Rapport från vedhögen

Nu kan vintern komma. Jag är beredd. Jag har gömt mig längst inne i vedhögen och den som uppträder i mitt namn är bara en zombie.

Jag läser Henrik Berggrens Palmebiografi. Jag har ännu bara läst drygt hälften av de mer än 700 sidorna. Inget slutligt omdöme här, bara några citat.

Det är inte den hagiografi jag befarade. Berggren går grundligt tillväga, med släkt- och familjehistoria och Palmes väg till socialdemokratin, med rundmålningar av tidens samhällsfrågor och kultur.

Man märker en beundran och en respekt för Palme och hans insatser. Men också en blick för det sammansatta hos Palme:

"Olof Palme var en ovanligt sammansatt blandning av romantisk handlingsmänniska och iskallt beräknande taktiker, ett möte mellan hans finlandssvenska farmor Hannas temperament och Sven Palmes metodiska kylighet. När dessa egenskaper drog åt samma håll var han en briljant politiker som lyckades kombinera moralisk passion med pragmatiska resultat. När de hamnade i konflikt blev han motsägelsefull och inkonsekvent. Retoriken ekade tom och de politiska kalkylerna kunde får en anstrykning av manipulation eller i värsta fall cynism."

"... de grundläggande politiska karaktärsdrag som skulle komma att bestämma resten av hans offentliga liv - på gott och ont. Först och främst: hans inställning till politik var mer existentiellt än ideologiskt grundad. Det innebär inte att han inte hade centrala värden och idéer som han trodde på. Men de var inte särskilt originella eller särpräglade [ ... ]. Han var - eller blev åtminstone i USA - en övertygad demokrat, trodde på jämlikhet och individens frihet, stod stadigt förankrad i de västerländska upplysningsidealen, ansåg att ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelningspolitik var eftersträvansvärda mål och ogillade såväl laissez-faire-liberalism som totalitära system."

Vilket placerade honom "i västvärldens socialliberala huvudfåra"

Vad som gjorde honom kanske unik var "en stark övertygelse om att den enskilda individen har en stark plikt att agera för vad hon uppfattar som rätt och sant i ett givet ögonblick", och det var inte "en läsfrukt hämtad från efterkrigstidens franska filosofi, utan snarare en personlig hållning eller kanske till och med ett psykologiskt karaktärsdrag som existentialismen gav en form."

Berggren citerar Harry Schein som beskrev Palme som "en taktiker som är en nära nog besatt moralist".

Palme tillhörde, menar Berggren, under femtiotalet och det tidiga sextiotalet den nya politiska klass som såg sig som "trägna arbetare i modernitetens vingård, som med förnuft och socialt reformarbete höll på att städa undan resterna av det gamla, konservativa förkrigssamhället. Olof Palme framstod som ett av de mest klart skinande ljusen i denna framtidsklass av ämbetsmän, fackliga ledare och professorer."

Årtiondena efter andra världskriget är så avlägsna. Jag försöker tänka mig Olof Palme i dagens svenska partipolitik, men lyckas inte.

Vad jag ser fram emot med intresse är en välskuren lökring om denna bok.

Ondska, godhet, okunnighet

Berättaren i Albert Camus "Pesten", den heroiskt arbetande läkaren Rieux, säger angående karaktären hos de handlingar som de människor som deltar i sanitetsgruppernas arbete under pesten utför, att han

"...snarare [har] den uppfattningen att man genom att tillskriva goda handlingar alltför stor betydelse sist och slutligen indirekt och kraftigt hyllar det onda. Ty därigenom bibringar man människor den uppfattningen att deras goda handlingar är värdefulla endast på grund av att de är sällsynta och att ondskan och likgiltigheten betydligt oftare är drivfjädrarna till människors handlingar. Den uppfattningen delar icke berättaren. Det onda i världen beror nästan alltid på okunnighet, och den goda viljan kan åstadkomma lika mycken skada som ondskan, om den inte är upplyst.
Människorna är snarare goda än onda, och i själva verket är det inte den saken det är fråga om. Men de är mer eller mindre okunniga, och det är detta som kallas dygd eller last, och den mest upprörande lasten är den okunnighet, som tror sig veta allt och som därför tillmäter sig rätten att döda."

