Innesluten i läsandets magi

Kanske var det omläsningen av W. G. Sebalds "Austerlitz", där återberättade minnen spelar en central roll, som fick mig att stanna upp och ge akt på en minnesbild som plötsligt dök upp när jag råkade få syn på en trave äldre Bonniers litterära magasin från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, som har blivit liggande kvar i en av bokhyllorna på andra våning, hyllor som innehåller böcker som är på väg att lämna huset, men som av olika skäl ännu dröjer sig kvar. Minnesbilden är allt annat än glasklar. Den är inte ens någon bild, utan mer ett minne av en stämning, av ett sinnestillstånd.

Jag sitter och läser på vår balkong. Det är sommar, eller åtminstone mycket varmt. Jag sitter på en stålrörsstol med flätad plastsits och rygg. Balkonggolvet är målat i en ljusgrön färg. Kanske finns där också en plastmatta. Balkongräcket av blå korrugerad plåt. En balkonglåda med blommor. Det kan vara 1967. Eller är det 1968? Det som talar för det senare året är att jag förknippar situationen BLM och det äldsta numret i traven är från våren 1968. Jag är alltså 17 år. Mot de flesta sociala predikatorer har jag inlett en livslång bildningsgång, tillsvidare enbart som autodidakt, långt senare även genom universitetsstudier.

Om än minnets placering i tiden är oklar och bara ger en fragmentarisk bild av miljön, så finns min upplevelse av situationen, stämningen, ännu kvar i mig och det var den som traven med Bonniers litterära magasin nu väckte till liv. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva den än att jag sitter där på balkongen och läser, innesluten i läsandets magi. Det är jag och boken (vilken minns jag inte) och det är inte bara en bok av papper och bokstävernas trycksvärta, det är en öppning till andra platser, tider och människor.

De här åren hade jag, av både inre och yttre skäl, successivt kommit att läsa alltmer avancerad skönlitteratur, naturligtvis med en av oerfarenhet och bristande kunskaper i många stycken ofullständig förståelse. (Å andra sidan förhåller det sig väl på samma sätt i dag?). Jag lånade mängder av dåtidens röda band från biblioteket på Engelbrektsgatan.

Jag måste ha drivits av starka krafter. En vilja att förstå världens obegripligheter. (Känslan av att, likt Obstfelder, ha hamnat "paa en feil klode"). Också en flykt från samma världs outhärdlighet. Läsandet både som ett verktyg och en tillflykt. Var det oerfarenheten och den bristande kunskapen som gjorde läsandet magiskt, till ett ständigt omtumlande upptäckandets äventyr? Numera händer det inte så ofta att denna läsandets magi uppstår. Men det händer. Och samma krafter driver mig.

"I start with me and often enough end with me." Om Jenny Diski

Förmiddag. Ännu en varm sommardag. Men lönnarna utanför fönstret har börjat skifta färg och ett och annat löv har redan fallit. Hösten smyger sig på och det är den kanske bästa tiden på året som inleds, sensommaren och den tidiga hösten. Jag ser fram emot kyliga nätter och morgnar, värmande sol under dagen. Säden mognar och tröskorna dånar ute på fälten, traktorer med tunga lass kör längs vägarna. En bråd tid i skördeanden, men en tid av avklarning och lugn för den som inte är inblandad. Annat än med att gå ut i trädgårdslandet och ta upp potatis och morötter, palsternacka och rödbetor, plocka in tomater från växthuset och ta av löken som hänger i solen.

Jag klagade i förra inlägget på att jag läser allt färre böcker, att det mest blir omläsningar. Så har det fortsatt. När jag läste att Jenny Diskis sista bok, "In gratitude" (Bloomsbury, 2016), kommit i pocket, så beställde jag den och plockade samtidigt fram och läste om tre av hennes tidigare böcker, alla böcker om resor som samtidigt är ett slags memoarer, eller helt enkelt böcker om att vara Jenny Diski:

"I start with me and often enough end with me."

De tidigare är "Skating to Antarctica - A journey to the end of the world" (1997), "Stranger on a train"  (2002") och "On trying to keep still" (2006).

Jenny Diski föddes 1947 i London och växte upp som enda barnet i en minst sagt dysfunktionell judisk immigrantfamilj. Fadern ägnade sig år svartabörsaffärer, bedrägerier och otrohet och lämnade familjen när Jenny var elva. Hemmet präglades av våldsamma gräl och slagsmål mellan föräldrarna och moderns upprepade nervsammanbrott och hot om självmord parades med budskapet till Jenny att hon var ett olydigt, elakt barn som förstört moderns liv.

Jenny hamnade i fosterhem, togs in för psykiatrisk vård efter ett självmordsförsök hos modern, men så kom vändningen när hon var femton och Doris Lessing erbjöd henne att bo hos sig, efter initiativ från Lessings son, som gått på samma skola som Jenny och kände till hennes svåra situation.

