Zombiens anteckningar

Konstigt - den här bloggen får ungefär lika många besökare oavsett om jag skriver något eller inte...
Om det är förväntan eller inte vet jag inte. För min del kan jag bara skylla inaktiviteten på årstiden. Senvintern gör mig till en zombie. Jag väntar på värmen, på det riktiga ljuset.
Här några anteckningar från zombien.

Något mer sammanhängande om Tobias Dahlkvists avhandling får naturligtvis vänta tills jag läst klart. När jag nu kommer att ha gjort det - jag läser ju ytterst långsamt och sporadiskt. Och min formuleringskonst (i den mån den nu finns) är på bottennivå just nu.

Men det är som jag skrivit tidigare en ytterst läsvärd avhandling. Jag inser att begreppet "pessimism" har en invecklad historia.

Om Schopenhauers pessimism var relativt okomplicerad - åsikten att det är bättre att inte existera än att existera, att vi styrs som marionetter av en metafysisk Vilja, vilket leder till att vi alltid förblir otillfredsställda, det vill säga att livet bara är lidande - så krånglade hans efterföljare till det och införde andra ingredienser i pessimismen, t ex att väga och mäta tillvarons dåliga och bra sidor och därmed empiriskt belägga att existensen är av ondo och att därför (i vissa fall) förespråka självmord, åtminstone när utvecklingen gått så långt att hela mänskligheten kommit till rätt insikt och kollektivt kan begå självmord.


Philipp Mainländer (1841-1876) menade att gud är död, för att han (gud) föredrog icke-existens före existens och världen är det sätt på vilket han tog sitt liv, oklart (i alla fall för mig) hur. Mainländer menade att det inte längre finns en enda Vilja, bara varje människas vilja och att denna är en vilja till död. Och, mycket följdriktigt, när han fick sina exemplar av sin skrift "Die philosophie der Erlösung" från tryckeriet byggde han en plattform av dem, på vilken han klev upp och hängde sig.


Avsnittet om Giacomo Leopardi är särskilt intressant. Till skillnad från de andra pessimisterna så har han inget system, ser ingen metafysisk yttersta orsak till lidandet i världen. Det handlar mer om att inse och att acceptera den mänskliga tillvarons bistra realiteter. Vilket inte nödvändigtvis behöver leda till hopplöshet. Han vill inge oss mod att betrakta sakernas tillstånd så som det är, utan religiösa eller ideologiska skygglappar.

Och är han över huvud taget pessimist? Dahlkvist menar att "nihilist" är mer korrekt: "Leopardi's problem is the nothingness rather than the worthlessness of life."

"Leopardi", skriver Dahlkvist, "is not a part of the pessimistic tradition; there are most certainly similarities, but when Leopardi is ranged among the pessimists, he is replanted in a garden where he does not belong."
Visst kan man tolka Leopardi pessimistiskt. Men ändå kan man läsa honom som en som bejakar livet, trots dess meningslöshet, som en trotsare.

Ett intressant spår att följa är det Dahlkvist skriver om en forskare som gjort ett försök att formulera en "Leopardian ethic based primarily on 'La Ginestra' ", dikten som i svensk översättning heter "Ginsten", och som jag återvänt till ett par gånger, t ex här, med en liknande tankegång. Dahlkvist skriver också: "His writings contain an ethic that can easily be interpreted as an affirmation of life in spite of its meaninglessness."