Det är ett stycke som tål att läsas om några gånger och som kan ägnas en del eftertanke.
Jag överlämnar det härmed.

Klassikerläsning. Albert Camus: Pesten

Ja, medan valturbulensen fortsätter ägnar jag mina få lästimmar åt klassikerläsning...

Vad händer med människorna i ett samhälle som drabbas av en dödlig epidemisk sjukdom?

När den tunna sociala hinnan brister och människor plötslig finner sig vara en del av den natur, den biologiska ordning de glömt att de tillhör.

I Albert Camus "Pesten" (1947) utbryter en osannolik epidemi av böldpest i den algeriska hamnstaden Oran.

Året anges som 194-. Stadens alla råttor blir plötsligt synliga. De ligger döda eller döende överallt i staden. Allt fler människor insjuknar och dör. Trots att alla tecken stämmer värjer sig alla mot tanken på att det faktiskt rör sig om en pestepidemi. Läkarna tvistar. Myndigheterna förhalar nödvändiga beslut.

Till slut är situationen ohållbar och staden spärras av mot omvärlden och drakoniska åtgärder sätts in. Vid stadsportarna står beväpnade vakter. Tågen slutar gå. Båtar på väg in mot hamnen vänder.

Den dagliga dödssiffran stiger dramatiskt. Provisoriska sjukhus upprättas och blir snart överbelagda. Anhöriga till sjuka hålls i karantän. Speciella begravningsplatser utanför stadens murar inrättas.

Berättaren är en till en början anonym krönikör, som befinner sig i händelsernas centrum och som föresatt sig att skildra pestens verkningar.

Genom honom får vi följa ett antal människor. Läkaren Rieux, journalisten Rambert, Monsieur Tarrou och andra. De representerar alla olika sätt att förhålla sig till den uppkomna situationen. Rieux är den som först inser hur allvarligt läget är och illusionslöst ställer han sig i spetsen för kampen mot epidemin.

Han visar sig också vara den som berättar.

Rambert framstår, som Lars Gustafsson skriver i en essä, som "den ideale existentialistiske hjälten. Han inser sin situation och väljer sitt projekt" genom att avstå från en illegal flyktmöjlighet och stanna kvar för att bistå läkaren Rieux i arbetet. Men det handlar inte om ett fritt val. Det är att inse det absurda i tillvaron. Att finna mening i en kanske hopplös kamp.

Stadens invånare är alla pestens fångar.

"Och några av dem, exempelvis Rambert, lyckades som man ser till och med inbilla sig att de fortfarande var fria människor, att de fortfarande kunde välja."

Boken är skriven i en ganska torr krönikestil, men växer efter hand ut till en mycket gripande skildring av människoöden och stämningar i den belägrade staden. Kanske är det just den återhållna, sakliga stilen som gör skildringen så drabbande.

Pesten tar förvisso inte hänsyn till makt eller rikedom. Men fattiga kvarter, med sämre sanitära förhållanden, drabbas hårdast. En annan slående aspekt är den totala frånvaron av infödda algerier. De finns helt enkelt inte med i berättelsen. Perspektivet är kolonialt.

Bokens utgivningsår, 1947, gör att det är lätt att se pesten som en symbol för den nazistiska ondskan, för dödandet och utrotningslägren under kriget.

Men man kan också se pesten som en symbol för det prekära i människan existens.

Pestepidemin avtar och upphör så till slut, efter ett år av lidande. Men

"[Rieux] visste det som den jublande skaran var okunnig om [...] nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad."

Bild: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare (1497-1498)

Albert Camus: Pesten. Översättning av Elsa Thulin. Bonnier, 2001

Lars Gustafssons essä heter "Camus' Sisyfos och Pestens budskap", och finns i: Vänner bland de döda. Essäer om litteratur. Natur och kultur, 1997.

It's not dark yet but it's gettin' there

Jag lyssnar till Bob Dylan, en tidig höstkväll.

I was born here and I'll die here against my will
I know it looks like I'm movin' but I'm standin' still
Every nerve in my body is so naked and numb
I can't even remember what it was I came here to get away from
Don't even hear the murmur of a prayer
It's not dark yet but it's gettin' there.

Är vi teknologins fångar?

