Leopardi hade fel i ett fall...

"No one should think he has learned how to live unless he has learned to regard as a mere breath of wind any offers made to him by anyone, particularly the most spontaneous ones..."

Så inleds ett stycke av Giacomo Leopardi i den engelska översättning, "Thoughts", som jag just läser.

Och så kommer med posten ett kuvert från London och ger mig anledning att åtminstone i ett fall säga emot misantropen Leopardi. Tack, Gunnar!

Nu väntar några dagars vistelse på annan ort - utan dator. Men med en och annan stund för läsning, hoppas jag. Om någon till äventyrs återkommer hit så gör jag det också.

Kustvandring igen...

Sent lördag eftermiddag kör vi till Olofsbo och ställer av min cykel vid småbåtshamnen. Sedan kör vi ner till Falkenberg, till stranden strax söder om reningsverket, och parkerar. Vi går norrut längs sandstränder och strandbeten. Det är ett ganska svalt och skönt vandringsväder.

Mycket av betesmarken används inte längre och växer sakta igen. Som här, strax söder om Agerör.

Ett vattendrag tvingar oss till en omväg, upp till kustvägen och sedan ner till havet igen, ut på den enorma klapperstensvallen på Agerörsmalen. Snårvindan är vacker.

Bland stenarna gör jag ännu ett fynd. Jag ska inte utlysa någon ny osteologisk tävling, jag är bara fascinerad den ödsliga skönhet som ibland finns i det som finns kvar av en levande varelse. Jag har inte heller här en aning om vad det var för varelse. Men jag tycker den passar perfekt på det här bokomslaget.

I Olofsbo kastar jag mig på cykeln och min följeslagerska börjar gå mot Skogstorp medan jag hämtar bilen för att plocka upp henne. Jag cyklar i medvind sträckan mellan vandringens slutpunkt och startpunkt på tio minuter - vandringen tog tre timmar. Det är därför man ska gå.

Ekelundnotis

Något som stötte mig i mitt försök att läsa Vilhelm Ekelund i våras var den elitism, den bildningshögfärd, som jag tyckte mig se. Föraktet för massan. Det störde mig.

Kanske tycktes det bara så.

Tobias Dahlkvist skriver:

"Det finns ett starkt elitistiskt drag i Ekelunds tänkande. Ekelunds projekt att ur ett personligt anpassat urval ur litteraturens och filosofins klassiker och [sic] skapa en livshållning till skydd mot världen öppnar inte för några kompromisser. Till detta kommer också den viktiga funktion som pessimismen har i hans tänkande, pessimismen som närmast med nödvändighet är elitistisk till sin natur. Denna elitism bör dock inte ses som nedlåtande. Ekelund understryker tvärtom att pessimismen inte är något värd om den så att säga är riktad nedåt."

(Tobias Dahlkvist: Förtvivlans filosofi. Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien, Ellerströms 2010)

Jag ger Ekelund en ny chans.

Vad böckerna hemligen viskar

Tobias Dahlkvist citerar Vilhelm Ekelund: "Passioner emellan", 1927:

"Du har väggar fulla med böcker; men allt hvad de hemligen hviska är endast detta: väx!"

Och kommenterar:

"Det de stora författarna har gemensamt är alltså framför allt en förmåga att påverka läsarens liv till det bättre. De får läsaren - den läsare som lärt sig att skilja de goda böckerna från de medelmåttiga vill säga - att slipa på sin stil och därmed sin livssyn."

Från och till Stavder

Några bilder från fredagens kustvandring. (Medan jag tänker på Giacomo Leopardi och Vilhelm Ekelund).

Vi gick söderut från hamnen i Stavder, längs den stenigt vackra stranden. Det var ganska lättgånget. Bara vid ett ställe fick vi vika av och ta oss genom slånbärssnår och enbuskar och över en tuvig sankäng.

Det är ingen insmickrande natur. Träden har att anpassa sig efter rådande förhållanden.

Vi stötte på lämningar efter en uråldrig kultur(?)

Efter en och en halv timme kom vi fram till Ringhals och tangerade därmed den nordligaste punkten (bortsett från avspärrat område) av måndagens vandring. Vi gick vägen en bit åt öster, förbi det ominöst surrande kärnkraftverket, sen på småvägar norrut igen mot Stavder, genom ett landskap med vackra betesmarker och sommarstugor, ett sommarlandskap på något sätt (i alla fall i våra ögon) dominerat av 400-kilovoltsledningen.

