Det hade inte regnat när jag kom hem från jobbet. Alltså fogade jag mig efter realitetsprincipen och klippte gräs. Och fortsatte med att stapla in lite av den ved som ska värma oss under den kommande vintern, ett på många sätt karaktärsdanande, lantligt sisyfosarbete.Sen kunde jag läsa vidare i "Skumtimmen".
Den är annorlunda. En liten pojke försvinner ut i dimman på Ölands alvar på sjuttiotalet. Det antyds att en ökänd psykopat och brodermördare är skyldig, fast han vid den tidpunkten är död och begraven. Trettio år senare får pojkens morfar, snart åttio och bosatt på ett äldreboende, ett brev innehållande pojkens ena sandal och inleder en privatspaning. Pojkens mamma, fortfarande märkt av sorgen, kommer till Öland. En av morfaderns åldriga vänner dör under oklara omständigheter. Lever i själva verket den förmodade mördaren fortfarande? Mystiken tätnar, skuggorna från det förflutna kommer närmare. Tempot är lugnt, person- och miljöskildringen bra. Jag läser vidare...