En morgon kom det ena sträcket med gäss efter det andra flygande över huset, på väg ner till havet. Jag räknade till minst trettio sträck.
Hösten har börjat pensla sina färger i en alltmer djup grönska, som svartnar allt tidigare om kvällen.
Jag är en mer långsam läsare och tänker trögare än vanligt, så det får bli långt mellan inläggen.

Det var ett tag sedan jag läste Nicholas Carrs "The shallows". Det blev inte av att jag skrev något om boken. Och nu när jag läst vad andra skrivit om den tror jag inte att jag kan tillföra så mycket. Jag kan bara upprepa att jag tror att Carr i stort sett har rätt.
Större delen av nätet är ett otåligt, snuttifierat, hetsigt och rastlöst medium som gör oss ytliga, om vi inte ser upp och om vi inte använder det med förnuft.
Vi måste inse textens överlägsenhet och att det krävs långa, intellektuellt krävande texter för att återge komplicerade tankar och resonemang. Texten behöver naturligtvis inte vara tryckt på papper, elektronisk lagring är fantastisk. Om man sen kan läsa långa texter i elektronisk form eller inte är kanske en generationsfråga. Jag kan det inte.

Jag vill bara peka på en tanke som Carr tar upp i ett av sina kapitel.

All teknologi som människan uppfinner för att förstärka och förbättra sin förmåga att hantera och påverka sin omvärld gör också någonting med den medfödda, naturliga förmågan som den förstärker och förbättrar.

"Even as our technologies become extensions of ourselves, we become extensions of our technologies."

Carr anknyter till Marshall McLuhan som, i "Understanding media", menade att ett förstärkande verktyg försvagar ("numb") den naturliga kroppsliga förmåga som det förstärker.

Den mekaniska vävstolen gjorde handvävarens kunskap om material och teknik obsolet. Det mekaniserade jordbruket avlägsnade jordbrukaren från jorden.

Kanske är Internet en mer omvälvande förändring än någon tidigare, eftersom det är en förändring som rör våra mentala förmågor.

"The price we pay to assume technology's power is alienation. The toll can be particularly high with our intellectual technologies. The tools of the mind amplify and in turn numb the most intimate, the most human, of our most natural capacities - those for reason, perception, memory, emotion."

Kunskap i kroppen ersätts av kunskap utanför kroppen. Förlusten ersätts av, i bästa fall, god förmåga att snabbt hitta information i externt lagrade minnen som vi sedan kan tillgodogöra oss.
Men våra verktyg för att återfinna lagrad information påverkar genom sina funktioner vad vi hittar. Googles algoritmer styr oss.
Och kan vi rätt bedöma betydelsen av vad vi hittar utan att att ha den bedömningsförmåga som bara egna kunskaper och erfarenheter ger? Jag tror inte det.

Jag menar inte att teknologisk utveckling är av ondo. Tvärtom är jag som de flesta andra tacksam för att den teknologisk utvecklingen givit oss ett bekvämare liv.
Men det är nyttigt och nödvändigt att hålla denna tanke i huvudet: all teknologisk förstärkning av mänsklig förmåga kan samtidigt innebära något negativt.

För att ta ett ominöst exempel: de förarlösa plan, "Predator drones", som USA använder i sitt krig mot terrorismen. Den operatör som sitter i en bekväm stol någonstans i USA och styr planet med en joystick och låter det avfyra en missil mot misstänkta terrorister i en by i Afghanistan - som ibland visa sig vara ett bröllopsfölje - vad gör denna tekniska förlängning av operatörens förmåga att utföra handlingar med hans uppfattning av handlingens moraliska aspekter? Skiljer sig hans deltagande i ett blodigt krig från hans datorspelande hemma?

"världens ömma likgiltighet"

När Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus "Främlingen" kom förra året tänkte jag att jag skulle läsa den. Jag har inte läst Camus sedan tonåren. Men det blev inte av då.
Härom veckan fick jag syn på pocketutgåvan i bokhandeln, slog upp Michael Azars förord och läste:

"Vi är, säger Camus, utslungade i tillvaron som i en exil utan återvändo. Ur evighetens synvinkel är vi lidelser som aldrig kan tillfredsställas, rop som aldrig når fram. Människan och världen hör inte ihop. Han sammanfattar människans tragiska erfarenhet i ett ord: det absurda. Det träder fram ur sprickan mellan själens förtvivlade längtan efter klarhet och verklighetens obegripligheter, ur gapet mellan vårt behov av mening och den kalla grav som väntar oss."

