Cioran: pessimismen som levnadskonst

Jag lever inget eremitliv dessa sommardagar, långt ifrån. Jag är djupt inbäddad i det sociala livet.
Dock ges det stunder när jag kan fördjupa mig i ännu en bok av Tobias Dahlkvist, "Eremiten i Paris - Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst" (Ellerströms, 2013).

När jag läste att boken skulle komma ut beställde jag den genast.
Som någon kanske lagt märke till är pessimismen en grundhållning som ligger mig mycket nära. Eller snarare, den är min grundhållning.

Och då är Tobias Dahlkvists forskning något som man bara måste följa.
Man kan nog med fog utnämna honom till Sveriges främste kännare av den pessimistiska traditionen. Idéhistoriker och docent vid Stockholms universitet, med en "fäbless för dystra, reaktionära gubbar", som han själv skriver.

Här i bloggen har jag tidigare skrivit en del om hans "Förtvivlans filosofi. Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010) och "Nietzsche and the philosophy of pessimism. A study of Nietzsche's relation to the pessimistic tradition: Schopehauer, Hartman, Leopardi" (2007). Sök på Dahlkvist i bloggens sökfönster!

Och i den här boken skriver Dahlkvist som vanligt klart och intresseväckande, med akademisk akribi, men utan all akademisk stelbenthet och här och där dessutom med en torr humor. Och han har vänligheten att översätta citat, något som underlättar läsningen, åtminstone för mig.

Alla har vi väl som allmänbildade humanister läst något av Cioran; jag själv inte alls mycket, faktisk bara brottstycken här och där i olika sammanhang. Egentligen är det en felvänd ordning, att läsa om en författare innan man läser honom. Men i det här fallet är det nog inte fel.
Jag har fått uppfattningen att Cioran bara är en steril och sur dysterkvist. Men nu har Dahlkvists bok väckt mitt intresse för att verkligen läsa honom.

Jag ska här inte orda så mycket om Cioran i allmänhet, om hans skumma rumänska bakgrund, fascistsympatier och eventuella antisemitism, om hans väg till Paris och skrivande på franska och det legendariska eremitlivet, etc, läs istället här och här.

Och inte heller något om Ciorans texter eftersom jag nu inte läst honom ordentligt...
Men här några rader om Dahlkvists Cioranläsning, i alla fall.

Cioran kan nog sägas vara djupt pessimistisk i sin syn på världen och tillvaron. Men Dahlkvist menar att han avviker från den gängse pessimistiska tradition som utgår från Schopenhauer.

Han skiljer ut sig "genom sin konsekventa vägran att acceptera pessimismens anspråk att vara en filosofi." Ciorans pessimism har inga förklaringsanspråk, för honom behöver livets värde- och meningslöshet inte bevisas. Den är tvärtom ett banalt faktum.

Men däremot måste den uthärdas, om vi nu väljer att fortsätta att existera, om vi inte väljer självmordet. Cioran tycks hela tiden vara på gränsen.

Ett sätt att uthärda, att hantera meningslösheten, är att meditera över livets usla villkor. Att oförskräckt se sanningen om livet i vitögat.

Cioran, skriver Dahlkvist, "utvecklade ... en levnadskonst där viktiga teman ur den pessimistiska filosofin omvandlas till ett slags andliga övningar."

Dessa meditationer och andliga övningar kan ses som en radikalisering av levnadskonsten hos antika förebilder - stoiker, epikuréer, kyniker och skeptiker. De främsta förebilderna är Epikuros och Marcus Aurelius. Även Pascal och Nietzsche är viktiga.

Cioran talade visserligen om sitt skrivande som en i grunden meningslös sysselsättning. Dock hade det en terapeutiskt syfte. Dahlkvist menar att Cioran strävade efter att "inscenera" sitt eget liv som ett "exemplariskt pessimistiskt liv." Genom sina böcker kunde han tjäna som inspiration för andra som drabbats av samma insikt som han.