Varför? Den frågan brottas Diski ännu med i "In gratitude". Varför denna generositet mot "a sulky, angry girl who kicked against everything, especially herself."? Ett psykosocialt experiment? Ett sätt att skaffa material till sitt skrivande? Fram till nitton års ålder hade hon ett hem hos Lessing och får därefter hjälp på olika sätt. Hon är tacksam för chansen till ett ordnat liv, även om hon aldrig upplevde det som ett hem. Hennes uppväxt hade gjort henne rotlös.

Hon drömde om att bli författare och satt med och lysande till diskuterande författare och intellektuella kring Lessings middagsbord - Alan Sillitoe, R D Laing, Arnold Wesker.

Efter flytten bryter hon kontakten med sina föräldrar. Fadern dör, hon vet inte om modern lever och först långt efter moderns död skildras i "Skating to Antarctica" hur Diskis dotter Chloe gör efterforskningar kring moderns öde. Då får hon veta att modern varit död i flera år. Hon kan inte känna någon sorg.

Efter tiden hos Lessing lever hon ett mer eller mindre självdestruktivt liv, med droger och sex och upprepade vistelser i psykiatrisk vård. Det är där hon finner en trygghet, mellan vita lakan på en vårdavdelning, i solidariteten mellan de intagna. Till slut bryter hon upp från detta liv och arbetar som lärare, startar också en skola för utagerande elever och debuterar som författare.

Det gemensamma för de böcker jag läst är att de kombinerar ett slags reseskildring med ofta traumatiska minnesbilder av uppväxten. Hon deltar i en resa till Antarktis, åker tåg i USA, besöker Nya Zealand och Lappland.

Det paradoxala är att vad hon mest av allt säger sig vilja är att vara stilla, att vara orörlig, i hemmet, i sin säng, men det hon gör är att ge sig ut på dessa resor. Resan till Antarktis drivs fram av en längtan efter ismassornas tomma vithet, lakanens vithet, en tomhet som hon inte finner.

"In my dreams, though, I was after a state where nothing would or could happen. A condition where there was nothing to wait for. Call it a hospital, or a monk's cell, or a great, empty white continent."

I "Stranger on a train" åker hon tåg runt i USA och vill vara just en främling, en iakttagare som inte involveras i andra människors liv, men det är just det hon gör, i rökkupéns gemenskap. Även om hon själv alltid är i centrum, där hon är eller i de återkommande minnena, så är hennes blick för andra människor och deras öden alltid knivskarp. Det är en fascinerande läsning.

När Diski 2014 drabbas av obotlig lungcancer börjar hon skriva de krönikor i London Review of Books som nu samlats i  "In gratitude". Hon skriver dem fram till sin död i april 2016. Och märker när hon läser andra i samma genre hur även hon oundvikligen fastnar i klichéer. "Another fucking cancer diary". Allt är redan sagt. Men inte av Jenny Diski.

"I'm a writer. I've got cancer. Am I going to write about it? How am I not? I pretended for a moment that I might not, but knew I had to, because writing is what I do and now cancer is what I do, too."

Sjukdomsförloppet, behandlingarna och biverkningarna, allt skildras illusionslöst och sakligt. Även rädslan och paniken. Hon ser klart på den kortare eller längre framtid hon har kvar. Hon skriver om att dö, om att återgå till att inte vara, om det världens tillstånd som fanns före hennes födelse. "Gone nowhere. No where to go. No she to go to it." Den enda sentimentalitet som finns är den inför att inte se sina barnbarn växa upp.

I kapitlet "Doris and me" skildrar hon alltså också sitt förhållande till sin välgörare Doris Lessing.
Ett minst sagt komplicerat förhållande. Jag har inte läst Lessing (det borde jag göra), men av Diskis skildring att döma var hon en både hänsynslös och godhjärtad person. Genom åren influerad av allt från marxism till sufism. Och som hårt arbetande författare en förebild för Diski.

Jag har lite svårt att genrebestämma dessa böcker. De är ett slags fragmentariska memoarer (där samma fragment återkommer) och samtidigt litterära reportage och samtidigt något annat och alldeles särskilt och väldigt bra. Jag rekommenderar dem starkt. 

Alla (utom "In gratitude") finns översatta. Korrigering: krönikorna i London Review of Books översattes löpande och publicerades i Göteborgsposten.

Några rader om Tage Aurell

Sommaren är lästid. Ledighet och lästid. Så har det alltid varit. Sena, ljumma, ljusa sommarkvällar när man kan sitta ute och läsa så länge man kan se texten. Stillheten, tystnaden, den djupa koncentrationen.