Och jag förstod att det var dags att läsa boken nu.

Ni, bildade läsekrets, har antagligen handlingen något så när i minnet.

Mersault är en yngre fransk tjänsteman i ett solhett Alger på trettiotalet, en del av det franska kolonialväldet. Han lever ett liv där han inte ser något som nödvändigt. Han gör det han vill göra, han arbetar, roar sig, går ut och äter och badar och älskar med flickvännen Marie. Men han säger uttryckligen att ingenting har någon speciell betydelse. Han låter tillvaron styras av det som ändå sker, varje val är honom likgiltigt.


I romanens inledning åker han för att begrava sin mor:

"Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegrammet från hemmet: "Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt." Det betyder ingenting. Kanske var det igår."

Han känner ingen speciell sorg. Han deltar i ceremonin som om det egentligen inte angick honom. Han och hans mor hade sedan länge ingenting mer att säga varandra. Han skulle hellre vilja att hon levde, men känner ingen saknad.

När flickvännen Marie frågar honom om han vill gifta sig med honom svarar han att det gör honom detsamma, men om hon vill så kan de gifta sig.

"Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade som jag redan hade gjort en gång att det hade ingen betydelse men att jag antagligen inte älskade henne. "Varför i så fall gifta dig med mig?" sa hon. Jag förklarade för henne att det hade ingen som helst betydelse och om hon så önskade kunde vi gifta oss."

Det är som om ingenting i hela Mersaults värld på djupet angår honom. Han är en främlig i tillvaron. Kanske en främling också för sig själv. Som om han iakttar sig själv utifrån, ser sig själv leva och handla.

Än mer blir det så när han blir inblandad i en uppgörelse mellan en bekant, hallicken Raymond, som efter att ha misshandlat sin infödda flickvän blir attackerad och knivskuren av hennes bror och några andra araber. Efter attacken på en soldränkt badstrand återvänder Mersault, med Raymonds vapen, möter den knivbeväpnade brodern och skjuter honom:

"Avtryckaren gav efter, jag kände kolvens blanka undersida och det var där, i den samtidigt skarpa och bedövande knallen, som allt började. Jag skakade av mig svetten och solen. Jag förstod att jag hade förstört dagens balans, den enastående tystnaden vid en strand där jag hade varit lycklig. Då sköt jag fyra gånger till mot en orörlig kropp där kulorna trängde in utan att det syntes. Och det var som jag knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar."

Mersault arresteras och vi får genom hans ord följa rättsprocessen. Advokaten vill få honom benådad genom att åberopa sorgetillståndet efter moderns död som en förmildrande omständighet. Men han vägrar tillstå en sorg som han inte känner. Förundersökningsledaren och fängelseprästen vill få honom att ångra sin handling inför Gud, men han säger sig inte tro på någon gud.
Till slut blir hans likgiltighet inför moderns död, hans gudsförnekande och oförmågan att känna skuld och ånger det som får rätten att döma honom till döden.

Sista natten i fängelset har Mersault en vredgad uppgörelse med fängelseprästen. Han når fram till en upplevelse av att vredesutbrottet

"... renat mig från det onda, tömt mig på hopp, inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen."

Det är en mycket stark roman, med många bottnar, öppen för olika tolkningar. Språket är klart och vackert. Har man börjat läsa är det svårt att släppa den. Det kanske inte bara är en roman om främlingskap inför tillvaron och det absurda i världen. Michael Azar pekar i förordet på den koloniala situationen, på motsättningarna mellan de härskande européerna och de infödda, som är mycket anonyma och konsekvent benämns "araber".

När jag läser "Främlingen" är det i ljuset av min Leopardiläsning. (Här, här, här och här). Det finns en förbindelse.

För mycket skräp i huvudet

Mitt i arbetsveckan, ny termin, full fart. Jag kommer hem med alltför mycket skräp i huvudet för att kunna göra annat än att koppla av.

Även i naturen pågår en ständig kamp för brödfödan. Här konkurrerar en något medfaren amiralfjäril, en humla och ett bi om kärleksörtens nektar.

Vid närmare eftertanke: är det inte det vi alla gör?

Klicka för större bild!