En annan sjukdomsvinst är att man plötsligt kan komma att tänka på något man läst och gå till hyllan och ta ut boken och börja läsa. Man öppnar en dörr i tiden och återvänder.
Jag läste Jenny Diskis reseböcker förra året. De är mycket bra och inte lika något annat. En resenär som helst av allt vill vara stilla. Som reser i världen och lika mycket reser i sig själv.
I "On trying to keep still" (2006) finns ett kapitel, "On being shallow".
Diski har dragit sig undan till en stuga på en fårfarm i Somerset, för att läsa, tänka och lyssna. Hon skriver om den gängse föreställningen att ensamhet och isolering, undan stress och vardag, är ett sätt att verkligen lära känna sig själv, att lära känna sitt verkliga jag.
Men vad hon upptäcker är att hon inte har något dolt, inre jag.
Hon läser, lyssnar, skriver, minns, känner, tänker - tar in...
Hon är ett tomt skal, en hålighet, som tar in yttervärlden, lever i den - men som i sig själv är ingen.
"Again and again I strike out alone hoping that this time I will encounter something of substance, something deeper. But there's always the same nothing-very-much-there-at-all."
Det är något jag känner igen.
3 kommentarer:
Och roligt att du hittat min blogg!
Det är Henrys fel att jag började... men mitt eget att jag fortsätter.
Jag ska hälsa!
Problemet med mig är nog att jag har en massa där inne som stör hela tiden. Det tänker och känner och hittar på och har sig. Det blir aldrig tyst och stilla och desutom har jag tinnitus. Musik får mig att lämna all röra i huvudet. Den får mig att försjunka i något utanför mig själv. Boken kan också få mig att försvinna ett tag. Men tankarna börjar vandra allt för lätt. Allt för lätt.
Skicka en kommentar