Västkustvinter, tvivel, håglöshet

Söndag förmiddag. Igår blå himmel, sol och bländande vita snörester; idag mulet med snöblandat regn av och till. Västkustvinter.

Sitter här och bläddrar bakåt bland blogginläggen. Istället för att skriva något nytt. Niohundrasjuttiotvå publicerade inlägg. De flesta helt korta, några med mer substans och ett och annat som jag fortfarande tycker är läsvärt. Och några med intressanta kommentarer. Varför detta tillbakablickande? Varför skriver jag inte lika flitigt som förr? Jag läser ju en del?

Sven Lindqvists femtiotalsböcker, "Ett förslag", Handbok", "Hemmaresan","Praktika", intervjuboken med Stefan Jonsson och Ragnar Haakes avhandling har legat här på skrivbordet ett tag.
Lästa, bläddrade i. Insatta i hyllan, framplockade igen. I en vag ambition att skriva något sammanhängande om dem och hur Lindqvist lämnade femtiotalets utopi om ett liv i konsten, en frihetskonst, som trots ambitionen att dra in verkligheten visade sig vara just en utopi, bakom sig och från och med "Myten om Wu Tao-tsu" började ta sig an tillståndet i världen, imperialismens historia och massornas elände.

Men det görs ju bättre än jag kan göra det, i avhandlingen och i intervjuboken. Det bästa jag kan göra är att peka och säga, tag och läs!

                                                                *

Jag kanske ska syssla med något annat? Det kanske är som Robert Louis Stevenson skriver:

"Books are good enough in their own way, but they are a mighty bloodless substitute for life. [...] And if a man reads very hard, as the old anecdote reminds us, he will have little time for thought."*

                                                    Robert Louis Stevenson (1850-1894)

____________________________________________________________________________
*Robert Louis Stevenson: An Apology for Idlers. Penguin, 2009.

Dr Jekyll and Mr Hyde

Det finns böcker som man säger att man har läst, men när man tänker efter är det nog bara så att man känner till innehållet på samma sätt som man "kan" en saga eller en myt.
Leif Zern skrev i DN för att tag sen om en sådan bok, Robert Louis Stevensons "The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde" (1886), med anledning av

"den fortfarande gångbara demonisering av brottslingar som tycks vara sommarhalvårets speciella form av cynisk underhållning."

Zern skriver:

"Varje människas dubbelhet innebär att hon har kapacitet att vara både god och ond. Henry Jekyll har Edward Hyde inom sig, en möjlighet som när som helst kan realiseras, och så länge han blundar för denna sanning är han en fara för sin omgivning. Den som förlägger ondskan hos "de andra" bidrar bara till att framkalla den. Livet kan inte befrias från allt som är outhärdligt."

Jag tror att detta är en djup sanning.

Jag måste ha läst om Dr Jekyll och Mr Hyde som Illustrerad klassiker på femtiotalet, kanske i någon ungdomsboksupplaga, och sett den där klassiska svartvita filmatiseringen.
Men nu har jag sträckläst den i en behändig Penguinutgåva.