Kort notis vid omläsning av W. G. Sebald

I det sista kvällsljuset ligger jag kvar ute i trädgården och läser (ännu en omläsning), W. G. Sebald, "Saturnus ringar". Sebald ser det förgängliga i allt. Och det är lätt att en sådan här kväll, ännu vid niotiden tjugofem grader varmt, fuktigt, nästan vindstilla och med en åskfronts blå moln som sakta byggs upp i öster och söder, att hamna i tankar om alltings förgänglighet.

Jag häller upp ett glas öl och ställer mig i under den fem meter höga schersminen. De vita blombladen faller sakta, ett efter ett. Några hamnar i glaset. Allt är stilla, dofterna från schersmin, kaprifol och rosor är starka. Ljuset blir sakta svagare. Ekarna borta vid beteshagen blir mörka. En vind börjar röra bok- och lönnlöv. Det kommer att bli regn. Så lätt det är att önska sig att kunna bevara den här stunden, att kunna stanna tiden, att stoppa alltings obönhörliga bortdöende. Och så dumt.