En rödhake sjöng för mig

April är grymmast av månaderna

skrev T. S. Eliot. Just i dag är jag beredd att hålla med honom. Utan att gå in på detaljer så går ingenting min väg denna dag. Solen skiner och himlen är underbart blå. Men jag känner mig som Ekelöfs vandrare:

Sannerligen du är inte mer än en valplats!
En vandrare av vilken solen och stormen på en gång söker ta kappan,
på en gång! Inte i tur och ordning.
Iskallt i skuggan, glödhett i solen:
Själens april.

Jag var på väg att gå in i min stuga, stänga porten och låsa om mig. Fly undan allt.

Men så när jag ändå, i dyster stämning, staplade ved, kom plötsligt en nyfiken liten rödhake och slog sig ner på vedhögen alldeles intill mig och sjöng några vänligt uppmuntrande strofer, innan den flög iväg igen. Det finns hopp.

Mitt läsandets flyktiga lust

Efter att ha läst klart Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" lägger jag mig på soffan och slumpläser i Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" och stöter där på ett stycke om det otacksamma i en författares uppgift "i det avseendet att något som kostar timmars arbete under spänd koncentration, förbrukas av läsaren på några minuter." *

Men, menar Engdahl, "[d]enna skriande disproportion mellan skrivandets möda och läsandets flyktiga lust måste författaren leva med, ungefär som en mästerkock eller en tårtbagare."

Det är sant. Och det är något som jag då och då tänker på. Som nu, när jag avslutat läsningen av Nussbaums mer än femhundrasidiga volym som, för att citera mig själv, "förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv" och som krävt åratal av forskarmöda och som jag visserligen har läst mycket långsamt och med omsorg, med understrykningar och notiser, men som jag ändå aldrig kan göra rättvisa i den meningen att allt jag har läst stannar kvar.

Mitt läsandets flyktiga lust avsätter väl alltid ett tunt lager på de andra lagren i min bristfälliga bildning, kanske rentav blandas de och berikar den. Men på de flesta områden är jag en amatör som läser av nyfikenhet och lust att lära. En lust som är beständig men vars resultat är flyktigt.

I det här fallet, med terapeutiska filosofier som epikurism, skepticism och stoicism, handlar det nog också och inte så lite om att jag söker kunskap för att lära mig leva bättre och bota ett eller annat karaktärsfel.

För övrigt har årets första starar kommit. En vanlig samlingsplats är högst upp i kastanjen.


* I min utgåva, originalutgåvan 2011, står det "som kostar en timmars arbete". Vem har slumrat? Engdahl eller korrekturläsaren?

Efter all påskmat måste man ut och gå

Efter all påskmat måste man ut och gå.

Så vi kör till Spannarp och mot Dagsås och in på vägen mot Berghem och Rulleröd. Ställer bilen och följer en liten skogsväg (som vi inte gått tidigare och de är inte många...) genom en dunge, över en betesmark och upp på vägen förbi Bockatorpet. Husen står och förfaller, men en gång var det ett hönseri här.
Vidare upp mot Nackhällebjär. I vägens grova makadam lyser tussilagon.

Längre upp går vi österut i en gammal öppen granskog över en ås och sedan tar vi oss ner i branten mot Karlsro, där det nyligen är avverkat och timret och massaveden ligger i en lång, ännu doftande stapel.

På vägen tillbaka till bilen går vi upp på toppen av Grönsbjär längs en nyanlagd, mycket brant avverkningsväg. Utsikten är fin, även om solen försvunnit i ett lätt dis, med havet som glänsande som silver.

Jag väntar på våren och läser om stoicismen

Jag har inte så mycket att säga. Annat än att jag väntar och noterar varje vårtecken. Men inte heller i dag lättar molntäcket riktigt. Lite mer värme, men ostanvinden är sval. Jag går genom betesmarken. Även stenarna väntar, om än med större tålamod än jag.

Ute på en vall betar sju rådjur. De är vaksamma, avvaktar mina rörelser och först när jag bedöms som en fara ger de sig av, i strömhopp över diket och gärdsgården och in i skogen, med lysande vita akterspeglar.

Det är tyst och stilla. En glada seglar envetet runt precis ovanför mig, som om den övervägde om jag kunde vara ett byte. Jag befinns dock alltför stor och den seglar bort.

