofta inte budskapen i sig, utan hänvisningar till intressanta artiklar på annat håll. Men för att detta skall fungera måste det verkligen bara vara ett fåtal personer av hög och pålitlig kvalitet som man följer.
Vill man presentera resonemang längre än 140 tecken är nog bloggen fortfarande överlägsen.
Björn,
det finns naturligtvis en del att hämta, t ex genom att följa seriösa bloggare och twittrare. Men för mig blir det som att lägga undan längre artiklar för senare läsning, det blir för mycket. Hur tusan ska man välja?
Det stora problemet kanske är att intaget av information blir så sönderhackat. Mer påståenden från olika håll och av olika kvalitet, mindre av överblick och begriplighet. Och jag har en otrevlig känsla av att det här småsnuttandet via nätet gör att den egna förmågan att sätta sig ned med en längre text på papper avtar. Hjärnan vänjer sig kanske vid snuttifiering? Själv känner jag det så, tyvärr.
Provokation eller trosbekännelse?
Bloggposten i länken nedan blev som ett brev på posten (!) till svar på din post här.
http://www.ursulakleguin.com/Blog2014.html#86Heaven
Det där måste jag läsa ordentligt, Lena… Återkommer!
Lena,
nu har jag läst UKLG och tänker som hastigast så här: jag håller inte med,
Internet ger oss inte "blessed immortality".
Jag vill inte "avförkroppsliga" mitt medvetande.
Jag vill inte förlora kontakten med plats och tid. Tvärtom.
Jag vill inte fly från nuet och dödligheten.
Jag tror inte att Internet ger mig obegränsad tillgång till alla jag känner och till all kunskap.
Torgny Lindgren är en av mycket få författare vars böcker jag kan tänka mig att lyssna på i stället för att läsa. Det beror delvis på att Torgny Lindgren arbetar så otroligt mycket med språket i sina böcker, och inte som andra författare i dag skriver ändligt långa aldrig genomgångna texter! Men naturligtvis också pga att Torgny Lindgren själv är en så otroligt bra uppläsare, är man inte själv från Västerbotten, så får man en helt annan upplevelse av hans böcker genom att höra dem!
Kurt,
jag kan bara hålla med dig om det du skriver om Lindgrens språk. Det ger färg och djup åt miljö och människor. Jag har svårt att "läsa" ljudböcker. Men jag kan tänka mig att Lindgren är speciell.
Jag tror hon är provokativ och ironisk - men säker kan en inte vara. Som svårt internetberoende finner jag i förstone viss tröst i hennes resonemang, men jag tror faktiskt inte att hon menar allvar.
Lena,
jag är ju lite trögfattad, så ironialternativet tänkte jag inte på när jag svarade. Men kanske är det så. Å andra sidan låter många Internetentusiaster ungefär så. Eftersom jag (ännu…) inte läst UKLG så kan jag inte sätta det i relation till hennes övriga skrivande…
Skicka en kommentar