Repris om Krilon

Jag märker till min glädje att folk som googlar på "Krilon" kommer till ett blogginlägg som jag skrev i maj 2014. Förhoppningsvis läser de också. Orsaken till den ökade trafiken är naturligtvis att Eyvind Johnsons Krilontrilogi är aktuell nu med pjäsen på Stockholms Stadsteater.

Om pjäsen är bra vet jag inte. Jag undrar om det går att förvandla dessa fantastiska romaner till teater? Kanske är det dags att lämna läsfåtöljen och bege sig till Stockholm för att få svaret?

Jag kör en repris här, för att öka träffytan. Och så vill jag ju att fler ska läsa vad jag skriver.

Så här skrev jag:

"Jag befinner mig i alla fall nu mitt i sista delen av Eyvind Johnsons Krilontrilogi, "Krilon själv", och det är inte utan skäl jag säger "befinner", för om det finns något litterärt verk som man kan just befinna sig i, så är det dessa tre romaner.

Det är ett litterärt verk som har allt.

Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?

Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?

Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943.

Jag tror att det är tredje gången jag läser Krilontrilogin. Senast var 1985. Nu närmast föranlett av att en av mina söner läser den. Och pocketböckerna i Delfinserien håller fortfarande. Det är kvalitet.

Jag vet inte om min omläsning är en del av en trend. Men det verkar som om Krilons budskap fått förnyad aktualitet, eller kanske aldrig förlorat den."