"Under det rosa täcket"

Jag avslutade Nina Björks "Under det rosa täcket" i söndags.
Hennes "feminism bortom Kvinnan", där "manligt och kvinnligt blir ointressanta ord, tomma ord utan mening", är en utopi, naturligtvis. Det är upplyftande att läsa en klok analys, men vi har långt kvar till ett jämlikt samhälle.

Jämlikheten handlar just om jämlikhet. Om vi anser att alla människor är lika mycket värda, vilket de flesta gör, varför finns det då ingen jämställdhet mellan könen?
Vi möter ju bristande jämställdhet på en mängd olika, väl dokumenterade, områden.
Felet är att vi kategoriseras som "män" och "kvinnor" och inte som "människor". Och att detta tilldelar oss olika roller, föreskrivna av våra "livsmanus", som Björk kallar det.
Män har i de flesta fall fördelar i den här pjäsen. Men missar samtidigt viktiga dimensioner av människolivet.

Både män och kvinnor sitter fast i strukturer som det är oerhört svårt att förändra. Men absolut inte omöjligt, särskilt inte för enskilda individer. För den enskilde mannen, t ex, är det alltid möjligt att välja att inte inta en förtryckande position. Det är en fråga om moral.

Vems är felet? Det vi sitter fast i. De nedärvda strukturerna, könsrollerna, färgen på täcket, förväntningarna. Och männens, som inte förändrar. Och kvinnornas, som inte förändrar.

Nina Björk är humanist i klassisk mening, i traditionen från Pico della Mirandolas "Tal om människans värdighet".

Tänk om vi kunde se varandra i första hand som människor.