Efter regn, Leopardi

Igår kväll, efter en regnskur, gick vi som så många gånger förr vägen ner till havet genom strandbetet vid Sik.

En sval västlig vind vind förde med sig molnen in över land. Luften var lätt att andas. Men var jag riktigt närvarande? Eller fanns Leopardis ord någonstans i sinnet?

"För alla arter av dödliga varelser är största delen av livet ett vissnande. Så syftar och riktar sig naturen i alla sina verk på döden; och därför är det som ålderdomens herravälde så uppenbart och mäktigt träder fram i liv och värld. Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig skyndsamhet. Endast världsalltet själv tyckes stå över vissning och förfall: ter det sig åldrigt och krankt i höst och vinter, så föryngrar det sig dock på nytt om våren. Men liksom de dödliga, även om de var dags morgon återvinna en glimt av ungdom, likväl med var dag åldras för att till sist släckas ut, så åldras även världen oupphörligen, om den också föryngrar sig vart års morgon. En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."

("Vilda tuppens sång", i Valda skrifter, Vilhelm Ekelunds översättning)

Varför ska man läsa Leopardi? Jag tror att Ekelund är inne på rätt spår i förordet till Valda skrifter:

"Den stora pessimismen och den stora optimismen möta varandra alltid. De är barn av samma eld. Pessimismen verkar skadebringande och förstörande endast när den stammar ur ett svagt, slappt gemyt. Det starka livsföraktet har en tändande, eggande verkan. Igenom de högsta alstren av den isländska diktningen, i den fornskandinaviska livskänslan överhuvud, sjunger en vinande ton av hårdnackat, desperat trots mot livets makt och livets meningslöshet - "

Osökt övergång till osteologisk pristävling

På väg hem från Biskopshagen i går hann jag precis kvittera ut ett bokpaket i Konsumaffären. Sällan har väl en bok nått mig så i rätt ögonblick som idéhistorikern Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien", Ellerströms, 2010.

Inte bara för att jag har semester och därmed mer lästid än vanligt. Jag stötte på Leopardi när jag läste en volym politisk filosofi av Sebastiano Timpanaro. Och sedan i mitt avbrutna försök att läsa Vilhelm Ekelund i våras. Nu har jag just läst Ekelunds Leopardiöversättningar i serien "Berömda filosofer", så det är med stort intresse jag börjar läsa Dahlkvist. Jag hoppas jag kan återkomma med några notiser i ämnet.

Leopardis svartsyn och djupa övertygelse om alltings förgänglighet ger mig en osökt övergång till en mycket svår pristävling. Ingen enkel litteraturfråga, utan en fråga som kräver osteologiska kunskaper. Bilden nedan visar ett fynd från en av Biskopshagens stigar. En skelettdel, cirka fem centimeter bred. Från vilket djur?

Biskopshagen

Igår efter lunch kastade vi undan målarpenslar och ogräshackor, packade lätta ryggsäckar och körde upp till Väröhalvön och Biskopshagens naturreservat. Vi möttes av ett regn som drev in från havet, men det lättade och upphörde helt när vi parkerat inne i reservatet.

Sedan vandrade vi (och klättrade och klev, vilket känns idag) under tre och en halv timme i detta underbart kärva landskap, som troligen sett likadant ut sedan bronsåldern.

Vi höll oss på respektfullt avstånd från den lilla flocken betande av Vestlandsk fjordfä, eller Ödhumla, en urgammal nordisk koras, som håller landskapet öppet.

Vi gick först norrut längs stranden och ut på Ringhals, udden som gett namn åt naturreservatets granne, kärnkraftverket, vars väldiga byggnader påminde oss om i vilken tidsålder vi lever.

Därefter söderut ner mot Buafjorden och Viderbergs hamn. Fikapausen i lä mellan väldiga klippblock och med utsikt över Kattegatt fyllde oss med kraft och livsro.

Och ännu en etapp i vårt projekt att vandra längs Hallands kust har fullbordats.