Men inte den här sommaren. Kanske för att jag numera, sedan snart ett år,  alltid är "ledig". Kanske för att jag har för mycket tid? Nej. En av de mindre angenäma erfarenheterna av mitt första år som pensionär är att jag inte har mer tid. Eller, snarare, att tid fortfarande är en knapp resurs. Jag vill ha mer tid.

Jag har läst färre böcker det här första halvåret än någonsin tidigare. Det låter väl inte så alarmerande, men för mig är det lite oroande. Håller jag på att bli en annan människa, en icke-läsande människa?

Knappast. Men jag har svårt att hitta den rätta läsningen, de rätta böckerna. Och lätt att syssla med alla de många praktiska saker som, om än nödvändiga, inte borde ta så mycket av min knappa tid.

Det har blivit en del omläsningar. Tage Aurell hittade jag tillbaka till genom hans "Fransk bilderbok" och läste allt vad denna sparsmakade klassiker publicerat. Vilket inte är mycket, kanske fyrahundra sidor, allt sammantaget. Framförallt de kortare berättelserna är mästerliga, inte ett ord för mycket, men med ett stort djup, en ömsinthet i skildringen av livets villkor, människors drömmar och tillkortakommanden.

Det kan tyckas som ett stort avstånd till dessa människors verklighet: 30-, 40-tal, värmländsk landsbygd, arbetarkvarter, mycket fattigdom och sjukdom, folk dör i lungsot och kräfta. Men för mig, på bara en generations avstånd till denna tid, träder de fram, fast i sina ibland tröstlösa livsvävar. Aurell kan vara knivskarp i sina iakttagelser, men är alltid solidarisk med dem han berättar om.

Aurell förde ständigt anteckningar, om möten med människor och öden, repliker. En av berättelserna, "Gamla landsvägen", består bara av repliker, ibland replikväxlingar.

"-Goddag. Hur står det till?
  -Jo tack. Bara bra.
  - Och hur är det med mor din?
  -Jo. Hon strök allt med hon."

"-Se goddag. Vad driver du med?
  -Jag hugger kolved om dagarna. Men jag har inte börjat än."

 "-Solen sjunker nu. Så går en dag än från vår tid. Och kommer aldrig mer ja. Det är väl det. För fy fan!"

Över huvud taget använder Aurell ofta repliker för att inleda en berättelse. Och replikerna bär ofta med sig en bakomliggande dramatik, som inte skrivs läsaren på näsan. Han är en mästare på att låta det outsagda spela en lika stor, om inte större, roll än det utsagda.

Hans böcker finns kvar i hyllan. Jag kommer sannolikt att återvända till dem.

Lars Anderssons "Platsens ande - en bok om Tage Aurell" är en utmärkt guide i läsningen.

Och Bodil Zalesky skriver här lite fylligare om Aurell.

Några bilder från Normandie

Man kan inte tillbringa en vecka i Normandie utan att besöka några av de många platser som påminner om invasionen 1944. Krigskyrkogårdar, muséer och monument och i vart och vartannat skyltfönster allt från vykort till militärparafernalia och musmattor(!). Så det blev en del sådant, inte bara Bayeuxtapeten, vacker natur och mycket god mat.

Krigsturismen är omfattande. Här fryses ett dramatiskt ögonblick fruset i brons vid Omaha Beach.

Den brittiska krigskyrkogården i Bayeux. Välklippta gräsmattor, perfekt kantskurna längs gångarna och så i räta linjer gravstenarna över runt 4000 döda, mest britter, men också från andra länder, däribland tyskar. 500 av de döda är oidentifierade. I pärmar i ett kapell kan man leta upp sin döde anförvants rad och nummer. 

När jag går här och läser namn och ålder på dessa unga män som offrade sina liv i kampen mot Nazityskland så är det alltmer med en känsla av dysterhet och sorg. Alla dessa döda i ett europeiskt 1900-tal där vår högtstående kultur resulterade i barbari. Och vad händer i Europa nu, med nyvaknad nationalism och högervindar?

Mittemot ligger Musé Mémorial de la Bataille de Normandie där man i nästan absurd detaljrikedom, genom texter och filmer och föremål, från tandborstar till artilleripjäser, får klart för sig vad invasionen innebar, för soldater och för civilbefolkningen. I vuxen ålder har jag aldrig kunnat känna någon fascination inför Andra världskriget. Inte heller här. 

Vi besökte också en tysk krigskyrkogård. Mer av en park med träd och glesare mellan stenarna. Det märkliga är att det först var en amerikansk kyrkogård, som sedan tömdes på kvarlevor och förvandlades till en tysk.

