En stillsam nyårsafton

Det är en stillsam nyårsafton här. Jag går den vanliga rundan, följer kornas betesvägar. Blåst och regn. Vattnet har stigit till vårflodsnivå och går nästan över Gamla bron.
Enkel men god mat och enkel men god dryck väntar. Inga nyårslöften från min sida. Jag är luttrad.

 

Jag hoppas i alla fall att få läsa några böcker och skriva om dem här i bloggen.

Till er som läser önskar jag ett gott nytt år!

Ytterligare en mellandag

Igår minusgrader och strålande sol, idag plus fyra, grått dis och regn.
Man håller sig inne. Man läser. Och det visade sig att Elsa Morantes "Historien" var en klassiker väl värd att läsa. Jag har hunnit till hälften genom de mer än sjuhundra sidorna och denna gripande berättelse som på ett fantastiskt sätt väver samman det yttre historiska skeendet och människors utsatthet under andra världskrigets och de första efterkrigsårens Italien är egentligen inte likt något annat jag läst.

Eftersom jag inte läst Morante tidigare och ville veta något om henne så kom jag på att jag kunde gå till Norstedts "Litteraturens världshistoria", som jag köpte antikvariskt när jag läste litteraturhistoria för länge sedan. Jag tror att det är det mest omfattande verket på svenska i sitt slag. Jag slår upp Morante i det sista bandet, Efterkrigstiden - men inte en rad om "Historien". Det tar någon minut innan jag kommer på varför. Tryckåret är 1974, samma år som "Historien" kom ut...

Vi blir alla äldre, både böcker och människor...

Mellandagar

Efter några dagar med mildväder och regn klarnar det nu på eftermiddagen upp och temperaturen sjunker.
Det börjar bildas is på vattenpölarna. Enstaka snödrivor finns kvar.
Jag drar på mig stövlarna och går en sväng neråt betesmarken, just innan solen sjunker under horisonten. Vattenståndet i Törlan är högt. 

 

Luften känns frisk att andas och borde bidra till god tankeverksamhet. Men trots att det nu är dags för några lugna mellandagar, med koncentrerad läsning och kontemplation, så vill den rätta känslan inte infinna sig.

Jag har läst Imre Kertész: "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" - den senare tillför mycket till förståelsen av "Mannen utan öde" (och Kertész senare författarskap) - men jag vill läsa om och fundera mer innan jag eventuellt skriver något här. [Pretentiöst i överkant,  jag vet - vem bryr sig?]

Så istället lägger jag mig på soffan med en av julklappsböckerna, Elsa Morante: "Historien", nyutgiven i Norstedts klassiker serie 2012. En ny bekantskap. Över huvud taget har jag läst mycket få italienska författare - egentligen bara Svevo och Calvino. 

Jag inbillar mig att "Historien" är en bok att försvinna in i, under långa läspass, bara avbrutna av lätta måltider. För det är det jag behöver nu.

Snögubben önskar en god jul

Lennart hinner inte just nu, så jag, Snögubben, ber att få tillönska er alla en god jul.

Jag skapades för en vecka sen, men finns inte längre. Jag töade bort. Kanske kommer jag åter i ny inkarnation, för ett nytt snöväder är på väg.

Oss emellan sagt så hoppas jag också att Lennart tar sig själv i kragen och ser till att göra den här bloggen lite mer intressant under det nya året...

Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna?

Jag började läsa en intressant och mycket välskriven Understreckare i SvD på nätet, utan att se vem som skrivit den. När jag sen såg att det var Håkan Lindgren blev det bara ytterligare en bekräftelse på att den mannen är ett slags universalgeni.

"Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas. Hitta ut ur den cirkeln om du kan." 

Följ hans blogg:  Low life.

Jag har börjat läsa Imre Kertész

Jag har börjat läsa Imre Kertész "Mannen utan öde". Och eftersom jag inte läst mer än 60 sidor, så borde jag väl inte skriva något ännu.
Det är bara det att jag redan nu är beredd att utnämna den här boken till en av de böcker man bara måste ha läst.

Tidigare har jag inte läst en rad av Kertész. Det ångrar jag. Å andra sidan har jag nu den här samlingsvolymen med tre romaner framför mig.

Georg och Eva Klein frågar i förordet om man fortfarande kan skriva prosa om Auschwitz. Har inte smärtgränsen nåtts, har inte det outsägliga sagts, det obegripliga förklarats, det oacceptabla "hamrats in så hårt att mottagaren blev tvungen att antingen förtränga dess innebörd eller slå dövörat till för all vidare information"? Nej, menar de: Kertész säger i denna bok något väsentligt som inte tidigare blivit sagt.

