Jag har missat ett jubileum

Jag har missat ett jubileum. Vilket kanske är symptomatiskt för den allmänna tröghet i tanke och handling som kännetecknar min början på det här året.
Den långsamma bloggen fyllde nämligen fem år på nyårsdagen.  Kanske ingen aktningsvärd ålder, men i alla fall.

690 publicerade inlägg genom åren, 2235 kommentarer, trettio till femtio besökare per dag - ett ganska begränsat hörn av en liten del av bloggvärlden, alltså. Hur många timmar har jag lagt ner på att skriva och framför allt på att fundera på vad jag ska skriva? Åtskilliga. Hur många gånger har jag tänkt sluta med detta skrivande i vatten? Ofta. Ändå har jag fortsatt. Kanske för att det blivit en vana, kanske för att jag är för envis för att ge upp. Men ännu mer för det givande meningsutbyte som uppstått med er - vad ska jag kalla er? - bloggvänner - ingen nämnd, ingen glömd - och för alla kommentarer från både väntat och oväntat håll, med medhåll och mothugg. Så många intressanta diskussioner, så många impulser till ny läsning.

I söndags upptäckte vi en styvmorsviol i kryddlandet. Den har härdat ut i femton minusgrader och under femton centimeter snö och blommar nu, i det tillfälliga mildvädret.
Föga anande vad som väntar. Nu vill jag väl inte likna bloggen vid denna okuvliga planta, men kanske ändå...

För två år sedan läste jag Virginia Woolf och hittade då några rader om "the common reader" som jag tänker, nu när jag läser dem igen, att jag kanske ska göra till motto för bloggen. Jag känner mig hemma i dessa rader:

"The common reader .... differs from the critic and the scholar. He is worse educated, and nature has not gifted him so generously. He reads for his own pleasure rather than to impart knowledge or correct the opinions of others. Above all, he is guided by an instinct to create for himself, out of whatever odds and ends he can come by, some kind of whole - a portrait of a man, a sketch of an age, a theory of the art of writing."

Jag läser Imre Kertész

När jag hade läst Imre Kertész "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" la jag dem åt sidan. På något sätt överväldigad - jag hittar inget bättre ord. Hur i all världen skulle jag kunna skriva något vettigt om dessa böcker? Jag borde läsa "Galärdagbok" först. Och åtminstone något av sekundärlitteraturen.
Men det här är ju en blogg. Det här är ju bara nedkastade, spridda anteckningar efter läsning.

Kertész poängterar i "Dossier K - en självbiografi", vilket gör intervjuaren lite misstrogen, att "Mannen utan öde" inte är en självbiografi, trots att den grundar sig på Kertész eget liv, utan en roman, en skapad fiktiv värld, och, säger Kertesz:

"redan från den allra första meningen kan du känna att du träder in i en underlig, suverän värld, där allt, mera exakt vad som helst kan ske. Och i takt med att berättelsen fortskrider tilltar hos läsare känslan av att vara förlorad, han känner mer och mer hur han mister fotfästet..." 

Precis så var det. Det är det jag menar med överväldigad.

Jag ska inte relatera handlingen i boken här, mer än att huvudpersonen György Köves som fjortonårig jude deporteras från Budapest till förintelselägret Auschwitz-Birkenau och sedan till ett koncentrationslägret Buchenwald,  där han överlever trots alla umbäranden och räddas som levande död till ett slags lägersjukhus och där han befinner sig när allierade trupper befriar lägret.