När jag ser en av de många anonyma stenarna tänker jag på Brechts dikt "Tala om vad soldatens hustru fick". Från Prag ett par handsydda skor, från Warszawa en slavisk blus, från Oslo en krage av Nerz, osv. Och till sist:

Tala om vad soldatens hustru fick
från ryssarnas ändlösa land.
Från Ryssland fick hon sitt änkedok,
sitt änkedok sedan allt gått på tok,
det fick hon från ryssarnas land.

John Steele hade otur 5 juni 1944. Han blev hängande i kyrktornet i Sainte Mere d'Eglise. Men överlevde kriget. I kväll blir det middag på restaurangen som bär hans namn.

Wikipedia och John Steele: https://en.wikipedia.org/wiki/John_Steele_(paratrooper)

Predikarens syn på saken

"Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det
ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?»
Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
förgätet.  Och måste icke den vise dö såväl som dåren?"

Några funderingar över två dikter av Lars Gustafsson

"Sorgesång över den blogg som en gång var" - kanske kommer det inlägget snart? Men inte än.

Som ni som läser (du, och du, och du, tja det var väl nästan alla...) märker så händer det inte så mycket här. Inte så konstigt, eftersom den läsning som skulle ge upphov till tankar som skulle komma till uttryck, är lagd i träda. Ett passande uttryck, förresten, eftersom mycket av min tid går åt till trädgårdsarbete. Och andra praktiska sysslor.

Men då och då den senaste tiden, särskilt under de varma kvällar när man kan sitta ute länge, har jag suttit och läst i Lars Gustafssons båda diktsamlingar "Om begagnandet av elden" (2010) och "Elden och döttrarna" (2012). Jag läste dem när de kom och skrev några rader här och här. De är väl värda att återkomma till, som de flesta av Gustafssons samlingar.

Två av dikterna har jag funderat mycket på. Det som följer är inte genomarbetade tolkningar, inte fullödiga analyser, nej, det är på sin höjd några funderingar som jag vill dela med mig av, till vad nytta vet jag inte. Kanske någon av er som läser tycker att det är intressant - eller totalt galet. Kanske kommer någon rent av med invändningar, kommentarer, egna tankar.

De två dikterna är "På väg genom mörkren"* i "Om begagnandet av elden"och "Liv" i "Elden och döttrarna". Den första lyder i sin helhet så här:

På väg genom mörkren

Detta är en sfär som har

en ständigt vidgande insida. 

Men ingen yttersida. 

Sådana sfärer finns. 

Jag är den enda.

Det är en ytterst märklig dikt. Vad i all världen "handlar" den om? Jag förutsätter nu att den handlar om något, att det inte bara är slumpartat sammansatta meningar. Det verkar handla om en sfär och det är ett Jag som dyker upp i diktens slutrad som talar och som påstår fyra saker om denna sfär.
Denna sfär har en ständigt vidgande insida. Om en sfär har en ständigt vidgande insida tänker jag mig den ungefär som en ballong, som ju vidgas när man blåser upp den. Men till skillnad från ballongen har den här sfären ingen yttersida. Mycket märkligt. Men diktens Jag påstår bestämt att sådana sfärer finns. Ok, vi accepterar det. Och så, till slut, påståendet att diktens Jag är den enda sfären av detta slag. Och diktens titel: "På väg genom mörkren". Vilka mörker är det fråga om? Vad är det här för sfär?

En tanke, eller snarare en bild, som efterhand dök upp, efter många omläsningar, är att dikten handlar just om ett Jag, om en människa som på sin väg genom livet, "mörkren", tar in världen, upplever, vidgar sin "insida" genom erfarenheter, och som inte har några på förhand givna begränsningar i detta upplevande, ingen "yttersida". Och det enda sätt som en människa kan uppleva världen är som ett unikt existerande Jag. Och varje Jag är den enda sfären, det enda Jag man kan vara.


Den andra dikten är denna:

Liv 

Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga

känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar

silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.

Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?

Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.

Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.

Dikten talar om vattenlevande djur under kambrium och kallar dem "anförvanter", etablerar därmed ett släktskap med människan. Djur som har "hungerns gåva". Men det är knappast de kambriska anförvanterna som ställer frågorna i fjärde strofen. Delar människan hungerns gåva med de kambriska anförvanterna, är det av detta som även människans liv består? Hungern. Tvånget att äta. Eller finns det något annat? Och så de märkliga avslutande stroferna. Är världen bara en ständig ämnesomsättning, en värld "som försöker äta sig själv"? En värld som "ser sig själv med stora hungriga ögon."?

Så har jag i alla fall funderat. Det är möjliga sätt att läsa dessa dikter, möjliga tolkningar. Och dikterna är, som jag ser det, möjliga sätt att se på världen. Vilket väl är poesins syfte.

* "På väg genom mörkren" finns för övrigt med bland de valda dikterna från "Om begagnandet av elden"  i "Elden och döttrarna".