Nej, jag tänker inte på något sätt summera det snart gångna året. Att någorlunda helskinnad ha lagt ännu ett år bakom sig är väl vid min ålder bara något att vara tacksam för. Så jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.
Dessutom är ju det här en blogg om min läsning och mina tankar kring läsning, och inte - vad Horace Engdahl än må säga - någon hämningslös ordström som för mig tillbaka till adolescensen.
En viss insyn i privatlivet ger dock den här bilden som jag tog idag. Den visar min Att läsa-hylla.
Ni ser att jag föll till föga och köpte W. G. Sebald-volymen i Panacheserien. De 1084 sidorna kommer nog att dyka upp här i vår. Jag kan inte släppa Sebald.
Joshua Foa Dientags "Pessimism - philosophy, ethic, spirit" (Princeton U. P., 2006) emanerar från läsningen av Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen" och ser jag mycket fram emot att läsa den. Förhoppningsvis kan jag börja förstå vad jag är.
Den bok som jag läser mest i just nu är Crister Enanders "Skiftande speglar" (h:ström, 2011), en samlingsvolym med "författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". Det är inte ofta man kan läsa en "klippbok" så här nästan i ett sträck, men jag gör det, för Enander har mycket väsentligt att säga och han gör det med skärpa, elegans och smittande entusiasm.
Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (Bonnier, 2011) kom med tomten. Den är däremot inte en bok lämpad för sträckläsning. Så här långt: mycket klokt, något strunt.
Jag har inte läst en rad av Richard Yates tidigare, bara sett filmatiseringen av "Revolutionary road". Efter att ha läst de två inledande novellerna i "Collected stories" (Vintage books, 2004) anar jag redan att jag kommer att läsa även romanerna.
Anders Olssons "Läsningar av intet" (Bonnier, 2000) och Eric L. Santers "On creaturely life - Rilke, Benjamin, Sebald" (Chicago U. P., 2006) är sannolikt alltför akademiska för mig, men vem vet, kanske dyker även de upp som läsfrukter här. Den senare har stått i hyllan ett bra tag.
Så, om jag inte syns till här mer det här året - gott nytt läsår!
6 kommentarer:
Får jag ge ett litet råd? Läs inte Dienstags bok. För mig (som forskar om just pessimismens historia, f.n. om Ciorans förhållande till pessimismen) känns det både märkligt och beklämmande att Dienstags bok fått den spridning som den fått. Det är en välskriven och på sätt och vis sympatisk bok, men det gör bara dess brister större. Jag tror att den genomsnittliga läsaren av Dienstags bok efter läsningen vet mindre om pessimismen än vederbörande visste före den. Och detta för att författaren istället för att utgå från hur begreppet pessimism används av de filosofer som betraktat pessimismen som ett genuint filosofiskt problem (i första hand Schopenhauer och några figurer som traskar i hans fotspår) ger en helt egen och anakronistisk definition av vad pessimism är och sedan karaktäriserar en rad figurer som pessimister utifrån den. Följden blir att pessimismen framstår som väldigt nebulös: såväl Schopenhauers livsförnekelse som Nietzsches livsbejakande ryms exempelvis inom pessimismen; såväl Leopardi som Cioran som uttrycklingen värjer sig mot att betecknas som pessimister får etiketten fästad vid sig utan någon diskussion. Dienstag låtsas dessutom på ett rätt ohederligt sätt som att det inte finns någon tidigare forskning om pessimismens historia när det i själva verket finns flera verk, varav åtminstone två är riktigt bra och skrivna på språk som han uppenbarligen läser: Giuseppe Invernizzis Il pessimismo tedesco dell'Ottocento och Ludger Lütkehaus Nichts: Abschied vom Sein, Ende der Angst. Särskilt den senare rekommenderas varmt: den är på samma gång en historisk studie av intet som tema i filosofin och ett försök att formulera ett slags moderat nihilism som ett alternativ till framstegsoptimism och konsumism.
Bästa hälsningar,
Tobias Dahlkvist
Tobias,
tack för en intressant kommentar.
Jag tar gärna emot råd. Du om någon bör ju kunna ge råd om det här ämnet. Men om jag följer det är en annan sak. Nu finns Dienstags bok här, så jag kan läsa den med dina ord i minnet...
Det är ett och ett halvt år sen jag läste din utmärkta "Förtvivlans filosofi" och nu när slår jag upp avsnittet om Leopardi igen tror jag mig förstå vad som skiljer Leopardi från gängse pessimister (om man nu kan säga så).
Jag stötte på Leopardi via Nina Björk -> Terry Eagleton -> Sebastiano Timpanaro och fascinerades genast (på min mycket lekmannamässiga nivå) av Leopardis syn på människans roll i naturen, hans illusionslösa materialism, som jag tror att du menar är en nihilism snarare än en pessimism.
Eftersom det enda säkra på lång (och ibland på mycket kort) sikt är undergång, förintelse och död, så finns det naturligtvis skäl för en viss dysterhet. Men ett annat sätt att förhålla sig till de kärva villkoren är ju att skratta åt eländet, och framför allt att göra livet så gott som det går, för sig själv och sina medmänniskor. Här finns en grund för en etik, tror jag.
Jodå, jag minns mycket väl att du läste boken. Det var mycket spännande att följa en intresserad läsares brottning med min text.
Jag tycker att nihilism är en bättre beteckning för Leopardi än pessimism, ja, hans problem är snarare livets meningslöshet än (som hos de tyska 1800-talspessimisterna) dess värdelöshet. Men i slutändan är ordvalet en bisak. Det är klart att man kan kalla Leopardi (eller Cioran) pessimist. Bara man har klart för sig att ordet då betyder något annat än om man pratar om Schopenhauer. Och visst kan man som Dienstag gör betrakta Rousseaus eller Spenglers förfallsteorier som pessimistiska, men man måste ha klart för sig att de i det avseendet avviker från Schopenhauer (som helt förnekar historisk utveckling, negativ såväl som positiv) och Eduard von Hartmann (som förenar en pessimistisk metafysik med en utvecklingsoptimistisk historiesyn). Termen pessimism bär på så starka konnotationer av olika slag, både positiva och negativa beroende på sammanhang, att man verkligen måste hålla tungan rätt i mun. Och där brister många som uttalar sig om pessimismen, också figurer med akademiska anspråk som Dienstag.
Men men, det är som sagt en välskriven bok. Som försöker använda pessimismen för att utveckla en form av etik som jag kan tänka mig att du uppskattar med tanke på dina synpunkter på Leopardi.
Det blir många uppslag till vidare läsning här… som spränger mina tidsmässiga och - kanske - intellektuella ramar. Men intressanta och väsentliga ting är det.
Skillnaden mellan att betrakta livet som meningslöst, men inte värdelöst och att betrakta det som meningslöst o c h värdelöst - det tål att tänka på.
När det gäller Leopardi ser jag fram emot publiceringen av Zibaldone di pensieri:
http://www.birmingham.ac.uk/research/activity/leopardi/projects/index.aspx
Jaså de översätter hela Zibaldone? Jag har hört talats om det där projektet, men trodde nog att det var ett urval de skulle ge ut. Det är ju roligt att den blir tillgänglig för så många fler läsare. I den italienska Leopardiforskiningen är det en tydlig tendens att allt fler filosofer och liknande existenser skriver om honom, och då är det såvitt jag kan se (jag är väl inte helt uppdaterad) Zibaldone som man intresserar sig för. Ett tecken på att de filosofiska anspråk som Leopardi hade omsider kommit att tas på allvar.
Jo, man skriver om en komplett översättning.
Det förvånar mig inte att Leopardis natur- , samhälls-, människosyn har fått en ökad aktualitet. Jag kan nog säga att det lilla jag har kunnat läsa av poesin och prosan har varit… omvälvande. Kallt, klart vatten i öknen.
Skicka en kommentar