I natt var det någon minusgrad, för första gången i höst. Jag satte en fläkt ute i växthuset i går kväll, för att rädda tomaterna. Men det var mest rimfrost på gräset.
En vacker morgonrodnad, en klar sol en stund, från tiotiden tunna slöjmoln och sen allt mörkare moln. En front med regn och blåst ska komma in från väster. Åter till det normala, alltså.
Jag kör in lite ved. Tar upp de sista potatisarna. Kastanjen har tappat både kastanjer och blad. Lönnlöven har blåst ihop i högar.
Det är höst på allvar nu.
Som så många andra har jag sen i torsdags plockat fram och läst lite här och lite där i mina Tranströmervolymer.
Det mesta är väl sagt vid det här laget.
Om jag ska säga något så skulle det vara att om något slags kritik har kommit fram mot Tranströmer, så har det handlat om att han är så perfekt, att metaforerna är alltför fantastiska, att han är f ö r bra, på något sätt.
Vilket nog beror på att vi inte ser allt det som dikterna slipats fram ur, vi ser bara diamanterna, inte all slagg. Men det ligger också något i det.
Och det är också skälet till att åtminstone jag inte klarar av att sträckläsa Tranströmer. Jag tror helt enkelt att han inte ska sträckläsas heller. Tätheten är för hög. Kanske är det just det som kännetecknar stark och bra poesi.
Min läsning har genom åren mest gått till så att jag i olika situationer har kommit att associera till Tranströmer, eller att jag när jag har stött på några ord, ett uttryck, en fras, tänkt att - har inte Tranströmer skrivit något om detta?
Lika ofta har ingången varit en dag av splittring och oro, eller en stund när tillvaron tangerat gränsen för det uthärdliga.
Då har jag kunnat slå upp en eller ett par dikter och läst och nästan alltid sker något. Jag har svårt att säga vad. Kanske bara att ett annat ljus faller in, att tankar i rundgång bryts av, att jag ser på ett annat sätt.
Litteraturvetarna ska naturligtvis läsa Tranströmer på längden och tvären och forska och förklara allt för oss amatörer. Men för mig räcker det med att veta att dikterna finns där och att jag kan ta fram och läsa allt efter situationen och ta del av en insikt, tröstas, känna glädje, eller bara beundra poetens skicklighet.
Tranströmers tilltal inbjuder till en sådan läsning (
Gunnar Pettersson har formulerat detta väl)
Det är ingen uppvisning, inga glansnummer (trots metaforerna), det är just en inbjudan till samtal, till delande av erfarenheter av detta att vara människa.
Ett slags förtrolighet, från Tranströmers sida. Han delger läsaren sin upplevelse av världen och han gör det inte från hög höjd, utan från en position i vardagen, i allas vårt dagliga liv. Han tycks ha en tilltro till läsarens förmåga att ta till sig dikterna. Han är demokrat också i anden, tror på samtalet, så uppfattar jag det.
(Inget om Tranströmer och politiken här, eller hans förment opolitiska hållning, det är ett särskilt kapitel.)
En vanlig människa som blivit ett poetiskt geni, tror jag Lars Gustafsson sa om sin vän, i Babel häromdan. Ingen siare, ingen schaman, ingen med extraordinära insikter, bara - bara! - denna förmåga att finna orden och formuleringarna som kan förmedla det där som är så svårt att förmedla, det som vi andra har så svårt att hitta ord för.
Överallt har kända och okända nu fått frågan om vilken som är deras favoritdikt, och det tycks som om alla har "sin" tranströmerdikt (ja, kanske inte Fredrik Reinfelt) och det är påfallande hur nära och personligt deras förhållande till Tranströmers poesi är.
Själv k a n jag bara inte välja.
Jag såg att hans samlade dikter nu ska tryckas i 100.000 ex. Jag tror att de kommer att säljas.
