Hösten är min årstid

Hösten är min årstid.
Särskilt dagar då det ännu inte är alltför kallt och då det inte blåser och regnar, utan som nu morgnarna kommer med ett lätt, fuktigt dis över åkrarna och fälten och gässen flyger i ropande sträck över himlen och lönnarna brinner i färg och löven långsamt singlar ner.
Det är som om tiden saktar ner en aning. Jag anar och hoppas att ett lugn ska infinna sig, att det ska uppstå luckor i tillvaron där jag ska hinna med det där som den hektiska sommaren inte tillät.
Det är vaga förhoppningar som kämpar med ett livs lätt desillusionerande erfarenheter. Därför blandas de också med vemod.

Jag börjar i alla fall långsamt ta mig ur den långvariga förkylningen och börjar läsa Arne Melbergs "Självskrivet - om självframställning i litteraturen".
Den handlar om självbiografier, självporträtt, memoarer, minnen, vittnesmål och bekännelser i litteraturen, från Montaigne till bloggar.
Och Melberg redovisar som vanligt en djup beläsenhet, i litteraturvetenskaplig och filosofisk litteratur och i en mängd författarskap som behandlas i boken.

Sireners sång.2

Hemkommen efter jobbet vid femtiden sitter jag vid trädgårdsbordet i värmen från den låga solen och läser de sista raderna i Nina Björks "Sireners sång".
Lägger ifrån mig boken och funderar. Hur ska jag kunna göra denna bok rättvisa i ett kort blogginlägg?

Vilka är Björks sirener?
Det som traditionellt karakteriserar modernitetens ekonomi är den accelererande produktionen, med ledord som industrialism, effektivitet, nytta, rationalitet. Och det är Mannen som är bärare av dessa värden. Kvinnan, menar Björk, placeras utanför moderniteten. Hon står för de motsatta, mjuka värdena och är en fara för Mannen, med sin sirensång kan de locka honom från den rätta vägen.
Detta är fel, hävdar Björk. Den moderna ekonomin består av två delar, en som producerar och en som konsumerar.
Redan under 1800-talet uppstår en marknad för en accelererande konsumtion som är nödvändig för produktionsökningen.
Och det är kvinnorna som får rollen av konsumenter av de nya varorna, varor som inte är nödvändighetsvaror.
Björk skriver om varuhusens och modehusens uppkomst med utgångspunkt i Zolas "Damernas paradis".
Konsumtionen av modevaror handlar om yta och drömmar, konstlade behov och esteticism.
Denna modernitetens irrationella sida står för en konsumtion över alla nyttogränser, en konsumtion som ökar kapitalets omsättningshastighet och ytterligare driver på utvecklingen.

Känner vi igen oss? Vi lever nu mer än någonsin i irrationalitetens, onyttans och den begärsdrivna ekonomins tid.
Inte ens vår tids Odyssevs gjuter längre vax i öronen, han lyssnar villigt till sirenernas sång och konsumerar bortom allt förnuft.

Nina Björks feministiska kulturanalyser mynnar ut i en kraftfull civilisationskritik.
Vi måste köpa och konsumera, annars stannar hjulen. Och allt blir till varor, även människors kroppar och själar. Skenet, bilden, ytan är det som säljer.
Det är mycket tänkvärd läsning. Läs!

Sireners sång

Nu kan jag kan i alla fall läsa, om än något hostande och snörvlande, denna strålande vackra septembersöndag när jättelika maskiner dundrar förbi huset för att ta den tredje grässkörden. Jag går ut en stund i trädgården för att vänja vid mig frisk luft igen. Färgerna är underbara. Rudbeckiorna sjunger på sista versen.

Johan Theorins nya, "Nattfåk", var bra på samma sätt som "Skumtimmen". Möjligen blev intrigen alltför vidlyftig till slut och upplösningen (av kommersiella skäl?) uppskruvad till normalläge för genren.

Jag har också börjat läsa Nina Björks "Sireners sång", om manligt och kvinnligt i moderniteten. I modernitetens, dvs vetenskapens och förnuftets, hela den moderna utvecklingens, historia, har kvinnorna fått representera något annat än mannen, både ideologiskt och reellt.
Mannen har skapat, kvinnan har vårdat. Mannen står för disciplin och framsteg, Kvinnan är fast i sin natur.

Precis som "Under det rosa täcket" är detta en lysande bra bok. Björk följer visserligen feministiska kulturteoretiska ledstjärnor, Judith Butler m fl, men tappar aldrig fotfästet i den verkliga världen. Och det är intressant!