Den fjortonårige György Köves transporteras i en godsfinka till Auschwitz från judeförföljelsens Budapest. Han är romanens jag och tycks med sin lågmälda och lugnt iakttagande berättarröst på ett ytterst märkligt sätt finna sig i att dras in i förintelsemaskineriet - som om det som sker är helt naturligt, något självklart, något som inte kunde vara annorlunda.

Jag vet inte vad det är som ger texten en sådan genomslagskraft. Är det Györgys distans till skeendet? Hans bristande förståelse? Ovilja att förstå? Naivitet? Godtrogenhet? Eller en medveten illusionslöshet?
På något sätt hamnar förståelsens börda hos läsarna. Vi vet ju vad som skedde. Vi förstår vad som sker bland de vuxna omkring honom, det som György återger, till synes utan att förstå.

Jag läser långsamt och får hela tiden anledning att stanna upp.

György går på gatan:

"Jag hade velat knäppa upp rocken, men så ångrade jag mig: i den lätta motvinden skulle framstyckena på min rock kunna blåsa bakåt och dölja min gula stjärna, vilket skulle vara mot föreskrifterna."

Hans tar avsked av sin far:

"Men, tänkte jag, vi fick i alla fall tillfälle att skicka iväg den stackaren till arbetslägret med minnet av en fin dag."

Skildringen av hur han förs till ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz inleds så här:

"Nästa dag råkade jag ut för en lite konstig sak." 

Och när de ska lämna lägret:

"... jag minns bara att jag hela tiden var nära att brista i skratt, dels av förvåning och förlägenhet, av känslan av att oväntat ha hamnat mitt i något slags vanvettigt skådespel där jag inte riktigt visste vilken roll jag spelade, dels av en hastig tanke, som bara precis for genom huvudet på mig: och det var min styvmors ansikte när hon kom på att i kväll fick hon vänta förgäves på mig med kvällsmaten."

Jag läser vidare. Och ni andra, ni som redan läst Kertész. Jag väntar på kommentarer.

Jag hittar en bok i Varbergs biblioteks öppna magasin

Det är inte ofta jag skriver om bibliotek här, mitt yrke till trots.
Jag är verksam på ett högskolebibliotek och sysslar uteslutande med facklitteratur - och tyvärr sällan inom humaniora.

I dag kunde jag konstatera hur fundamentala folkbiblioteken är för bildning och kultur, trots allt tal om motsatsen.

Min ständigt läsande bloggkollega Einar Jakobsson gjorde mig nyfiken på en samling tyska noveller, så jag sökte upp och fann boken han läst i Varbergs stadsbiblioteks katalog och kunde konstatera att den fanns där,  i det öppna magasinet. Det var "Berömda tyska berättare", ett urval av Johannes Edfelt, utgiven av Folket i Bilds förlag 1959.

En kort promenad på lunchen och så hade jag boken i min hand.

Bara att se boken, att känna dess tyngd och känna den där typiska, instängda gammaldags biblioteksdoften gjorde mig glad. Och väckte minnen från mina tidigaste biblioteksbesök, från de första läsande åren, när jag äntligen fick börja låna från vuxenavdelningen, där det fanns hyllmeter efter hyllmeter av all världens litteratur i röda eller gröna "pansarband" från Bibliotekstjänst i Lund.

Det gladde mig också att Varbergs stadsbibliotek inte hade gallrat ut denna bok, som nog inte lånats så flitigt på några decennier. Och den hade dessutom sällskap av åtskilliga andra, i hylla efter hylla i det öppna magasinet, där man i lugn och ro kan botanisera och göra oväntade upptäckter. Vilket jag skulle gjort om jag bara hunnit.

Så ska biblioteken fungera. Inte så att alla bibliotek ska spara och magasinera allt. Det svenska fjärrlånesystemet fungerar utmärkt. Men att göra bibliotekens äldre bokbestånd tillgängligt kan inte vara mer än en marginell kostnad.

Jag är ingen vintermänniska

Nej, jag är ingen vintermänniska.
De korta dagarna inleds i mörker och avslutas i mörker. Och kylan. I morse var det fjorton minus. Snön knarrade under stövlarna. All min energi går åt till den dagliga kampen (nåja...) för brödfödan. Snarare än vakenhet känns sömn som det naturliga tillståndet. Men man kan ju inte sova hela dygnet.