"Han gestaltar sig själv som någon som ständigt ansätts av pessimistiska tankar men som genom att överdriva och variera dem lyckas övervinna pessimismen. Han gestaltar den egna tillvaron som en kontinuerlig kamp mot mörkret, en kamp som han vinner just genom att i sina böcker ständigt meditera över pessimismen."

Genom att ständigt meditera, genom att överdriva och variera - älta, om man så vill - och driva in absurdum de begränsade teman som den pessimistiska livshållningen erbjuder kan en paradoxal effekt uppstå:

"Genom att koncentrera sig på att livet saknar mening öppnar sig en möjlighet att njuta av livet."

Att göra det bästa man kan av livet. En slutsats lika banal som - ja, livet. Det är väl det vi pessimister kan göra: att skratta åt eländet. Vi vet att den verkligt befriande humorn kommer ur de svartaste djupen. Den som kanske rentav försonar.

Zombiens anteckningar

Konstigt - den här bloggen får ungefär lika många besökare oavsett om jag skriver något eller inte...
Om det är förväntan eller inte vet jag inte. För min del kan jag bara skylla inaktiviteten på årstiden. Senvintern gör mig till en zombie. Jag väntar på värmen, på det riktiga ljuset.
Här några anteckningar från zombien.

Något mer sammanhängande om Tobias Dahlkvists avhandling får naturligtvis vänta tills jag läst klart. När jag nu kommer att ha gjort det - jag läser ju ytterst långsamt och sporadiskt. Och min formuleringskonst (i den mån den nu finns) är på bottennivå just nu.

Men det är som jag skrivit tidigare en ytterst läsvärd avhandling. Jag inser att begreppet "pessimism" har en invecklad historia.

Om Schopenhauers pessimism var relativt okomplicerad - åsikten att det är bättre att inte existera än att existera, att vi styrs som marionetter av en metafysisk Vilja, vilket leder till att vi alltid förblir otillfredsställda, det vill säga att livet bara är lidande - så krånglade hans efterföljare till det och införde andra ingredienser i pessimismen, t ex att väga och mäta tillvarons dåliga och bra sidor och därmed empiriskt belägga att existensen är av ondo och att därför (i vissa fall) förespråka självmord, åtminstone när utvecklingen gått så långt att hela mänskligheten kommit till rätt insikt och kollektivt kan begå självmord.


Philipp Mainländer (1841-1876) menade att gud är död, för att han (gud) föredrog icke-existens före existens och världen är det sätt på vilket han tog sitt liv, oklart (i alla fall för mig) hur. Mainländer menade att det inte längre finns en enda Vilja, bara varje människas vilja och att denna är en vilja till död. Och, mycket följdriktigt, när han fick sina exemplar av sin skrift "Die philosophie der Erlösung" från tryckeriet byggde han en plattform av dem, på vilken han klev upp och hängde sig.


Avsnittet om Giacomo Leopardi är särskilt intressant. Till skillnad från de andra pessimisterna så har han inget system, ser ingen metafysisk yttersta orsak till lidandet i världen. Det handlar mer om att inse och att acceptera den mänskliga tillvarons bistra realiteter. Vilket inte nödvändigtvis behöver leda till hopplöshet. Han vill inge oss mod att betrakta sakernas tillstånd så som det är, utan religiösa eller ideologiska skygglappar.

Och är han över huvud taget pessimist? Dahlkvist menar att "nihilist" är mer korrekt: "Leopardi's problem is the nothingness rather than the worthlessness of life."

"Leopardi", skriver Dahlkvist, "is not a part of the pessimistic tradition; there are most certainly similarities, but when Leopardi is ranged among the pessimists, he is replanted in a garden where he does not belong."
Visst kan man tolka Leopardi pessimistiskt. Men ändå kan man läsa honom som en som bejakar livet, trots dess meningslöshet, som en trotsare.

Ett intressant spår att följa är det Dahlkvist skriver om en forskare som gjort ett försök att formulera en "Leopardian ethic based primarily on 'La Ginestra' ", dikten som i svensk översättning heter "Ginsten", och som jag återvänt till ett par gånger, t ex här, med en liknande tankegång. Dahlkvist skriver också: "His writings contain an ethic that can easily be interpreted as an affirmation of life in spite of its meaninglessness."