Det första kapitlet, "På resa med det moderna jaget", utgår från Horkheimer/Adornos klassiska framställning i "Upplysningens dialektik" (1944) av Odyssevs som "urbilden av den borgerlige individen", vars karaktärsdrag är list och planerande förnuft, rationellt kalkylerande och avstående från omedelbar driftstillfredsställelse, dvs drag som traditionen tillskriver Mannen, den som övervinner och erövrar naturen och står för framstegen.
Medan Kvinnan framställs som motsatsen, lockande och farligt nära naturen, som sirenerna som med sin sång vill fresta Odyssevs och hans män.

Dessa motsatta roller följs sedan i Goethes "Faust", utgående från Marshall Bermans "Allt som är fast förflyktigas" (på svenska 1987) och ännu längre fram i en förödande analys av von Triers film "Breaking the waves", en film som jag inte sett - men om hälften av Björks analys är riktig är det en förfärlig film!

Det är lätt att läsa den här boken lite för fort. Nu ska jag hejda mig genom att läsa kapitlet om Flauberts "Madame Bovary" en gång till.
Nina Björk är en farlig författare. Man får lust att läsa om.
Jag plockar fram Horkheimer/Adorno i hyllan, där finns både Röda bokförlagets utgåva från 1981, läst, och den reviderade översättningen på Daidalos, oläst. Och Marshall Berman på Arkiv förlag, läst. Det var en stora läsupplevelser. Jag bläddrar lite, och minns... något i alla fall.

Jeeves and Wooster

Ett gammalt beprövat recept vid nedstämdhet på grund av kraftig övre luftvägsinfektionen är att se på underhållande filmer. Humor lär ju vara läkande.
Jag fick fart på den gamla videon och plockade fram kassetterna med Jeeves and Wooster, the complete series, från tidigt 90-tal. Om jag minns rätt inköpta i London tillsammans med barnen. Vi såg serien när den gick på svensk TV och vi älskade den.
Denna Wodehouseska helt absurda, stiliserade, engelska överklassvärld med hjärndöda töntar, förfärliga fastrar och ständiga förlovningsförvecklingar - varför är den så rolig? Karaktärerna är fasta, intrigerna är desamma och det mesta kan förutsägas - och det även om man inte som jag nästan kan episoderna utantill.

Jag grubblar en stund på frågan och tar sen fram Sigrid Combüchens essäsamling "Om en dag man vaknar" (1995) och läser om Wodehouse:
"De som argumenterar för Wodehouses snille har dessutom svårt att finna de rätta orden för hans originalitet. De berättar om litterära ritualer eller till och med upprepningar, om stillastående och trivialitet i hans fiktiva värld, en tolkningsmetod som inte kan förmedla något av humorns rolighet, än mindre dess väsen. Men så är detta väsen också gudomligt (även om påfallande få religioner har lanserat en gud för humorn): man kan inte avbilda det, man kan inte bevisa dess existens, men ändå är dess påverkan helt avgörande för vem man är."

Efter ytterligare en stund hittar jag hos den vördnadsvärde Anders Ehnmark:

"Wodehouse är en författare som inte efterlämnar något alls då man slagit igen boken, men som vid en omläsning genast på nytt förtrollar, varefter det åter är borta."
("Frihetens rike : om det roliga", 2001)

Och vem kan glömma Madeline Bassett?

Jag ser på film

Jag ligger däckad av en kraftig förkylning och det enda jag orkar med är att se på film. Förutseende nog försåg min filmmentor Ole mig med en bunt japanska klassiker.

Keisuke Kinoshitas "Twenty-four eyes" från 1954 är en våldsamt sentimental historia om en lärarinnas och hennes elevers öden före, under och efter andra världskriget. Långsamt berättad och lång, 156 minuter, med mästerligt svartvitt foto.


Kenji Mizoguchis "The life of Oharu" från 1952 skildrar en ung adelsflickas förbjudna kärlek under i det feodala 1600-talets Japan, som leder till en successiv deklassering ner till prostitution. En historia om ett strikt stratifierat samhälle, penningbegär och hyckleri.
Båda filmerna har kvinnoöden i centrum, som så många av de japanska femtiotalsfilmer jag sett.

Dr Jekyll and Mr Hyde

Det finns böcker som man säger att man har läst, men när man tänker efter är det nog bara så att man känner till innehållet på samma sätt som man "kan" en saga eller en myt.
Leif Zern skrev i DN för att tag sen om en sådan bok, Robert Louis Stevensons "The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde" (1886), med anledning av

"den fortfarande gångbara demonisering av brottslingar som tycks vara sommarhalvårets speciella form av cynisk underhållning."