Det spåddes mer snö i helgen, så jag hjulade in extra mycket ved, tidigt på morgonen medan solen gick upp och (noterade jag motvilligt) allt blev gnistrande vitt och vackert.
Arbetet med veden är ett slags meditation. Efter några vändor med skottkärran blir jag varm i kroppen och kommer in ett tillstånd där jag låter tankarna komma och gå som de vill och om jag då inte känner av någon av de vanliga krämporna så skapar ansträngningen helt enkelt en form av både kroppsligt och själsligt välbefinnande. Ett slags balans.

                                               *

Jag har läst Tunströms "Juloratoriet". Det var andra eller tredje omläsningen. Ändå greps jag återigen av denna roman om döden och om sorgen. Om hur sorgen så till den grad kan forma våra liv och krossa eller skruva ner de möjligheter till liv som annars skulle ha blomstrat. Men också om "jublets kategorier", om musiken som förlösande kraft, som förmedlare av hopp, om kärlekens möjligheter, trots allt.

                                               *

Men jag har svårt att samla mig till koncentrerad läsning.
Tänkte ett tag att jag borde läsa Frans G. Bengtssons essä "Vintermänniskan". Men jag vet ju redan att det bara gäller att stoiskt härda ut under dessa vintermånader.

Så i stället föll valet på att fortsätta läsningen av Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur 2002), som jag avbröt i juni 2009 och som jag då skrev lite om här och här.
Åter visar det sig att böcker har en märklig förmåga att lugnt vänta in sin läsare...

Detta var precis den läsning jag behövde. Denna strängt materialistiska lärodikt på hexameter, en hyllning till lärofadern Epikuros, har en den bundna formens stilla lunk som inbjuder till långsam, eftertänksam läsning.

Även om den mestadels består av naturvetenskapliga argument, för att allt består av tomrum och av atomer och att det är atomernas ständiga rörelser som förklarar allt och att inga gudar styr (men de finns), utan naturens egen lagbundenhet, så är huvudsyftet att lära oss hur vi ska leva, hur vi ska försona oss med detta sakernas tillstånd. Med den enkla sanningen att så länge vi finns till, finns inte döden, och när döden finns, finns inte vi.

Ett smakprov, en förstrykning som jag gjorde i Tredje boken:

"Medvetna är vi vidare om att kroppen och sinnet
alstras på samma gång, att de växer och åldras gemensamt.
Bräckliga, osäkra är de ben som barn tultar runt på
och lika outvecklat och svagt är omdömet hos dem,
men när de långsamt mognar till män och krafterna ökar
växer deras förstånd och de utvecklar tankeförmågan.
När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting.
Att hela själen likt rök löses upp i luften och skingras
är därför uppenbart och naturligt, då vi ju ser den
födas till liv och sen växa upp tillsammans med kroppen
och tyna bort och rämna med den, som jag här har beskrivit."

Ännu en vintermorgon

Ännu en vintermorgon. Sju minus och nästan vindstilla. Snön ligger kvar. På morgonen sopar jag av trapporna och när jag går och hämtar morgontidningarna kan jag se spåren av katters, harars och fåglars gång.
Jag tänder i pannan och stannar till en stund och ser på eldhärden som värmer huset och känner kanske detsamma som en av mina förfäder i grotta någonstans för mycket länge sedan.

I går kväll läste jag vidare i "Juloratoriet" och förvånades lite över att jag ännu en gång kan gripas så av denna bok om bottenlös sorg och kärlekens kraft.
Men så är jag också en sentimental jävel.

Detta skrivet mest för att hålla bloggen vid liv.

Julkorv

Nej, nu får det väl ändå vara slut med pessimism och dystopier...
I morse var det sju minus och nu skiner solen på det frostiga gräset från en lite skyig, men ändå blå himmel . Jag är inte mycket för vintern (som vissa andra, tror jag), men efter den här hösten så känns detta som en befrielse.

Julen närmar sig och igår var det dags att plocka fram assistenten för att göra den traditionella julköttkorven.

Och medan assistenten (dock ej levererad av någon försäljare på blå cykel) ändå var monterad gjordes i år även ett italienskt försök - en kryddig salsiccia.

Det är också tid för skönlitteratur. Göran Tunströms "Juloratoriet". En omläsning föranledd av en diskussion med en av sönerna, som fick mig att inse att jag glömt mycket av denna både sorgsna och fina bok.