Det är bara jag och den stilla, vackra bokskogen. En häger lyfter och försvinner med långsamma vingslag. En ormvråk seglar runt högt upp i det blå. Jag sitter och ser ut över vattnet. Och friden infinner sig. Det var det jag ville. Tids nog blir det tid för det nödvändiga.
När man rör sig i det här landskapet ser man spår av ett annat, äldre landskap. I sluttningen en bit från sjön finns en gammal inhägnad i sten, en ollonkätte, från den tid man släppte svin i ollonskog. Jag känner till tre sådana i trakten. Om en annan av dem skrev jag här.
6 kommentarer:
"Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust,
Die eine will sich von der andern trennen;
Die eine hält, in derber Liebeslust,
Sich an die Welt mit klammernden Organen;
Die andere hebt gewaltsam sich vom Dust
Zu den Gefilden hoher Ahnen."
Malou, visst var det Goethe... Allt för att höja den litterära statusen på denna mediokra blogg...
Haha... du är rolig, Lennart! Jag kunde bara inte låta bli. Och nog har han väl rätt, den käre Goethe.
Eller?
Visst har han rätt, Malou! Men jag ska bekänna att jag inte kom igenom Britt G. Hallqvist översättning, något fick mig ur spår. Kanske krävs det en längre sammanhängande läsning? Mer tid.
ett klokt val
Hannele: Ja, det blev en fin dag…
Skicka en kommentar