Från bokslukare till bokidisslare

Långsam läsning och vikten av omläsningar är ett återkommande tema här. Ett långsamt lästempo och behov av att läsa om kan i och för sig bero på en viss tröghet hos intellektet, men mer på att det i många fall är nödvändigt för att göra ett litterärt verk rättvisa.

"Nu förhåller det sig så med böcker av första rang, att de i allmänhet behaga en mera då man läser dem för andra gången än för första; och tvärtom med många böcker, varpå nedlagts endast medelmåttig konst och ansträngning ..."

Så säger den italienske sjuttonhundratalsförfattaren Guiseppe Parini i Giacomo Leopardis "Parini eller Om äran" till en förhoppningsfull lärjunge, i en lång utläggning om det fåfänga i att söka litterär ära (och som slutar med de berömda orden om de verkligt stora författarnas öde: "det är deras lott att leva ett liv som liknar döden och först efter döden leva - om lyckan är god!")

Parini fortsätter:

"... i vår tid ser du väl att det är en stor sak att få tid till en första läsning, att inte tala om en andra ..."

Parini gick ur tiden 1799. Intet nytt under solen, alltså. Och hur mycket värre är det inte idag? Är det någon som inte känner någon grad av informationsstress?

Hos bernur uppmärksammas jag på en artikel i The Guardian av Patrick Kingsley, "The art of slow reading", som är mycket läsvärd. Författaren inleder med att förmoda att om man läser artikeln i tryckt form, så är chanserna stora att man bara orkar med att läsa halva - och om man läser den på nätet kanske inte ens en femtedel...

Så har (kanske) snabba, ytliga medier skadat vår förmåga till uthålligt, koncentrerat och eftertänksamt läsande.

Jag undviker att läsa längre texter på nätet. Om det beror på ett motstånd mot mediet eller på något annat vet jag inte. Men det fungerar inte för mig.

Sen länge för jag för en kamp mot mig själv, för att förvandla mig från en bokslukare till en bokidisslare.

Jag skrev ut artikeln och läste (hela) långsamt, uppmärksamt, med förstrykningspenna i handen och ute vid trädgårdsbordet. Därför kunde jag inte klicka på länkarna till andra nätartiklar och webbsajter. Det kanske jag gör senare.

Men jag gick in och beställde Nicholas Carrs "The shallows: what the Internet is doing to our brains" (2010).

Dam i svart

Denna lördagsförmiddag kommer åskfronter in från havet med grått mörker, blixtar och ett välsignat regn. Vi kan ändå äta lunch ute i trädgården, med solglittrande vattendroppar på varje blad.

Jag läser en berättelse av Walter Ljunquist, "Dam i svart", ursprungligen publicerad i tidskriften Vindrosen 1948, sedan utgiven i en liten volym från Janus förlag 1983. Jag tog den ur hyllan och funderade på om jag läst den eller inte. Den såg läst ut av ryggen att döma. Det låg en lapp i boken, daterad 1985, med anteckningar om böcker jag beställt. Förmodligen läste jag den då. Men eftersom jag glömt allt är det på nytt en första läsning.

Berättelsen utspelas på småländsk landsbygd, det är 1800-tal. Och det är en berättelse. En äldre farbror Felix återger för sin brorson, genom sina minnesbilder, historien om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre änkeman som sedan dör, liksom den vuxne styvsonen. Förtalet och byskvallret menar att den unga kvinnan och styvsonen levt i synd och att hon mördat både make och älskare. Men vad är sanning?

Genom berättarens minnen, från besök hos den utstötta kvinnan tillsammans med sin mormor, den enda i bygden som vunnit dennas förtroende, till återkommande besök i vuxen ålder hos den åldrande kvinnan som lever isolerad och tyst innesluten i sitt livsformande öde, men som till slut bit för bit öppnar sig för honom, växer den tragiska bilden av vad som verkligen skett fram.

Det är gripande. Språket, skenbart enkelt, väver samman en bild av människors inre och yttre, av deras tal och tystnad, av deras handlingar och dessa handlingars oåterkalleliga konsekvenser, av naturen och landskapet, som visar hur sammansatt och gåtfull och i grunden ogripbar verkligheten är.