Pessimist och pessimist... Jag läser en avhandling

Jag har länge tänkt på mig själv som "pessimist" i någon mening. Inte så att jag alltid och utan undantag ser allting i svart eller alltid förväntar mig det sämsta. Det finns t o m de som menar att jag har humor. Men år och erfarenheter har gjort mig mindre blåögd och har givit mig en mer realistisk bild av världen och människorna och av existensens villkor.

På senare tid har jag kommit att läsa en del skönlitterära författare och andra som kan karakteriseras som pessimister.  Så var Giacomo Leopardis trotsiga svartsyn i dikter och prosa, t ex, en stor upplevelse.

Och som så ofta när det gäller läsning så ger det ena det andra. Det var en referens hos Nina Björk som ledde mig till Leopardi och sedan fick jag syn på Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien".

Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" ledde mig till Joshua Foa Dienstags "Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit".

Redan i höstas köpte jag Tobias Dahlkvists avhandling från 2007, "Nietzsche and the philosophy of pessimism: A study of Nietzsche's relation to the pessimistic tradition: Schopenhauer, Hartman, Leopardi".

Frestelsen blev för stor, helt enkelt. Trots en akademisk examen och tre betyg i historia och poäng i ämnen som svenska så betraktar jag mig som autodidakt, så varför ger jag mig i kast med en idéhistorisk avhandling?

För att det är intressant. För att jag är väldigt nyfiken. För att jag inte kan få nog av lärdom. Lärdom i betydelsen kunskap som gör att jag bättre kan förstå världens gång och människors handlande.

Begreppet pessimism är ett relativt modernt begrepp, menar Dahlkvist. Ordet pessimism myntades på franska av en anonym journalist 1759 och Georg Christoph Lichtenberg var först på tysk botten och Coleridge på engelsk.

Pessimister i allmän, psykologisk mening har väl alltid funnits och finns, från grekisk antik och framåt - men Dahlkvist menar att pessimism som utarbetat filosofiskt begrepp hör 1800-talet till:

"Pessimism as a philosophical problem belongs in the nineteenth century." 

Författaren redovisar tidigare forskning i ämnet och går då särskilt hårt åt Joshua Foa Dienstag som han menar på ett felaktigt sätt gör ett antal tänkare och författare från Rousseau till Cioran till pessimister och dessutom på grunder som han, Dahlkvist, menar är felaktiga.

Den tyska pessimistiska traditionen under 1800-talet som grundlades av Schopenhauer, säger, i yttersta korthet, att icke-existens är att föredra framför existens. Det är bättre för människan att vara död än att vara levande. En ganska dyster filosofi, alltså. Och en fyrkantig vän av ordning undrar förstås om det då är följdriktigt att hålla sig vid liv för att kunna utarbeta och torgföra denna filosofi?

Syftet med avhandling är tvåfaldigt. Först undersöks den process där termen pessimism som filosofiskt begrepp etablerades och debatterades, under andra hälften av artonhundratalet. Sedan undersöks Nietzsches sammansatta relation till pessimismen och hur den förändras under hans filosofiska utveckling.

Ännu har jag inte kommit så långt i min långsamma läsning. Men det är en fullt läsbar avhandling, även för en lekman. Dahlkvist översätter tyska och italienska citat till engelska, vilket jag uppskattar. Det är spännande läsning. Språket är klart och dispositionen överskådlig.

En reflektion som jag gör redan nu är den att naturligtvis måste ett begrepp som "pessimism" strikt definieras och avgränsas, på det sätt som Dahlkvist gör, för att kunna undersökas vetenskapligt.

Men är inte "pessimism" också, sedan 1700-talet, ett begrepp som används av många olika människor i många olika betydelser, ett begrepp som kan användas för att karakterisera ett slags grundläggande livshållning och därmed också ett begrepp med flytande gränser för vad man avser med det?

Jag är i alla fall helt klart inte pessimist i Schopenhauers mening. Det torde väl framgå av denna blogg?