onsdag 10 april 2013

Ur restlagret: "The disembodiement of everyday life"

I mitt nuvarande letargiska tillstånd må det kanske vara tillåtet att plocka upp överblivna utkast för att hålla bloggen vid liv. Här kommer det första:

Ända sedan våra avlägsna förfäder lyfte knogarna från marken och började gå upprätt har gång varit det vanligaste sättet att förflytta sig. Mellan den mänskliga kroppen och dess omgivning, i förflyttningar i arbete och vardag, fanns ett direkt förhållande.
Med industrialismen och alla dess konsekvenser för människan och den materiella världen följde också, genom skapandet av olika fortskaffningsmedel, ett allt större avstånd mellan kroppens egen förmåga att förflytta sig och möjligheterna att förflytta sig. Ökad hastighet var ledstjärnan.
Detta avstånd har medfört vad Rebecca Solnit i "Wanderlust: a history of walking" (London: Verso, 2001) kallar för ett "avförkroppsligande av det dagliga livet" ("The disembodiement of everyday life").

Detta påverkade också hela vår upplevelse av världen. En utveckling som bestod i upphävande av tid, rum och naturliga hinder genom järnvägar, bilar, flygplan och elektronisk kommunikation gjorde kroppen, med dess begränsningar, obsolet och till ett hinder. Men, menar Solnit:
"Bodies are not obsolete by any objective standard, but they increasingly are perceived as to slow, frail, and unreliable for our expectations and desires - as parcels to be transported by mechanical means..."
Dessa stackars kroppspaket, som vi är så missnöjda med, och som snabbast möjligt ska transporteras mellan de olika rum där livet utspelar sig. Transporttiden är onödig tid, bortkastad tid. 
Men när man går knyts allt samman och livet utspelar sig kontinuerligt där vi tar oss fram, långsamt, kanske med möda, men som ett med världen, kanske mer än någonsin i samklang med världen.

Jag skrev om "Wanderlust" här.




7 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Det här förstår jag mig mycket bra på - men har tyvärr så bråttom ikväll att jag måste ta en taxi istället för buss, och inte kan sitta ned i medvandrandet.
Hur folk har det ; )

Björn Nilsson sa...

Fortskaffningsmedlen är en utsträckning av den mänskliga kroppen, närmare bestämt benen, om man följer Marshal McLuhans tankar. (Armarna borde räknas med om det rör sig om roddbåt, kanot eller kajak.) Men som passagerare har man ibland möjligheten att läsa en bok. När självstyrande bilar blir standard kan även föraren koppla av med en bok eftersom hen inte är upptagen med att köra längre (och datorn i bilen inte vill ha någon förare som stör framfarten). Vad det betyder för framtiden intellektuella liv har jag svårt att sia om. Föredrar för övrigt själv långa promenader i lugn takt - och då kan man ju inte läsa.

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
"sitta ned i medvandrandet"... Hmm...

Björn,
under långa promenader kan man smälta det man läst...

Bodil Z sa...

När jag ser ordet "Wanderlust" tänker jag på den tyska romantiken: "Wandern ist des Müllers Lust" till exempel. Jag letade nu på prov efter ordet i Nordstedts ordbok. Märkligt nog finns det bara på engelska nu.

Lennart Erling sa...

Bodil,
ja, märkligt. Och i min gamla Svenska Bokförlagets Tysk-svensk ordbok från 1962 finns bara adjektivet Wanderlustig = road av att vandra...

Gabrielle Björnstrand sa...

...med sitta ned i medvandrandet menades just då helt enkelt att läsa din text ordentligt.

Annars vandrar jag på riktigt, som väl alla vet nu.

Röda stugor tåga vi förbi, glatt kring nejden hörs vår melodi...

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
aha - my mistake. Or misreading. Or plain stupidity...