När Köves så efter ett år återvänder till Budapest träffar han på spårvagnen en journalist som vill skriva en artikelserie om hans upplevelser i koncentrationslägrens helvete.
Men han menar sig inte ha upplevt något helvete. Fasor - ja, naturligtvis. I ett koncentrationsläger är fasor något naturligt. Men där liksom överallt annars går tiden steg för steg och om man överlever klarar man av ett steg i taget, når en insikt i taget och det är tiden som gör att man i bästa fall kan klara sig -

"om den här tidsföljden inte fanns och hela insikten drabbade oss med en gång där på ort och ställe är det möjligt att varken vårt huvud eller vårt hjärta skulle orka med det" 

Kan man skildra Förintelsen som något annat är en obegriplig ondska? Kertész är i intervjuboken kritisk mot vad han kallar den "till ett biblioteks storlek uppsvällda ... lägerlitteraturen." Om jag förstår Kertész rätt så vill han visa att även Förintelsen har sin rationalitet, sin "normalitet". Man kan inte förstå den som sprungen ur en obegriplig ondska, ett drabbande öde. Det obegripliga är begripligt. Det ofattbara är fattbart. Och Kertész vill inte se sig som offer för ett obegripligt öde.

Imre Kertész

Georg och Eva Klein menar i bokens förord att det är romanjagets totala illusionslöshet som får honom att överleva. Han ser vad som sker och noterar och berättar, lågmält och till synes lidelsefritt. Som här:

" ... i grund och botten kunde det inte heller ha gått så mycket annorlunda till - åtminstone var det vad jag föreställde mig. När allt kom omkring hade man också här satt sig ner, så att säga slagit sina kloka huvuden ihop; visserligen var det inga skolpojkar, naturligtvis, utan vuxna, mogna män, eventuellt, eller - om jag tänker efter - alldeles säkert herrar i respektingivande kläder, med cigarrer och medaljer, idel befälhavare som inte fick störas just nu - så föreställde jag mig det. Så tänker en av dem ut det där med gasen; en annan kommer genast på badet; en tredje tvålen; en fjärde lägger till blommorna, och så vidare. En del förslag kanske de diskuterade mer ingående och bättrade på, men andra blev de genast glada åt och hoppade upp (jag vet inte varför men det var så jag ville ha det: de hoppade upp) och smällde ihop handflatorna - allt det där var mycket lätt att föreställa sig, åtminstone för mig. Sedan blev befälhavarnas fantasier omsatta i verklighet av många ivriga händer, under mycket spring och flängande, och jag var tvungen att medge att uppvisningen otvivelaktigt var en framgång."

Men är det en medveten illusionslöshet, en medveten hållning?
Eller är det inte naivitet, bristande insikt, en barnslig tillit till att allt skulle ordna sig? Som Kertész uttrycker det i intervjuboken:

"en ofördärvad naivitet som skyddar honom från känslan av total prisgivenhet och total hopplöshet. En vuxen människa kan man knäcka mycket snabbare."

Köves söker upp lägenheten där han bott med sin far och styvmor och finner att den, som så mycket av judisk egendom, har tagits över av främmande människor. Han blir inbjuden till grannar och i ett samtal med två gamla män, på romanens sista sidor, utspelas det Kertész kallar

"det katharktiska ögonblick i vilket Köves inte bara genomskådar utan även är i stånd att förklara sitt öde".

Han blir bjuden på mat och männen berättar om vad som hänt i Budapest, om de svåra förhållandena där och att de inte kunnat göra något, att de är offer. Men Köves invänder att det för dem, liksom för alla och alltid handlar om att de tog steg efter steg och att det bara i efterhand framstår som färdigt och oåterkalleligt avslutat, som ett på förhand givet öde.

"Det gick inte, det måste de försöka förstå, det gick inte att ta ifrån mig allt, det kunde inte vara så att jag varken var vinnare eller förlorare, att jag inte fick ha rätt och inte heller kunde ha misstagit mig, att jag varken var orsak till eller ett resultat av någonting, jag kunde helt enkelt inte - försök inse det, nästan bönföll jag dem - svälja den löjliga bitterheten att bara vara oskyldig."

"varför ville de inte inse detta: om det finns ett öde är friheten inte möjlig; om däremot, fortsatte jag, och jag blev själv alltmer förvånad, talade med allt större hetta - om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga [ ... ] det vill säga då är vi själva ödet".

Jag har läst de här avslutande sidorna flera gånger. Men jag vet inte om jag egentligen förstår vad Kertész menar. Kanske kommer "Galärdagboken" att hjälpa mig.

En stillsam nyårsafton

Det är en stillsam nyårsafton här. Jag går den vanliga rundan, följer kornas betesvägar. Blåst och regn. Vattnet har stigit till vårflodsnivå och går nästan över Gamla bron.
Enkel men god mat och enkel men god dryck väntar. Inga nyårslöften från min sida. Jag är luttrad.

 

Jag hoppas i alla fall att få läsa några böcker och skriva om dem här i bloggen.

Till er som läser önskar jag ett gott nytt år!

Ytterligare en mellandag

Igår minusgrader och strålande sol, idag plus fyra, grått dis och regn.
Man håller sig inne. Man läser. Och det visade sig att Elsa Morantes "Historien" var en klassiker väl värd att läsa. Jag har hunnit till hälften genom de mer än sjuhundra sidorna och denna gripande berättelse som på ett fantastiskt sätt väver samman det yttre historiska skeendet och människors utsatthet under andra världskrigets och de första efterkrigsårens Italien är egentligen inte likt något annat jag läst.

Eftersom jag inte läst Morante tidigare och ville veta något om henne så kom jag på att jag kunde gå till Norstedts "Litteraturens världshistoria", som jag köpte antikvariskt när jag läste litteraturhistoria för länge sedan. Jag tror att det är det mest omfattande verket på svenska i sitt slag. Jag slår upp Morante i det sista bandet, Efterkrigstiden - men inte en rad om "Historien". Det tar någon minut innan jag kommer på varför. Tryckåret är 1974, samma år som "Historien" kom ut...

Vi blir alla äldre, både böcker och människor...

Mellandagar

Efter några dagar med mildväder och regn klarnar det nu på eftermiddagen upp och temperaturen sjunker.
Det börjar bildas is på vattenpölarna. Enstaka snödrivor finns kvar.
Jag drar på mig stövlarna och går en sväng neråt betesmarken, just innan solen sjunker under horisonten. Vattenståndet i Törlan är högt. 

 

Luften känns frisk att andas och borde bidra till god tankeverksamhet. Men trots att det nu är dags för några lugna mellandagar, med koncentrerad läsning och kontemplation, så vill den rätta känslan inte infinna sig.

Jag har läst Imre Kertész: "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" - den senare tillför mycket till förståelsen av "Mannen utan öde" (och Kertész senare författarskap) - men jag vill läsa om och fundera mer innan jag eventuellt skriver något här. [Pretentiöst i överkant,  jag vet - vem bryr sig?]

Så istället lägger jag mig på soffan med en av julklappsböckerna, Elsa Morante: "Historien", nyutgiven i Norstedts klassiker serie 2012. En ny bekantskap. Över huvud taget har jag läst mycket få italienska författare - egentligen bara Svevo och Calvino. 

Jag inbillar mig att "Historien" är en bok att försvinna in i, under långa läspass, bara avbrutna av lätta måltider. För det är det jag behöver nu.

Snögubben önskar en god jul

Lennart hinner inte just nu, så jag, Snögubben, ber att få tillönska er alla en god jul.

Jag skapades för en vecka sen, men finns inte längre. Jag töade bort. Kanske kommer jag åter i ny inkarnation, för ett nytt snöväder är på väg.

Oss emellan sagt så hoppas jag också att Lennart tar sig själv i kragen och ser till att göra den här bloggen lite mer intressant under det nya året...

Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna?

Jag började läsa en intressant och mycket välskriven Understreckare i SvD på nätet, utan att se vem som skrivit den. När jag sen såg att det var Håkan Lindgren blev det bara ytterligare en bekräftelse på att den mannen är ett slags universalgeni.

"Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas. Hitta ut ur den cirkeln om du kan." 

Följ hans blogg:  Low life.