Zern skriver:

"Varje människas dubbelhet innebär att hon har kapacitet att vara både god och ond. Henry Jekyll har Edward Hyde inom sig, en möjlighet som när som helst kan realiseras, och så länge han blundar för denna sanning är han en fara för sin omgivning. Den som förlägger ondskan hos "de andra" bidrar bara till att framkalla den. Livet kan inte befrias från allt som är outhärdligt."

Jag tror att detta är en djup sanning.

Jag måste ha läst om Dr Jekyll och Mr Hyde som Illustrerad klassiker på femtiotalet, kanske i någon ungdomsboksupplaga, och sett den där klassiska svartvita filmatiseringen.
Men nu har jag sträckläst den i en behändig Penguinutgåva.

Ved

Det hade inte regnat när jag kom hem från jobbet. Alltså fogade jag mig efter realitetsprincipen och klippte gräs. Och fortsatte med att stapla in lite av den ved som ska värma oss under den kommande vintern, ett på många sätt karaktärsdanande, lantligt sisyfosarbete.
Sen kunde jag läsa vidare i "Skumtimmen".
Den är annorlunda. En liten pojke försvinner ut i dimman på Ölands alvar på sjuttiotalet. Det antyds att en ökänd psykopat och brodermördare är skyldig, fast han vid den tidpunkten är död och begraven. Trettio år senare får pojkens morfar, snart åttio och bosatt på ett äldreboende, ett brev innehållande pojkens ena sandal och inleder en privatspaning. Pojkens mamma, fortfarande märkt av sorgen, kommer till Öland. En av morfaderns åldriga vänner dör under oklara omständigheter. Lever i själva verket den förmodade mördaren fortfarande? Mystiken tätnar, skuggorna från det förflutna kommer närmare. Tempot är lugnt, person- och miljöskildringen bra. Jag läser vidare...

Att välja läsning

När jag just avslutat läsningen av en bok så infinner sig två känslor: saknaden efter att vara inne i en läsning och villrådighet och oro över vilken bok ska jag ska läsa härnäst.
Om boken verkligen engagerat mig kan jag få lust att genast läsa om den, nu med skärpt omdöme, eftersom jag har överblick.
Villrådigheten kan ta sig komiska uttryck. Jag står där som en åsna omgiven av alltför många hötappar...

Nu har jag flera goda alternativ. Men eftersom jag inte kan välja hötapp överraskar jag mig själv med att börja läsa Johan Theorins "Skumtimmen".
Den har legat här och väntat ett tag. Jag läste recensioner när den kom och nu när jag läser recensioner av hans nya, "Nattfåk", tror jag att han kan vara läsvärd. Kanske är han verkligen något nytt i den annars så mediokra strömmen av deckare och spänningslitteratur. Jag ger honom en chans i alla fall.

Kärlek

Det blev en helg med behagligt milt och fuktigt, vindstilla väder. Både lördag och söndag gör vi långa vandringar i skog och mark. Det är vackert nu.
Och när kvällen mörknar läser jag.

Alain de Bottons "Kärlek - en betraktelse" är liksom författarens övriga böcker väldigt lättläst - och det är en fara, man kan skumma igenom den och inte riktigt uppfatta hur rik på tankar boken är.

Det är inga revolutionerande tankar om förälskelse, kärlek och relationer mellan könen som förs fram i denna, jag citerar baksidestexten, "genreöverskridande bok som rör sig mellan den traditionella kärleksromanen och en studie över kärleken ur ett filosofiskt perspektiv."
Men så har ju också de djupaste sanningarna om människan ett stort mått av banalitet. Vi är ju så många. Och inte så olika.

Bokens kapitel behandlar olika teman, från det slumpmässiga mötet och förälskelsen och dess grund i en brist hos oss som leder till en våldsam idealisering av den vi förälskar oss i och det behov av att finna en mening med just detta möte som då uppstår - till det ibland bittra slutet.

De Botton har god blick för detta att kärleken inte har någon objektiv, naturgiven grund, utan består av, i bästa fall livslångt förnyade, subjektiva val.
Och att den som allt i livet är en flytande, fluktuerande företeelse.

Ett kapitel har rubriken " "Jag"-bekräftelse" och det har relevans generellt för mänsklig samvaro.

"Problemet med att vi behöver andra människor för att rättfärdiga vår existens, är att vi i stor utsträckning är utlämnade till deras förmåga att tillskriva oss rätt identitet. Om vi, som Stendahl hävdar, inte kan ha någon personlighet utan andra människor, så måste den andra människan med vilken vi delar säng vara en skicklig mellanlänk för att vi inte ska känna oss vanställda och oriktigt framställda. Men förvrängs vi inte alltid definitionsmässigt av andra människor - vare sig det är till det bättre eller till det sämre?"

