Blodläge

Johan Theorins tredje kriminalroman "Blodläge"(2010) är, liksom de två tidigare "Skumtimmen" (2007) och Nattfåk (2008), inte riktigt som andra i samma genre. Den är bättre i det mesta. Språket flyter, miljöerna och karaktärerna är genomarbetade och trovärdiga. Naturligtvis ser man hur den är gjord, ser hur författaren byggt upp intrigen fram mot den spännande upplösningen, det tillhör genren. Men här finns inte bara en intrig, här finns också mycket av vad man kunde kalla dagens Sverige, vardagens plågor och illusioner, från äldrevård till naturmystik. Och mycket Öland, naturligtvis.

Vissa inslag är väl hemska, som det ska vara, men här finns ingen cynism, de är hemska på ett... folkhemskt sätt.

Och vem kan motstå en gåtlösare som Gerlof Davidsson, 80+ och plågad av reumatism, vars käpp spelar en kanske avgörande roll i slutstriden...

Ved

Det hade inte regnat när jag kom hem från jobbet. Alltså fogade jag mig efter realitetsprincipen och klippte gräs. Och fortsatte med att stapla in lite av den ved som ska värma oss under den kommande vintern, ett på många sätt karaktärsdanande, lantligt sisyfosarbete.
Sen kunde jag läsa vidare i "Skumtimmen".
Den är annorlunda. En liten pojke försvinner ut i dimman på Ölands alvar på sjuttiotalet. Det antyds att en ökänd psykopat och brodermördare är skyldig, fast han vid den tidpunkten är död och begraven. Trettio år senare får pojkens morfar, snart åttio och bosatt på ett äldreboende, ett brev innehållande pojkens ena sandal och inleder en privatspaning. Pojkens mamma, fortfarande märkt av sorgen, kommer till Öland. En av morfaderns åldriga vänner dör under oklara omständigheter. Lever i själva verket den förmodade mördaren fortfarande? Mystiken tätnar, skuggorna från det förflutna kommer närmare. Tempot är lugnt, person- och miljöskildringen bra. Jag läser vidare...

Att välja läsning

När jag just avslutat läsningen av en bok så infinner sig två känslor: saknaden efter att vara inne i en läsning och villrådighet och oro över vilken bok ska jag ska läsa härnäst.
Om boken verkligen engagerat mig kan jag få lust att genast läsa om den, nu med skärpt omdöme, eftersom jag har överblick.
Villrådigheten kan ta sig komiska uttryck. Jag står där som en åsna omgiven av alltför många hötappar...

Nu har jag flera goda alternativ. Men eftersom jag inte kan välja hötapp överraskar jag mig själv med att börja läsa Johan Theorins "Skumtimmen".
Den har legat här och väntat ett tag. Jag läste recensioner när den kom och nu när jag läser recensioner av hans nya, "Nattfåk", tror jag att han kan vara läsvärd. Kanske är han verkligen något nytt i den annars så mediokra strömmen av deckare och spänningslitteratur. Jag ger honom en chans i alla fall.