Jag går hem och tar ut ett doftande bröd med soltorkade tomater ur ugnen och äter lunch.

Kanske har jag något att säga ändå.

Som framgått tidigare läser jag, oerhört långsamt, Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics". Det är inte konstigt att det går långsamt (dessutom är jag nu en gång för alla en trögtänkt långsamläsare) - Nussbaum förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv som gör att man bara inte kan hasta fram.

En av de filosofiska skolor Nussbaum behandlar är stoicismen. En av dess främsta representanter är Lucius Annaeus Seneca d.y. , död ca 65 e. Kr.

"I ljuset av modern vetenskap är naturligtvis också den teoretiska grunden för stoicismen ohållbar."

"Dessutom är innehållet i den stoiska etiken främmande för en modern människa. Där finns en rigorism, en okänslighet och stränghet i kombination med en odräglig självtillräcklighet som är frånstötande. Att allt utom dygden är likgiltigt, att olyckor är härdande, att medlidande är svaghet [...] att den vise är nöjd med sig själv är påståenden att raljera med snarare än att ta på allvar."

"Läran om adiafora är en tillkämpad och absurd filosofi avsedd att förtränga eländet i världen. Den stoiska förnöjsamheten  är ett torftigt opium för folket [...] Den stoiska apatin [...] är en motbjudande glorifiering av asocial självtillräcklighet som skapar känslolösa monster..."

"Stoicismen är en hårhjärtas lära för eliten, enkannerligen den manliga eliten, och har inte något att skaffa i ett demokratiskt samhälle."

Nej, det är inte Nussbaum jag citerar. Det är Bo Lindberg, som i sin utmärkta "Seneca : människosläktets lärare" "med någon karikering" målar upp ett modernt avvisande av stoicismen. Han säger sig i viss mån kunna hålla med, men menar att man ändå "kan se och reflektera över det allmängiltiga  i Senecas förkunnelse."

Jag tror - på min anspråkslösa nivå av intresserad allmänhet - att ett sådant avvisande är alldeles uppåt väggarna. Ju mer jag läser desto mer blir jag övertygad om det kloka i att fördjupa sig i de hellenistiska filosofiskolorna. Inte för att läsa och anamma dem okritiskt och anakronistiskt, men för att de har något att lära oss här och nu.

Så jag läser vidare. Gemensamt för skolorna är att filosofin ska fungera som terapi, att den ska lära oss att leva förnuftigt, att inte styras av irrationella känslor. Syftet är finna ett inre lugn, ataraxia.
Det problematiska här är om detta görs till slutmålet. Det är detta Lindbergs karikering siktar in sig på. Men hos stoikerna, menar Nussbaum, finns en vidare strävan:

"... the Stoics, unlike our other two schools [epikuréer och skeptiker], have a developed political theory [...] They do not, like the others, turn away from politics, bringing eudaemonia to individual pupils (or groups of friends) by moderating their individual desires, without social change. They set themselves the task of producing a just and humane society. And they argue that this task, like (and as part of) the private task, cannot be achieved without philosophical therapy. Their diagnosis of the diseases of passion becomes the basis for a diagnosis of political disorder; and the extirpation of passion is said to promise a new basis for political virtue."

Om detta finns mycket att säga. Men, som sagt, jag läser långsamt...

Vårtecken

"...låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Vårvintern är inte min bästa tid. Även om det bjudits några dagar nu med blå himmel och strålande sol. Och lärkan har hörts i trakten. Det är nog den här väntan, väntan på våren och det riktiga ljuset. Men jag tror att det kommer snö igen, att vintern inte ger sig. Det gäller att härda ut. Och göra saker.

För en tid sen läste jag Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi" (Daidalos, 2015) och skrev om den här och Bo Lindberg "Seneca : människosläktets lärare (Atlantis, 2010) och så plötsligt fann jag mig läsande Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" (Princeton University Press, 2009). Det är så det går till. Den ena läsningen drar med sig den andra. Eller flera andra. Och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket det återstår att läsa. Denna nyfikenhet, på gott och ont. Oförmågan till förnuftig begränsning. (Nödvändig för ett begränsat förnuft).

