Nu läser jag "Hemmaresan" (1959) och här fortsätter Sven Lindqvist att, liksom i "Ett förslag" (1955) och "Handbok" (1957), söka svar på frågan hur han ska leva sitt liv, som människa och som författare, vilket slags litteratur han ska skriva och vilken betydelse litteraturen har - eller borde ha - i samhället.
Ett citat:
"Hur tävlingsbetonad idrotten än blir är den demokratisk i jämförelse med konstens aristokratism. Inom idrotten är världsrekordtävlingarna en abnorm utveckling, som har värde på sin höjd i den mån den stimulerar vanliga människors aktivitet. Men om konsten gäller motsatsen. Där har endast geniernas resultat berättigande och andras försök är dilettantism som på sin höjd har värde i den mån de är en förutsättning för mästerverken.
Eller är det konstens uppgift att stimulera amatörkonstnärer?
Eller är det riktigt att konsten bara skall leda till ett bevittnande, en upplevelse utan följder i egen aktivitet?
På dessa frågor kan man bara svara att rent faktiskt är det inte så. Stor konst utlöser ett behov av andlig aktivitet och hämmar det samtidigt. Ju djupare man tillägnar sig stor konst, desto starkare blir ens eget behov av skapande och desto klarare inser man sin egen oförmåga till skapande."
I morgon kommer ett citat som pekar ut en väg för oss dilettanter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar