Jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Nej, jag tänker inte på något sätt summera det snart gångna året. Att någorlunda helskinnad ha lagt ännu ett år bakom sig är väl vid min ålder bara något att vara tacksam för. Så jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Dessutom är ju det här en blogg om min läsning och mina tankar kring läsning, och inte - vad Horace Engdahl än må säga - någon hämningslös ordström som för mig tillbaka till adolescensen.

En viss insyn i privatlivet ger dock den här bilden som jag tog idag. Den visar min Att läsa-hylla. 

Ni ser att jag föll till föga och köpte W. G. Sebald-volymen i Panacheserien. De 1084 sidorna kommer nog att dyka upp här i vår. Jag kan inte släppa Sebald.

Joshua Foa Dientags "Pessimism - philosophy, ethic, spirit" (Princeton U. P., 2006) emanerar från läsningen av Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen" och ser jag mycket fram emot att läsa den. Förhoppningsvis kan jag börja förstå vad jag är.

Den bok som jag läser mest i just nu är Crister Enanders "Skiftande speglar" (h:ström, 2011), en samlingsvolym med "författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". Det är inte ofta man kan läsa en "klippbok" så här nästan i ett sträck, men jag gör det, för Enander har mycket väsentligt att säga och han gör det med skärpa, elegans och smittande entusiasm. 

Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (Bonnier, 2011) kom med tomten. Den är däremot inte en bok lämpad för sträckläsning. Så här långt: mycket klokt, något strunt.

Jag har inte läst en rad av Richard Yates tidigare, bara sett filmatiseringen av "Revolutionary road". Efter att ha läst de två inledande novellerna i "Collected stories" (Vintage books, 2004) anar jag redan att jag kommer att läsa även romanerna.

Anders Olssons "Läsningar av intet" (Bonnier, 2000) och Eric L. Santers "On creaturely life - Rilke, Benjamin, Sebald" (Chicago U. P., 2006) är sannolikt alltför akademiska för mig, men vem vet, kanske dyker även de upp som läsfrukter här. Den senare har stått i hyllan ett bra tag.

Så, om jag inte syns till här mer det här året - gott nytt läsår!

Är varenda jävel pessimist?

När jag fick syn på Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" (Carlssons, 2011) så blev jag - självfallet - genast intresserad.
Nu när jag läst den är jag ganska besviken.

OK - Ekman skriver att hans "nedslag och resonemang i ämnet filosofisk och litterär pessimism saknar vetenskaplig analytisk eller täckande ambition." Hans ambition är den subjektive essäisten, som vill "förmedla vad som kallats den existentiella eller humanistiska pessimismens förmåga att ge oss fördjupning och ökad insikt i vår livs- och samhällssyn."

Men även med dessa reservationer så är den här boken, i sin första del, snarast en samling kortkorta notiser blandade med otaliga citat och bilder och infall och utfall där snart sagt alla, från Predikaren till Tranströmer, sorteras in under pessimismens etikett.
Personregistret upptar nästan fyrahundra namn! Är varenda jävel pessimist?

Den andra delens porträtt av Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, Louis-Ferdinand Céline och E. M. Cioran är lite fylligare, men i det fall där jag har kunskap - Bernhard - så ger det inget nytt. Och även här kastas diktcitat efter diktcitat in som - illustrationer? Är det för att understryka och övertyga så fungerar det bara inte...

Ekman är kulturjournalist på Sveriges radio, och bokens språk är - journalistiskt.
Jag kan till nöds vänja mig vid att Ekman konsekvent använder det talspråkliga "dom" i stället för "de" och "dem", men gång efter annan stöter jag på otympligheter och när någon har "gjutit en ögonblicklig död..." - då blir det för mycket.

Det var värst vad det här blev surt... Boken kan naturligtvis fungera som läsinspiration och ingångar till olika författarskap. Den gjorde mig ännu en gång uppmärksam på att jag borde läsa Pessoa. Och så beställde jag ett par av Ekmans referenser.

Dagens vandring

Äntligen kom vi iväg på en vandring. Molnen blåste undan, himlen blev blå och solen värmde fast den stod lågt. Efter ett par ordentliga uppförsbackar genom skogen förbi Norra Kanåsen fick vi upp flåset och kom så ner till Rörbäck, en ödegård som vi passerat på håll några gånger. Nu gick vi fram och tittade.

Här har tiden stannat. Inte tingens och byggnadernas oundvikliga förfall, men den mänskliga tiden. Ingen går längre in genom dörren.

Halm ligger kvar på loftet. Det liggande timret är sannolikt återanvänt från tidigare byggnader.

Plåttaket rostar, men väggen av lösa stenar har inte rubbats en millimeter. Lägg märke till de stora blocken till vänster. De måste väga ett par hundra kilo.

Vi slog oss ner och åt vår lunch och lyssnade till tystnaden. Och till ljuden ur det förgångna. Rösterna, en kos råmande, rasslet från en tjuderlänk.

God jul, etc.

Nej, bilden är inte från i år. Här är fem plus, duggregn och grönt gräs. Men i alla fall - God jul, eventuella läsare. Jag försvinner in i julstök och julfirande under några dagar. Vi ses! (?)

Ett elakt inlägg

Jag vet, det här är lågt, man ska inte slå på den som redan ligger. Men i det här fallet kan jag inte låta bli att göra ett undantag. Den här mannen är alltså landets kung. Läs bildtexten.

Betrakta även hans blick. Kungens vedersakare i pressen har anledning att vara bekymrade.

Bildkälla: Skogsland, nr 51 2011.

Jag fortsätter att läsa "Austerlitz"

Femtio år efter att han år 1939 som fyraårigt krigsbarn räddats till England återvänder Jaques Austerlitz till Prag, för att återfinna den barndom han förträngt och förlorat. Genom ett arkiv får han reda på moderns, Agáta Austerlitz, adress från före kriget. När han ringer på öppnar Vera, den kvinna som då var hans barnflicka. De faller i varandras armar. Under långa samtal i lägenheten, som bevarats intakt, öppnas bit för bit hans barndomsvärld. Faderns flykt undan nazisterna, moderns död i koncentrationsläger.

I februari 1939, sex månader före transporten till England, följde Jaques med sin mor på en maskeradbal, klädd i en snövit pagekostym. Vera visar honom ett foto. Han betraktar det genom ett förstoringsglas, försöker att minnas:

"And in doing so I always felt the piercing, inquiring gaze of the page boy who had come to demand his dues, who was waiting in the gray light of dawn on the empty field for me to accept the challenge and avert the misfortune lying ahead of him."

Vi vet naturligtvis vad ett foto är och vi vet naturligtvis vad tidens gång innebär.
Ändå - vem kan inte vid betraktandet av ett foto av någon en gång levande få en känsla av att själv vara betraktad?

Här, som så ofta, skriver Sebald om tiden och om de döda och de levande.

"I feel more and more as if time did not exist at all, only various spaces interlocking according to the rules of a higher form of stereometry, between which the living and the dead can move back and forth as they like, and the longer I think about it the more it seems to me that we who are still alive are unreal in the eyes of the dead, that only occasionally, in certain lights and atmospheric conditions, do we appear in their field of vision."

"images at which we keep staring while the truth lies elsewhere"

Jag fortsätter min långsamma läsning av W. G. Sebalds "Austerlitz". Eftersom det går så långsamt fastnar jag i detaljer.

Huvudpersonen kommer som krigsbarn från Prag till England, fyra år gammal, just före andra världskrigets utbrott. Han blir fosterbarn hos en metodistpastor och hans hustru i Wales, i en miljö som är kall i ordets alla bemärkelser. Hela hans tidiga barndom suddas ut. Hans namn blir Daffydd Elias.
När han skickas till en internatskola vet han inte längre något om sitt ursprung. Där får han en dag plötsligt veta att han egentligen heter Jaques Austerlitz. Ingenting om varför han heter så, bara detta faktum. Namnet betyder ingenting för honom. Det är helt främmande.

På skolan finns en historielärare, André Hilary, som är specialist på Napoleontiden. Han blir pojkens förtrogne. Hans levande och mycket detaljerade föreläsningar om slaget vid - Austerlitz - fängslar Jaques och de andra eleverna.

Men Hilary menar att hur han än försöker, så räcker hans framställning inte till för att återge verkligheten, det verkliga slaget...

"All of us, even when we think we have noted every tiny detail, resort to set pieces which have already been staged often enough by others. We try to reproduce the reality, but the harder we try, the more we find the pictures that make up the stock-in-trade of the spectacle of history forcing themselves upon us: the fallen drummer boy, the infantryman shown in the act of stabbing another, the horse's eye starting from its socket [ ... ] Our concern with history, so Hilary's thesis ran, is a concern with preformed images already imprinted on our brains, images at which we keep staring while the truth lies elsewhere, away from it all, somewhere as yet undiscovered."

Jag tror man kan se denna kunskapsteoretiska pessimism som Sebalds egen.

Överblivet citat

"When I talk about a painting, I worry about not hitting off the effects of the colors, for that is the most important aspect. I can simply mention red, green, blue and yellow, but these words convey nothing visual. I have noticed that clever commentators overcome this inadequacy by resorting to metaphors. This seems to satisfy everyone. But can anyone say they have seen a picture when it is described for them in words? To depict it in terms of feeling (which seems better at first) is confusing in the end. The truth is, you need a universal alphabet to express the impact of a painting. Stefano's Madonna made me think of the meadows of Monte Viso in full flower (which gave me a similar pleasure). But who was present in the meadows of Viso on 6 July 1915 at exactly the same time as me, in precisely the same light, in exactly the same state of mind, and with the exactly the same angle of vision? The ideal person would also have to have been twenty years of age, a private soldier in the 159th Alpine infantry regiment, in a company commanded by a good sergeant, have come to a halt and be hungry as a wolf, have opened a tin of sardines in oil, be sure that there was a good hour's rest for his feet, and know that there was still a full month to go before leaving for the front. Not to mention the letter from home which I received the day before, and the money order inside it. A particularly good friend was also sitting next to me, and it was ten o'clock exactly. (By half past ten the situation was quite different, for the wine in my canteen had turned quite sour on the march.)"

Jean Giono: "An Italian journey"("Voyage en Italie", 1953). Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

"a kind of historical metaphysic, bringing remembered event back to life"

Jag har inte mycket att skriva om nu. De här korta dagarna före jul, när man åker till jobbet i mörker och kommer hem i mörker; de här dagarna som snabbt avlöser varandra, intill förväxling lika, som om året skyndade sig fram mot sitt slut. Dagar då så mycket ska hinnas med inför julledigheten. Dagar av förberedelser.

Nå, söndagen var ganska ljus, med en del sol, och en hel del hanns med. Och igår kunde man glädjas åt Tomas Tranströmers leende när han tog emot sitt Nobelpris. (Och bortse från fjanten som delade ut det).

Den tid jag ägnar åt läsning ägnar jag åt en långsam omläsning av W. G. Sebald, "Austerlitz", i den engelska översättning jag läste i mars 2008.

"From the first I was astonished by the way Austerlitz put his ideas together, forming perfectly balanced sentences out of whatever occurred to him, so to speak, and the way in which, in his mind, the passing on of his knowledge seemed to become a gradual approach to a kind of historical metaphysic, bringing remembered events back to life."

Så skriver berättaren om sitt första möte med Austerlitz, i Salle des pas perdus på Centraal Station i Antwerpen 1967.

Karakteristiken kunde också gälla för Sebald.

"Egen död"

Kan man skriva en bok om sin egen död? Det förefaller omöjligt.
Ändå har Péter Nádas skrivit boken "Egen död" (i översättning av Ervin Rosenberg, utgiven av Rámus förlag, 2009).

Jag blev uppmärksammad på boken när jag läste Bodils engagerade text om den Under pausträdet, men jag har inte kommit att läsa den förrän nu. Faktiskt har jag läst den här ganska tunna boken, med ibland bara en rad per sida, två gånger.
Ändå är jag inte färdig med den. Jag stryker för, bläddrar tillbaka, tänker efter. Hela tiden ser jag nya saker, nya betydelseskikt dyker upp.
Kanske beror det på en skenbart enkel texts verkliga komplexitet, kanske beror det på att jag inte fattar.

Om du har läst den: vad tyckte du?

Jag ser två delar i boken: en om flykt och förnekelse som reaktion inför en livshotande sjukdom och en om en nära-döden-upplevelse. Den första delen griper tag i mig direkt. Den andra har jag svårare för.

En varm sommardag märker bokens jag, en författare som kanske är identisk med Péter Nádas, att allting inte står rätt till. Han är femtioett år och vältränad, ändå orkar han plötsligt ingenting. Han får inte luft nog när han andas. Han går till tandläkaren, uträttar ärenden, möter människor och försöker hela tiden låtsas som ingenting. Men han kallsvettas och de starka bröstsmärtorna tilltar alltmer.

Han bär på ett korrektur som måste läsas till dagen därpå. Han klamrar sig fast vid uppgiften, korrekturläsningen blir hans förankring i det normala. Den måste till varje pris slutföras.

Han slår sig ner vid ett restaurangbord. Han känner krafterna sina och skräcken växa, men gör allt för att inte väcka uppmärksamhet. Med yttersta möda lämnar han restaurangen - och här växlar texten plötsligt mellan första och andra person singularis, något som understryker de paniska försöken att skilja mellan jag och kropp:

"Bara jag inte svimmar här, våndades han, bara jag inte kolar av härinne, utan ute på gatan. Försvar och fasa bemäktigar sig alla hans anletsdrag."

Hans stora problem är just hur han ska kunna dölja sitt tillstånd, komma undan de andra människorna. Han är "rusig av glädje" när han kommer ut på torget, efter att ha "gjort sig kvitt" dem.

Varför påkallar han inte de andras uppmärksamhet? Varför söker han inte deras hjälp?

"Genom att under de tio första åren av sitt liv förvägras kärlek och omsorger förmås man till att inte tynga de andra med sitt organiska livs sinnesförnimmelser."

Han lyckas ta sig hem till sin tysta lägenhet, där han känner sig trygg, "vad som än skulle hända".
Trots att han är medveten om att det är en pågående hjärtinfarkt duschar han.

"Innan jag dog ville jag av hänsyn till de andra inte desto mindre tvätta mig ren från dödens svett. [ ... ] Jag tog på mig rena underkläder för deras skull, de som skulle finna mig."

Detta, som jag uppfattar det, första tema i boken är den sjuka människan som likt ett dödligt sårat djur drar sig undan. Trots att han vet att han svävar i livsfara vill han inte erkänna vad som händer i hans kropp. Eller rättare, han vet, men kan inte förmå sig att handla på ett adekvat sätt. Framförallt vill han inte låta någon annan veta det.

"Det är bättre att låtsas att allting är som det ska. I enlighet med sitt nedärvda mönster från uppväxttiden struntar han lidelsefullt i sitt verkliga tillstånd."

Mannen i berättelsen registrerar sakligt och kyligt vad som händer med honom. Det är hans kropp, men det finns ett avstånd mellan det sakligt och kyligt registrerande medvetandet och kroppen.

Kanske är det detta avstånd som är det genomgående, djupare temat i boken?

"Mantegna avbildade Kristus nakna kropp i förkortat perspektiv sett från hans väldiga bara fotsula. Det var ur ett så slående, nästan groteskt förkortat perspektiv som jag såg ut över min egen kropp medan den låg på golvets väldiga stenplattor."

Till slut tar han sig i alla fall över till kvartersakuten på andra sidan gatan, där en ambulans genast tillkallas. Han först till sjukhus, får hjärtstillestånd under tre och en halv minut och räddas tillbaka till livet av elektrochocker.
Även denna traumatiska process skildras lika sakligt och kyligt (allt omkring honom återges i detalj) och här kommer så det andra temat, skildringen av en nära döden-upplevelse.

Det är en skildring som jag har svårt för. Den är på något sätt övertydlig. Jag vill inte säga konstruerad, för vad är inte konstruerat i litteraturen, men...

Jag är öppen för det mesta - men ut-ur-kroppenupplevelser och upplevelsen av ett urtillstånd bortom födelse och död och en återfärd tillbaka till livet från livmodern genom födelsekanalen till ljuset utanför "grottans ovala, starkt krullhåriga ingång." - det blir för mycket.

Trots min skepsis inför denna andra del så är detta ändå en läsvärd, ytterst fascinerande och egenartad bok.
Så du som också har läst den - vad tyckte du?

Några rader om "Grand final i skojarbranschen"

Några rader om Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen".
Alla har läst den, nu även jag.
Eftersom alla har läst den eller läst ett otal recensioner så hoppar jag över innehållsresumén och går direkt på omdömet. Det är en bra roman.

Är det en smoothie? Nej, det tycker jag inte. Det är ingen lättdrucken söt mix. Snarare en elegant men stark cocktail. Och ibland en häxbrygd, både bitter och sträv. En remixad version av ett helt författarskap? Av ett liv? På sätt och vis. Men mycket välgjord och inte bara det. Också en roman med flera bottnar och skikt och en idéroman som diskuterar litteratur och skrivande.

En tidskrönika i satirens form. Både elak och självironisk. Litteraturvärlden i skrattspegeln. Och alla som ser sin bild är nog inte roade. Men jag tyckte alltså den var underhållande - och bitvis briljant - och vad är det för fel på underhållning, om den håller så här hög klass? Ska det vara autofiktion ska det vara Kerstin Ekman.