Den spegel som andra människor är använder vi för att se och förstå oss själva. Och alla spegelbilder är i någon mån förvrängda.
I ensamhet är vi ingen, för att tala ekelöfska. Tillvaron är en spegelsal.

De Botton har en annan underbar bild av växelspelet mellan jag och andra, mellan jag och värld:

"Jaget kan jämföras med en amöba vars yttre väggar är elastiska och därför anpassar sig till omgivningen. Det är inte så att amöban inte har några dimensioner, det är bara det att den saknar en form som den själv definierar."

Så långt som till att vi helt saknar egen form vill jag inte gå. Men i detta växelspel finns det verkligen dagar när jag känner mig som en amöba...

Politiskt gångbar biologism

Professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson skriver i gårdagens DN en kommentar om genetiska beteendeförklaringar och biologism.
Det är frågor som intresserar mig, se t ex här.
Hon har en formulering som jag tror är riktig och som säger en del om vår tid:

"Förklaringsmodellerna för mänskligt beteende följer historiska mönster. I tider av instabilitet gäller biologi; och här bär Europa på en dyster historia. I tider av välfärdsutveckling gäller sociologi och den optimism som ligger i att människan formas av förändringsbara livsvillkor.
Just därför är det tänkvärt att biologin i dagsläget tycks vara mer politiskt gångbar än samhällsvetenskaperna."

Det fanns ju en tid när ras och biologi sågs som helt avgörande för politiskt handlande. Är vi på väg dit igen?

I steget

När jag kör från jobbet i Halmstad vid fyra tar jag gamla E6:an och ser de mörka molnmassorna driva in från havet över fältens höstfärger. I Falkenberg börjar det regna. Jag sitter där i illusorisk säkerhet innanför den tunna hinnan av plåt och glas,

"mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål", *

och jag känner ett slags lugn, en befrielse i denna tidrymd mellan avfärd och ankomst, en tidrymd där det inte finns några alternativ, där jag bara är på väg från och till, i en lucka i tiden, fast tiden går. Något är avslutat, något är ännu inte påbörjat. Jag är i steget.
Det är naturligtvis ingen egentlig frihet, jag är låst i nödvändigheten att förflytta mig, men det är också en frist, ett utsträckt nu, där tankarna kan kretsa saktare och röra sig mer ostört.
Jag tycker om att befinna mig i detta tillstånd.

* Tomas Tranströmer: "Schubertiana" i Sanningsbarriären, 1978. Någon borde skriva om trafikmetaforerna hos Tranströmer. Kanske är det redan gjort?

Alain de Botton

Efter Nina Björk börjar jag läsa Alain de Bottons "Kärlek - en betraktelse". En händelse som ser ut som en tanke. Men ingen tanke finns, bara ett behov av att läsa något lätt, men ändå bildat, nu när kvällarna mörknar fortare och jobbet tar på krafterna. Och då är de Botton perfekt.
Till höger om min läsfåtölj ser jag nu hans böcker: "Filosofins tröst", "Låt Proust förändra ditt liv", "The art of travel", "Status anxiety" och "The architecture of happiness" - alla böcker som bidrar till ens allmänbildning och får en att känna sig intelligent.

"Under det rosa täcket"

Jag avslutade Nina Björks "Under det rosa täcket" i söndags.
Hennes "feminism bortom Kvinnan", där "manligt och kvinnligt blir ointressanta ord, tomma ord utan mening", är en utopi, naturligtvis. Det är upplyftande att läsa en klok analys, men vi har långt kvar till ett jämlikt samhälle.

Jämlikheten handlar just om jämlikhet. Om vi anser att alla människor är lika mycket värda, vilket de flesta gör, varför finns det då ingen jämställdhet mellan könen?
Vi möter ju bristande jämställdhet på en mängd olika, väl dokumenterade, områden.
Felet är att vi kategoriseras som "män" och "kvinnor" och inte som "människor". Och att detta tilldelar oss olika roller, föreskrivna av våra "livsmanus", som Björk kallar det.
Män har i de flesta fall fördelar i den här pjäsen. Men missar samtidigt viktiga dimensioner av människolivet.

Både män och kvinnor sitter fast i strukturer som det är oerhört svårt att förändra. Men absolut inte omöjligt, särskilt inte för enskilda individer. För den enskilde mannen, t ex, är det alltid möjligt att välja att inte inta en förtryckande position. Det är en fråga om moral.

Vems är felet? Det vi sitter fast i. De nedärvda strukturerna, könsrollerna, färgen på täcket, förväntningarna. Och männens, som inte förändrar. Och kvinnornas, som inte förändrar.

Nina Björk är humanist i klassisk mening, i traditionen från Pico della Mirandolas "Tal om människans värdighet".

Tänk om vi kunde se varandra i första hand som människor.