Jag har länge tänkt på mig själv som "pessimist" i någon mening. Inte så att jag alltid och utan undantag ser allting i svart eller alltid förväntar mig det sämsta. Det finns t o m de som menar att jag har humor. Men år och erfarenheter har gjort mig mindre blåögd och har givit mig en mer realistisk bild av världen och människorna och av existensens villkor.
På senare tid har jag kommit att läsa en del skönlitterära författare och andra som kan karakteriseras som pessimister. Så var Giacomo Leopardis trotsiga svartsyn i dikter och prosa, t ex, en stor upplevelse.
Och som så ofta när det gäller läsning så ger det ena det andra. Det var en referens hos Nina Björk som ledde mig till Leopardi och sedan fick jag syn på Tobias Dahlkvists "
Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien".
Johannes Ekmans "
Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" ledde mig till Joshua Foa Dienstags "
Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit".
Redan i höstas köpte jag Tobias Dahlkvists avhandling från 2007, "
Nietzsche and the philosophy of pessimism: A study of Nietzsche's relation to the pessimistic tradition: Schopenhauer, Hartman, Leopardi".
Frestelsen blev för stor, helt enkelt. Trots en akademisk examen och tre betyg i historia och poäng i ämnen som svenska så betraktar jag mig som autodidakt, så varför ger jag mig i kast med en idéhistorisk avhandling?
För att det är intressant. För att jag är väldigt nyfiken. För att jag inte kan få nog av lärdom. Lärdom i betydelsen kunskap som gör att jag bättre kan förstå världens gång och människors handlande.
Begreppet
pessimism är ett relativt modernt begrepp, menar Dahlkvist. Ordet
pessimism myntades på franska av en anonym journalist 1759 och Georg Christoph Lichtenberg var först på tysk botten och Coleridge på engelsk.
Pessimister i allmän, psykologisk mening har väl alltid funnits och finns, från grekisk antik och framåt - men Dahlkvist menar att pessimism som utarbetat filosofiskt begrepp hör 1800-talet till:
"Pessimism as a philosophical problem belongs in the nineteenth century."
Författaren redovisar tidigare forskning i ämnet och går då särskilt hårt åt Joshua Foa Dienstag som han menar på ett felaktigt sätt gör ett antal tänkare och författare från Rousseau till Cioran till pessimister och dessutom på grunder som han, Dahlkvist, menar är felaktiga.
Den tyska pessimistiska traditionen under 1800-talet som grundlades av Schopenhauer, säger, i yttersta korthet, att icke-existens är att föredra framför existens. Det är bättre för människan att vara död än att vara levande. En ganska dyster filosofi, alltså. Och en fyrkantig vän av ordning undrar förstås om det då är följdriktigt att hålla sig vid liv för att kunna utarbeta och torgföra denna filosofi?
Syftet med avhandling är tvåfaldigt. Först undersöks den process där termen
pessimism som filosofiskt begrepp etablerades och debatterades, under andra hälften av artonhundratalet. Sedan undersöks Nietzsches sammansatta relation till pessimismen och hur den förändras under hans filosofiska utveckling.
Ännu har jag inte kommit så långt i min långsamma läsning. Men det är en fullt läsbar avhandling, även för en lekman. Dahlkvist översätter tyska och italienska citat till engelska, vilket jag uppskattar. Det är spännande läsning. Språket är klart och dispositionen överskådlig.
En reflektion som jag gör redan nu är den att naturligtvis måste ett begrepp som "pessimism" strikt definieras och avgränsas, på det sätt som Dahlkvist gör, för att kunna undersökas vetenskapligt.
Men är inte "pessimism" också, sedan 1700-talet, ett begrepp som används av många olika människor i många olika betydelser, ett begrepp som kan användas för att karakterisera ett slags grundläggande livshållning och därmed också ett begrepp med flytande gränser för vad man avser med det?
Jag är i alla fall helt klart inte pessimist i Schopenhauers mening. Det torde väl framgå av denna blogg?
_-_ritr._A_Ferrazzi,_Recanati,_casa_Leopardi.jpg)