Leopardiläsning

"Med en blick av bistert lugn betraktar Leopardi naturens tavla. Även han har en gång erfarit i sitt hjärta vad alla diktare erfarit inför naturen - innan han 'lärde känna ödet och erinyerna', innan livet förbittrat hans sinne. För alla människor av djupare läggning har väl naturens skönhet utgjort ett starkt irritament till livskärlek, livslust och andaktsfull betraktelse. Den germanska diktningen äger kanske ingen mer ren, mer daggigt doftande skönhet än sin kärleksfulla naturuppfattning. Träd och örter, fåglar och himmelens vindar möter diktaren som vänliga väsen, hans blick blir klar och lugn inför dem, det stora havet sjunger in en ton i honom, vilken kommer hans själ att resa sig och spänna sig till ett rent valv, som tonar samman med oändligheten. [ ... ]

Även Leopardi har känt detta. Hans ungdoms poesier innehålla det finaste, som är skrivet om italiensk natur. Han tror ej mer dessa känslor. Den 'kärleksfulla naturen' studerar han på Vesuvius' sluttningar - naturen som ej bekymrar sig om människan mer än om en myra. Och han hånar den mänskliga inbilskheten, som i människan vill se annat än en nyck, ett värdelöst infall av den det stora skräckfulla vidundret naturen."

Så skriver Vilhelm Ekelund i förordet till Giacomo Leopardi: "Valda skrifter", utgiven av av Björck & Börjesson i serien "Berömda filosofer", andra upplagan 1925.

Det är ett förord där Ekelund både höjer Leopardi till skyarna och kritiserar honom. Och efter att bara ha läst detta och den inledande dialogen "Porphyrius och Plotinus" inser jag att det här kommer att bli en stark läsning framöver.

Sebald om Thomas Browne

"Över varje ny form vilar redan förstörelsen skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret. Den egna vetskapen om försvinnandet i dunklet är för Browne oskiljaktigt förbunden med tron på uppståndelsens dag när, som på en teater, de sista revolutionerna är fullbordade, då träder all skådespelarna än en gång fram på scenen, to complete and make up the catastrophe of this great piece. Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss."

Så skriver W. G. Sebald om Sir Thomas Browne i "Saturnus ringar". Att Sebald intresserar sig för Browne är inte underlig; det är utan tvivel en valfrändskap.

Man behöver inte nödvändigtvis vara en fullfjädrad pessimist och dystergök för att dela Brownes syn. Kanske handlar det mesta om att nå fram till denna klarsyn, att bottna i den, för att sedan verkligen kunna leva?

Läs vad Bodil skriver idag om åldrandet.

Jag har beställt en volym Sir Thomas Browne: Selected writings (Carcanet Press, 2006).

Kort notis vid omläsning av W. G. Sebald

I det sista kvällsljuset ligger jag kvar ute i trädgården och läser (ännu en omläsning), W. G. Sebald, "Saturnus ringar". Sebald ser det förgängliga i allt. Och det är lätt att en sådan här kväll, ännu vid niotiden tjugofem grader varmt, fuktigt, nästan vindstilla och med en åskfronts blå moln som sakta byggs upp i öster och söder, att hamna i tankar om alltings förgänglighet.

Jag häller upp ett glas öl och ställer mig i under den fem meter höga schersminen. De vita blombladen faller sakta, ett efter ett. Några hamnar i glaset. Allt är stilla, dofterna från schersmin, kaprifol och rosor är starka. Ljuset blir sakta svagare. Ekarna borta vid beteshagen blir mörka. En vind börjar röra bok- och lönnlöv. Det kommer att bli regn. Så lätt det är att önska sig att kunna bevara den här stunden, att kunna stanna tiden, att stoppa alltings obönhörliga bortdöende. Och så dumt.

En dörr står på glänt

Sommaren är den tid då man ska göra omläsningar.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en av de mest underbara skildringarna av fotvandring och av trettiotalets svenska landsbygd och natur som finns. Och redan det gör den läsvärd.

Språket är på en gång poetiskt och konkret beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten, känner doften av vägdamm i näsan och svalkan om kvällen.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige (fastän jag vet att det inte var enklare), en tid som som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om minnet och tidens gång.