Det som speciellt intresserar mig nu är de hellenistiska filosofiskolorna, som epikuréer, skeptiker och stoiker. Det handlar om praktisk filosofi, det handlar om levnadssätt och existensens villkor, inte om teoretiska system. Filosofi som terapi, "medical philosophy", som Nussbaum skriver och citerar Epikuros:

"Empty is that philosopher's argument by which no human misery is therapeutically treated. For just as there is no use in a medical art that does not cast out the sicknesses of bodies, so too there is no use in philosophy, if it does not throw out suffering from the soul."

Ett genomgående tema för dessa skolor är att man inte bör låta sig styras av irrationella känslor inför livets alla oundvikliga plågor. Målet är att genom förnuftigt tänkande styra sig till ett lugnt betraktande av världen. (Strävan efter att uppnå denna ataraxia är i många avseenden problematisk, men i några väldigt klok).

Särskilt gäller denna strävan vårt förhållande till döden.

Montaigne, som jag återigen läst av och till några veckor nu, anammade mycket av detta tänkande och citerar flitigt ur deras verk. Och så heter till exempel det nittonde kapitlet i första boken av essayerna "Att filosofera är att lära sig dö". Han skriver, med en typisk formulering: "Döden angår dig varken levande eller död, levande därför att du är, död därför att du inte längre är."

Men Montaigne är en motsatsernas man. Han drar sig tillbaka till sitt torn vid 38 års ålder 1571 och börjar skriva (om än avbrutet av resor, medlingsuppdrag och tjänstgöring som borgmästare i Bordeaux) essayerna. En första upplaga i två band kommer ut 1580, utökad till tre band 1588 och det vi läser idag är det exemplar som Montaigne fram till sin död 1592 späckade med rättelser, tillägg och kommentarer.

Något man upptäcker ganska snart vid läsningen är att Montaigne kan ändra sin syn på saker och ting.

I tredje bokens kapitel tolv, "Om utseende", skåpar han mer eller mindre ut alla dessa filosofer han citerat. I ett resonemang om vårt förhållande till döden för han fram tanken att det är olyckligt att vi så avlägsnat oss från "naturen", "som förut ledde oss så lycklig och säkert" och menar att filosoferna, som "beordrar oss att alltid ha döden för ögonen, att förutse den och begrunda den i förväg", deras anvisningar är mer "uppvisning [...] mer prydnad än nytta".

"Vi bereder oss alltid svårigheter genom att vi försöker föregripa och kontrollera det som naturen föreskriver. Det är bara lärda doktorer som förstör sin middag - fast de är pigga och krya - och rynkar sina pannor därför att de tänker på döden. Vanliga människor behöver varken läkemedel eller tröst när det är dags för döden att slå till, och då tänker de inte på mer än just det som de känner."

Är det inte enfalden och bristen på föreställningsförmåga hos "vanliga människor", frågar Montaigne, som "ger dem denna förmåga att uthärda nuets olyckor och denna djupa likgiltighet inför kommande allvarliga olyckor? Att deras själar är mer oemottagliga för att de är tjockhudade och tröga?"

Vilket leder Montaigne fram till slutsatsen:

"Om det är så, låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Ibland är jag böjd att hålla med honom.

Epikuros                                            Lucretius                                        Montaigne

Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".

"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Andras uppfattningar

Det var markfrost i morse. Sen kom solen och försökte sätta färg på landskapet. För första gången på länge behövde jag inte tända i pannan på morgonen. Det här är en vanlig dag, en bra dag, med den vanliga växlingen mellan praktiskt och intellektuellt arbete.

Och varje dag några rader i Essayerna. Kapitel nio, "Om fåfänglighet", i tredje boken.

"Antingen det nu är inlärt eller naturligt att vi tvingas leva efter andras uppfattningar gör det oss mer ont än gott. Vi lurar av oss våra egna goda sidor och anpassar vår yttre framtoning till den gängse uppfattningen. Det blir inte lika viktigt för oss hur vi är inom oss och i verkligheten som hur vi ter oss i det allmänna medvetandet. Till och med andens glädjeämnen och visheten tycks oss gagnlösa om det bara är vi själva som har glädje av dem och de inte betraktas och gillas av andra."