Journalistparet på semestervandring sover över på en gästgivaregård där trakten och människorna visar sig ha spelat en stor roll i mannens barndom. Minnena frigörs av händelser och upplevelser i nuet och landskapet och naturen och människorna ingår alla i ett gåtfullt rum av korrespondenser och förbindelser, ett minnesrum, dit en dörr plötsligt kan stå på glänt. Ljungquist är en svensk Proust.

En eller flera av Walter Ljungquisst noveller läser jag om varje sommar.

Kustvandring - gåendets långsamma läsning

I det moderna samhället behöver vi inte längre gå om vi inte vill. Gåendet tillhör frihetens rike, inte nödvändighetens. Allt, från transport- till informationsteknologi, befriar oss från vår kropps begränsningar.

Ett tema i de böcker om gåendets historia som har jag läst är hur denna revolution påverkar vår uppfattning av rum, tid och avstånd. Det finns inte längre någon direkt relation mellan dessa faktorer och vår kropps egen förmåga att förflytta sig.

Att gå, att vandra, kan därför ses som ett sätt att återerövra ett mänskligare sätt att förhålla sig till sin omgivning. Ett slags protest, om man så vill, mot det moderna.

Det är med fötterna man läser ett landskap, en terräng. Det är en kunskap som man bara kan nå fram till genom gåendets långsamma läsning.

Efter en månads uppehåll kom vi igår eftermiddag äntligen iväg på en kort vandring. Det blev ännu en etapp i vårt långsiktiga projekt att vandra längs Hallands kust.

Vi körde ner till Stranninge och ställde bilen vid den lilla hamnen Koggerudden. Gick sedan söderut längs havet genom de fina strandbetena. Lagom nyfikna kvigor. En värmande sol från en blå himmel med enstaka, höga stackmoln. En frisk, lite sval och saltdoftande bris från havet. Lärkor som flög upp. Trift, kärringtand och strandkål mellan klapperstenarna.

Strandbetena bildar en hundra till hundrafemtio meter bred zon mellan åkerjord och hav. Några gårdar är fortfarande aktiva. Några röda hus med halmtak är sommarboende. I Sandkärr och Digesgård växande sommarstugeområden, ändå avgränsade och i Digesgård bakom en vacker stenmur. Där slår vi oss ner och dricker lite och ser på en flock betande islandshästar, innan vi går upp till den slingrande kustvägen som vi sedan följer tillbaka till Stranninge. En lagom lång vandring, 7,2 kilometer, som uppmjukning inför större strapatser.

Molnskådande

Jag lägger ifrån mig boken och lämnar blodbokens skugga. Lägger mig raklång på gräsmattan och ägnar mig åt molnskådande. Det är ett långsamt, men mycket dramatiskt skådespel. Stundtals ganska hotfulla scenerier. Men så blåser vinden undan regnmolnen och himlen blir sommarblå igen, med vita stackmoln, och solen börjar värma.

Jag är inte så bra på att skåda moln. Men denna sommar ska jag öva mig.

Med boken under blodboken

Jag är fortfarande insnöad, om uttrycket tillåts vid rådande väderlek, i det mycket långsamt framskridande läsprojektet om att gå och vandra.

Nu Joseph A. Amatos "On foot : a history of walking". Den tangerar, naturligt nog, i mycket Rebecca Solnits "Wanderlust : a history of walking". Mer akademisk, kanske, om Solnit är mer journalistisk.

Och om jag ska tänka mig en idealisk läsplats, så finns ingen bättre än den jag befinner mig i just nu, liggande i skuggan under blodboken. Värmen, vinden som rasslar runt i lövens solglitter.

Det finns inget paradis. Men det finns stunder, med väl fungerande förträngningsmekanismer, som påminner om det.

Skulle det inte vara ett uppehåll här? Jo, nu fortsätter jag med det.

Idealismens irrvägar.2

Jag kan inte låta bli att bryta tystnaden här för att länka till Bengt O. Karlssons text på Flarnfri schalottenlök om Eva F: Dahlgrens bok "Fallet Sigrid Gillner", som jag tidigare, mycket kort, skrev om här.

Bengt O:s bakgrund i (som jag tror) klassisk svensk socialdemokrati gör honom till en mycket kunnig och insiktsfull läsare av denna bok.

Med utgångspunkt från Sigrid Gillners öde reser Bengt O. ett antal frågor som är ytterst intressanta och aktuella även - och kanske mer än vi anar - för vår tid.